Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HANS SEGER.
NOVELLETT efter Hans Senden för HVAR 8 DAG
Han ansågs för mycket älskvärd och damerna
kallade honom en högst angenäm människa,
men ändå gjorde han sin kur för en utan framgång.
Trots alla ansträngningar kom han inte ett steg
närmare målet. Hon upptog alla hans
hyllnings-bevis med den likgiltiga minen hos en liten
drottning, ja en uppmärksam iakttagare kunde till och med
ofta se ett hånleende spela kring hennes fylliga
röda läppar, när den trägne friaren ej kunde
anstränga sig nog för att uppfylla hennes minsta
önskan. Ej sällan såg det ut, som om hon just
ville ställa hans tjänstaktighet på prof med sina
nycker. Han bestod alltid profvet.
»Jag måste säga», sade hennes mor, »att det
vore en utmärkt make. Jag har sällan sett en
man som erbjuder en sådan garanti för en stilla
huslig lycka som han. Det måste kännas outsägligt
skönt och lugnt för en hustru när mannen älskar
henne så mycket, att han läser hvarje önskan i
hennes ögon.»
En paus, t)’ moderns utläggningar blefvo utan
svar.
»Nå? Du säger ju ingenting?» Först kom en
tyst suck och därpå i uttråkad ton: »Hvad skall
jag säga? Vi ha ju så ofta talat om detta ämne
och våra åsikter komma nog aldrig att stämma
öfverens. Jag vill att en man skall visa allvar och
värdighet gentemot den kvinna han eftersträfvar,
visa sin personlighet sådan den är. Jag anser ej
att en man skall antaga en viss hållning allt efter
hvarje kvinnas temperament, för att därigenom
förvärfva hennes gunst. Däri ser jag icke godhet
utan en — svaghet!»
»Du kommer nog att tänka annorlunda, när
du en gång blir gift med en outhärdlig tyrann»,
blef den bekymrade moderns orakelsvar på dessa
uppskrufvade flickfantasier.
Därpå hördes ett silfverklingande skratt, och
innan hon hann se sig om hade en varm omfamning
af två runda armar och en smällande kyss klippt
af fortsättningen på de välmenta lärdomarna.
Vintern gick. Hon träffade sin outtröttlige
friare på nästan hvarje bjudning. Han var alltid
densamme. Ibland beundrade hon hans tålamod
och lugna sinnelag — för att strax därpå reta sig
öfver hans orubbliga älskvärdhet.
En dag vågade han verkligen taga steget ut.
Han förklarade för henne sin kärlek och försäkrade
henne med tusen varma ord, att det skulle vara
hans högsta lycka att genom hela lifvet få bära
henne på händerna, att uppfylla alla hennes
önskningar, att låta hela tillvaron gå upp i henne.
Hennes svar blef en halft sorgsen, halft ovänlig
blick, en skakning på hufvudet och därpå lämnade
hon rummet utan ett ord.
Aftonen blef henne outhärdlig. Alltjämt såg
hon framför sig hans otröstliga uppsyn och
sorg-dränkta ögon. Men det kunde nu en gång inte
hjälpas, hon kunde inte gifta sig med honom. Hon
ville inte ha en »utmärkt angenäm person», utan
en man. Denna eviga älskvärdhet med alla dessa
bevis på uppmärksamhet var henne outhärdlig.
Hennes natur behöfde, för att känna sig helgjuten,
en hel människa med alla dennas förtjänster och
fel. Just i att öfverse med felen låge, ansåg hon,
en stor del af kärlekens väsen.
Med dessa tankar insomnade hon ––––-Solen
stod redan högt på himmelen och dess gyllne
strålar silade in i rummet, när modern på
morgonen inträdde häftigt upprörd. Ett ögonblick
stod hon framför bilden af den fagra slumrande.
Men denna slog upp ögonen, sina glänsande blå
ögon som sömndruckna blinkade mot ljuset.
»Hvad är det, mamma lilla? Klockan är väl
mycket? Jag har sofvit så godt!» Hon log och
sträckte på de jungfruliga lemmarna. Men leendet
försvann när hon betraktade moderns ansikte. Med
en energisk rörelse satte hon sig upp: »Har det
händt något?»
Ängsligt sökte hon läsa i moderns ögon.
Hennes af sömnen rosenfärgade ansikte bleknade.
»Ja, mitt barn, det har —» den gamla sökte
tränga tårarne tillbaka — »o, min Gud, hvem hade
anat något sådant.»
»Hvad är det, mamma, hvad är det?»
»O, ack, han — du vet hvem jag menar —
han har — — skjutit sig.»
Den unga kroppen sjönk tillbaka ned på bädden,
de stora ögonen stirrade förskräckt och så en lång,
djup suck . . .
»Doktorn tror, att det inte kan dröja mer än
ett par dagar —»
»Han lefver ännu?»
Modern nickade.
»Ja, och han blott ropar ditt namn.»
»Mitt?»
»Ja, ditt, mitt barn. Han har älskat dig för
mycket. En sådan kärlek, mitt barn! Jo — och
så ville doktorn gärna själf tala vid dig.»
»Vid mig?»
»Han vill väl i den döendes namn be dig om
något.»
Hon stirrade framför sig. En rysning for genom
hennes kropp.
»Jag kommer g,enast ner», fick hon slutligen
fram med kväfd röst.
Hon klädde sig mekaniskt. Tankarna flögo i
ett kaos omkring i hennes hjärna. Så rätade hon
upp sig.
Därnere väntade läkaren oroligt gående af
och an.
Hon räckte honom handen utan ett ord.
Hennes gom var som uttorkad.
»Ni vill tala med mig», sade hon till slut.
»Ja, er fru mor har väl redan —»
Hon böjde jakande på hufvudet.
»Ja — det står illa till och han ropar
oupphörligt på er.»
Han såg henne skarpt i ansiktet.
»Det gäller blott några dagar och ni kan göra
hans död lätt.»
Hon förstod.
»Jag kommer», sade hon långsamt, halft
drömmande.
Den gamle doktorn tryckte hennes hand och
tog farväl.
Om ett par timmar satt hon vid sjukbädden.
Den sårades andetag voro tunga och rosslande.
Hon betraktade honom, alltjämt vägande mellan
dolsk motvilja och varmt medlidande.
Han fingrade oroligt med händerna på täcket.
Hon tog den ena och höll den i sin långa,
smala flickhand. Hvarje hans andetag kändes i
hennes kropp. Hon kände hans blod pulsera. Han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
