Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
under många år lefvat under samma olyckliga
förhållanden eller lidit en gemensam smärta.
De båda männen voro halfbljnda, och händerna
darrade på dem bägge. Deras kläder och till och
med deras andedräkt spridde en icke obehaglig
lacklukt.
Det var alldeles ty^dligt, såväl att de vid
tillfället i fråga voro halfrusige, som att de till och
med i sina nyktraste ögonblick ej voro utrustade
med något högre mått af intelligens.
“Jci", sade Cornish och slog i konjaken.
Nattsvärmaren vid nästa bord, hvilken råkade
vara Tony Cornish, drog nu sin stol närmare.
»Engelsman?» frågade han.
»De’ ä’ jag», svarade Onkel Ben med lofvärd
stolthet — »från hufvud till fotabjället. Men jag
har inte något emot främlingar för det.»
»Inte jag häller, men det är roligt träffa på
en landsman i främmande land.» Cornish drog
beslutsamt sin stol närmare. »Er butelj är tom»,
tillade han. »Jag skall rekvirera en till. Er vän
är fransman, inte sant?»
»Jo, de’ ä’ han, men han förstår inte ens sitt
eget språk», svarade Onkel Ben med en ton, som
antydde, att denna brist på uppfattningsförmåga
snarare gjorde hans vän franskare än tvärtom.
Värden på Café de 1’Europe kom nu ut som svar
på Cornish’s knackning i bordet och satte på
dennes tillsägelse fram en liten butelj konjak.
»Ja», sade Cornish och slog i konjaken, hvilken
hans gäster drucko »torr» ur små dricksglas — »ja,
jag är glad att hafva träffat på en landsman. Jag
förmodar, att ni är anställd vid fabriken —
malga-mitfabriken?»
»Ja, det är jag. Och hvad vet herrn
om malgamit?»
»Dessbättre inte mycket.»
»Det är häller inte många, som vet
någonting», sade mannen
hemlighetsfullt, och hans blick nyktrade till för
ett ögonblick med en slug blinkning.
»Jag har hört, att det är ett mycket
farligt yrke, och om ni har lust att
lämna det, så står jag i förbindelse
med en förening i London, som bar
till syftemål att skaffa platser åt äldre
män, som ej längre orka arbeta i sitt
fack», sade Cornish vårdslöst.
»Tack så mycket, herrn, men inte
för mej. Jag gör mina fem pund i
veckan, och för hvar karl, som dör,
bli de kvarlefvande en rikare, så att
säga — den starkares rätt kallar dom
det. Därför prata vi inte vidare om
saken, utan stoppa pängarne i
fickan.»
»Jaså, är det ordnadt på det
sättet?» sade Cornish likgiltigt.
»Ja, vi ha en skicklig direktör,
som de kalla honom, kan jag
säga er. Det är en fin affär.
Och somliga af oss ha god
åtgång också.»
»Många dödsfall således?»
»De va’ en fråga . . .»
gen-mälte mannen, som tillhörde en
klass, där man ej af falsk
blygsamhet generar sig för att lämna
en fråga obesvarad.
Cornish betraktade mannen i
det dunkla skenet från den
misslyckade lyktan — ett
ömkans-värdt exemplar af
människosläktet, sedligt sjunken, försupen,
utan ett enda yttre försonande
drag, ehuru man inte kunde
frånkänna honom ett visst mod
— denne och sådana som han
stodo mellan honom och Dorothy
Roden. Onkel Ben hade svultit
i sina dagar, och svält
efterlämnar vissa linier i anletsdragen,
som ej ens sköldpaddsoppa någonsin förmår
utplåna, linier, hvilka hvem som helst kan förstå,
men ingen kan glömma. Tony Cornish hade sett
dem förr — hos en gammal sprätt, som en gång
kom ned för trappan från en klubb i St. James’
Street. Malgamitarbetaren hade också länge varit
en stark drinkare, och det är ingen öfverdrift att
säga att han under nästan hela sitt lif stått öga
mot öga med döden. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
