- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
343

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UTANFÖR.

Jet var söndagsafton Doktor Alin hade suttit
inne hela dagen, upptagen af att rätta krior
och bereda sig till en föreläsningsserie han var
ombedd att hålla.

Söndagarne voro hans bästa arbetsdagar, och
lians faktotum — gamla Stafva — hade fått
tillsägelse att inte släppa in någon besökande. En
öfverflödig tillsägelse, för öfrigt, ty, enstöring som
han var, hade han vant människor ifrån sig.

Genast efter frukosten tog han itu med
skrif-böckerna. Men samtidigt började också fruntimret,
som hyrde ett öfverloppsrum i våningen bredvid,
sina pianoöfningar. Därom var ingenting att säga,
ty hon stod i butik och hade endast denna dag i
veckan att egna åt de sköna konsterna.

Olyckan var, att han älskade musik och bodde
i ett nutidshus samt att hennes uthållighet var
häpnadsväckande och repertoaren outtömlig. Han
skulle plågats mindre, inbillade han sig, om hon
spelat ett enda stycke, hur många gånger som
hälst, felfritt och till slut. Detta potpourri ur all
världens melodialbum var ej att stå ut med.

Så länge han korrigerade hvad andra skrifvit,
redde han sig tämligen. Att klargöra de egna
tankarna och få dem på papperat var omöjligt.
Han började och började om — men det gjorde
hon därinne också. Först med ett finger, så några
famlande ackord och felgrepp, tills melodien kom
fram osäker och stapplande.

Han föresatte sig att inte höra på, men
er-tappade sig oupphörligt med att lyssna och undra,
hvad det nu skulle bli af. Hon hade afbrudt
koralen i »Hör oss Svea» för »Engelska patrullen».
Nu kom »Carnaval de Venise», »Jungfruns bön»,
»Kung Carls jakt», »Gei.shan», »Finska rytteriets
marsch», »Stefanie-gavotten» och nyårskupletter i
kaotiskt virrvarr.

Han sköt stolen så häftigt från skrifbordet, att
hon borde förstått piken. Svaret blef —
»Kväsar-valsen».

Han flydde in i sängkammaren, tände sin pipa,
tog en bok och uppgaf alla tankar på arbete. Han
finge taga natten till hjälp. Kanske skulle också
människan dessförinnan tröttna eller ta sig något
annat för?

»Spelar hon ännu», frågade han sig gång på
gång. Ja, det gjorde hon. Hit in hördes det endast
som ett obestämdt klinkande, men, nervös som
han blifvit, var det lika pinsamt. För hvarje paus
andades han ut i glad förväntan, men ho tog vid
igen efter två, fem, tio minuters uppehåll. Längre
rast unnade hon sig aldrig.

Stafva hade gått i aftonsången och därifrån
till en syster och fått löfte att stanna borta till
kvällen. Smör, bröd, en half pilsner och lite
kall-skuret stod framdukadt, så att han kunde supera
när han ville.

Han gick fram till fönstret. Hvad det snöade
vackert! Om han skulle gå ut? Inte bara för att
slippa musiken, utan därför’ att han plötsligt kände
sig så förfärande ensam och fick en sådan
brännande längtan efter värmen och trefnaden i ett
hem, efter glada ansikten, muntra röster och
vänliga ord.

Naturligtvis hade han, som andra, tänkt på
att gifta sig •— tänkt mycket till och med — men
när han ville, hade han inte råd, och när han fick

det, var han till åren och hade mist lusten. Kanske
inte häller det, ty innerst satt alltid längtan efter
ett eget bo, där han skulle varit medelpunkten —
inte som despot utan genom kärlekens rätt — men
arbetet hade fått honom allt mer i sitt våld och
så lät han dagarne gå, tills det blef för sent.

Jo, ut skulle han. Det fanns ett par familjer,
dit han brukade komma objuden, och en
isynnerhet, där man bedt honom vara som barn i huset
— dit skulle han gå.

Snön föll oafbrutet, medan han vandrade framåt
lite tung i gången och böjd af det stillasittande
arbetet. Vägen förde förbi de fashionabla
stadsdelarna bortåt en af stadens utkanter, dit
tomtspekulationerna ej nått och där gamla, knotiga träd
med snö på det fina grenverket sträckte sig öfver
gatan, där gaslågorna lyste matta i snödiset.

Nu var han framme och ringde på. Ingen
öppnade. När han såg efter, var det mörkt i alla
fönster. Borta således! Den möjligheten hade han
inte tänkt sig.

Det smög sig en beklämning öfver honom.
Så repade han mod. De voro i granngården
naturligtvis. Just där han skulle vara som hemma.
Egentligen var det bättre att få gå dit. Ett par
stenkast bara, och han var framme.

Huset låg utmed gatan, men inne i en trädgård,
Det lyste i alla fönstren, så det var en glädje att
se, och utanför dörren stodo granar med
julkärf-var uti.

Han kände på ytterdörren. Den var låst —
som alltid om kvällarna. Och ringa på — besvära
någon med att gå ner och öppna — ville han ej.
Det fanns en ingång från trädgårdssidan, och dit
gick han öfver den hvita, oberörda snömattan, på
hvilken ljusskenet från fönstren kastade varma
reflexer.

Det var intet modernt hus detta, utan ett
gammalt trähus med låga rum — ett riktigt näste för
hemtrefnaden — som fått stå kvar liksom på nåder
för att inom kort ersättas af en stenkasern. Han
stöflade på uppför yttertrappan in i den upplysta
förstugan.

Hvilken rad af stora och små galoscher med
våta snöfläckar rundt om! Var här storfrämmande?

Här nere var kallt. Ytterkläderna hängde uppe
i entréen, hvarifrån kaminvärmen genom de
vidöppna dörrarne spreds till matrummet, förmaket
och kabinettet.

Han öppnade trappdörren till ofvanvåningen
och tog några steg uppåt. Så stannade han. Här
hade han hvad han längtat efter: sällskaplighet,

glädje, hemtrefnad.

I matrummet, med det stora, hvitmålade
bokskåpet, i hvilket han funnit mer än en skatt, höll
ungdomen till som alltid. Hvad det pratades! Men
var det bjudning? Nej, han kände igen rösterna
»Kälkbacken låg som en isgata, och det gick så
det hven om öronen. Såg du honom som åkte i
gryta? Ja då, och som de alltid puttade till, så det
det bar omkull. Nej, då gick det bättre på
järnplåtarna. Men byxorna, du?»

Doktorn smålog. Det var ju hans kära gossar,
hans egna elever, som fröjdade sig öfver
vintersporten.

»Låt nu Cicero vara i fred. Det heter Kikero
numera — — Jo, jag försäkrar dig––––-» Nu var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0353.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free