Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»I morgon, i morgon», löd det hela dagen i
hennes öron, »i morgon reser han sin väg — för
alltid!»
Natten gick, utan att hon fick en blund i sina
förgråtna ögon Men under dessa smärtsamma
timmar fattade hon ett raskt beslut. Nu var ej
tid att tveka längre.
Tidigt på morgonen begaf hon sig till
järnvägsstationen. Väntsalen var alldeles tom och hon
satte sig i ett hörn.
Den ena kvarten gick efter den andra. Men
hon märkte det knappt, ty alla hennes tankar voro
riktade på en enda punkt.
Gång efter annan gick någon i dörren.
»Om han nu inte skulle komma?»
Ändtligen fick hon se honom stiga in, blek,
med ett nervöst drag kring munnen och häftiga
rörelser.
Hon steg upp som drifven af ett inre tvång
och gick emot honom automatiskt.
Han studsade när han blef henne varse, som
om han ej trodde sina ögon. Dröjande fattade
han hennes framräckta hand. En lätt rodnad
öfverfor hans ansikte — han trodde sig läsa något
i hennes blick och sänkte hufvudet.
Så stodo de ett ögonblick — stumma.
»Jag — jag ville bedja er — stanna», började
hon nästan knappt hörbart.
Tviflande såg han upp, han kunde ej tro —
Ett länge dämpadt jubel glänste fram i hans ögon.
»Jag kommer således ej för sent?» kom det
åter i försagd ton och därpå i en sakta hviskning:
»Jag visste inte själf. att jag — att du» —
»Att du —» upprepade han i svärmande ton,
blott längtande att få höra mera.
Hon nickade och rodnade djupt.
»Min sällsamma brud!» sade han till slut,
öfverlycklig vid hennes åsyn.
En gäll hvissling väckte upp dem. Ett tåg
rasslade in på stationen.
■»Tåg söderut —», ropade portvakten in i
väntsalen.
»Det är mitt tåg!»
De sågo på hvarandra och logo.
»Jag får väl uppskjuta min resa, tills vi fara
härifrån tillsammans».
»Ja, tillsammans», hviskade hon varmt.
Och arm i arm lämnade de stationen.
TVÅ MUSIKALISKA 25-ÅRSMINNEN.
Vid Filharmoniska Sällskapets andra konsert för
arbetsåret å K. Teatern den 20 februari
uppfördes ett svenskt ofullbordadt oratorium David
och Saul af den för 25
år sedan aflidne P. U.
St enhammar, fader till
vår framstående dirigent
och komponist Wilhelm
Stenh ammar.
Det var ock denne,
som på faderns födelsedag
för första gången
offentligen dirigerade verket,
sedan han äfven
instrumenterat detsamma,
hvar-vid alla kompositörens
intentioner fullföljts samt ett
helhetsintryck af
gammaltestamentlig enkelhet och
friskhet bibehållits.
Kompositionen är en barnsligt
glad herdedikt: psalmer och harpoklanger omväxla
med högstämda recitativ eller hurtiga, humoristiskt
verkande marscher. Solisterna fröken Thulin, fru
Afzelius, hrr Salomon Smith, operasångaren John
Forsell samt kantor Klein vunno välförtjänt bifall
för utförandet af sina partier och bidrogo jämte
kören och hofkapellet till ett i allo godt
utförande.
Då man betänker att P. U. Stenhammars
huf-vudsakliga lifsarbete ägnades åt arkitekturen, kan
man först efter åhörandet af hans musikaliska
kompositioner få ett verkligt begrepp af hans rika
be-gåfning. Af öfriga hans mera kända kompositioner
må här nämnas den mycket sjungna kvartetten:
»Måste ock af törnen vara kronan, som du bär,
min brud», kyrkoarian »Denne är min käre son»,
förutom körkompositioner och stråkkvartetter, alla
genomandade af samma innerliga och ädelt
musikaliska hjärtelag.
P. U. Stenhammar afled den 8 februari 1875,
46 år gammal.
Af alla de stora sångerskor som vårt land
fram-bragt lyser namnet Louise Michaeli bland
de främsta. Den 23 februari var det ett kvarts
sekel sedan den
europeiskt, fräjdade
storheten
förlossades från det lidande,
som blef hennes
bittra lott efter
tjugo år af glänsande
triumfer.
Ett af de
vackraste dragen i
Mich aelis
konstnärs-skap var hennes
svenskhet. Trots alla
lagrar som hon
skördade i främmande
land blef hon sitt
fosterland trogen
intill det sista.
Äfven hennes
artistskap, hennes sång,
dess tjusning likaväl
som dess brister,
hade något
nationellt svenskt. Hennes stämmas rent lyriska välljud
hade sin rätta resonnansbotten i ett svenskt hjärta.
M. debuterade som Elvira i »Don Juan» på
k. teatern 1849. Efter studier i Paris för Garcia
blef hon 1854 hofsångerska och var i tre år
primadonna vid k. operan. Åren 1855 och 1859 gjorde
fru M. stora konsertturnéer genom Europa. I London
gjorde hon bl. a. furore som Marta i »Hugenotterna»
vid »Her Majesty’s Theatre».
Anke- och moderssorg gjorde henne föga
motståndskraftig mot den obevekliga lungsot, som
angrep den firade sångerskan. Ännu vid H. m:t
konungens kröning den 12 maj 1873 lät hon höra
sin bedårande stämma, men måste på hösten s. å.
lämna Sverige för att i södern söka bättring —
fast förgäfves.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
