Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
/ hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.
I första kapitlet omtalas professor von Holzens 1 Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden et»
dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet
sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Comish, en
modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt
upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste
väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home», hos Ferribys
framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Comish,
major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och professor von Holzen.
I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr
Percy Roden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga
en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall
förläggas till dynerna i Holland.
Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Comish sammanträffar här med
Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän,
hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.
I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas
äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enkefru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.
Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.
Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.
I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett
di-rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf
hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker
utleta hans hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans
dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå
mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitforetaget, hvilket han afslöjar som ren affärssvindel och tillråder Cornish att alldeles
lämna. Denne meddelar sig med major White och de söka öfvertala lord Ferriby att ge det hela på båten, men förgäfves.
Därpå uppvakta en komité af pappersfabrikanter lorden och yrka på nedläggandet af malgamitaffären — allt lika
förgäfves. Mrs Vansittart och mr Roden sammanträffa på en morgonridt i Haag. Han forledes af sin kärlek att låta henne följa
med inom malgamitverksområdet. Holzen kommer emellertid dem till mötes och förhindrar på föregifna skäl, att mrs Vansittart
— som har att hämnas sin mans död på Holzen — får den önskade inblicken i förhållandena vid fabriken.
Cornish kommer på ett kafé i Haag i samspråk med ett par malgamitarbetare, som afslöja en del detaljer från verken.
Den ene gör han ett erbjudande att skaffa honom en bättre ställning, men anbudet afböjes. Cornish passar på att möta Dorothy
Roden i afsikt att tala om malgamitaffärer och hennes bror, men börjar med en kärleksförklaring.
(Forts från n:o 22).
Dorothy log och såg ut öfver det gråa hafvet.
Hvad han sade henne, var, när allt kom omkring,
ingenting annat, än hon redan visste. Hon var
klok och hon visste, att man ej får döma en man
efter hans lif eller efter det yttre skenet, vid hvilket
världen fäster så stor vikt — utan efter de
tillfälliga glimtar, hvilka skymta fram af hans inre
själ, hvilken kan blifva obefläckad trots yttre smitta
eller vara oren under den skarpaste hvitmening.
»Naturligtvis har jag ödt bort min tid
förskräckligt», fortsatte han. »Jag har aldrig gjort
något godt här i världen. Men — det finns en
stor förmildrande omständighet! Jag visste aldrig,
hvad det var att lefva, förrän jag läste det... i
edra ögon».
Hon stod nu med ryggen halft vänd mot
honom och såg ut öfver hafvet. Solen hade lyckats
bryta sig fram ur molnen, och hela den vida
vattenytan glittrade nu i dess strålar. Några båtar längs
borta vid horisontens rand tycktes ligga och drömma
i den härliga morgonen. Nedanför dynerna sträckte
sig sanden åt norr och söder i en obruten slätt.
Vinden hviskade genom det vajande gräset, och
långt bortom sanden sjöng hafvet sin eviga sång.
Så långt ögat kunde nå, syntes intet spår af
mänskligt lif eller mänsklig verksamhet utom båtarna,
som drömde längst borta vid horisonten.
»Är ni alldeles säker?» sade Dorothy utan att
vända på hufvudet.
»På hvad ... ?»
»På det ni säger».
»Ja, jag är alldeles säker».
»Därför», sade hon med ett litet skratt, som
plötsligt öppnade paradisets portar och bjöd ännu
en stackars mänsklig varelse stiga in — »därför, att
det är en allvarlig sak. .. för mig».
Då, eftersom han var en praktisk man och
visste, att lyckan liksom allt annat i världen måtte
skötas praktiskt, om man skulle kunna hålla henne
kvar, talade han om, hvarför han kommit. Ty
man får ej rusa på lyckan och söka fatta tag i henne
med vilda ögon och glupska händer, utan hon
måste varsamt gripas i flykten, när slumpen så
fogar, och behandlas så försiktigt att hon ej
för-spilles genom förhastande eller för stor själfsäkerhet.
Lyckan är en gåfva som sparsamt bjudes oss, och
det är ej mer än rätt att påstå, att de flesta
män såväl som kvinnor äro föga skickade att kunna
bära den. Till och med en obetydlig framgång
(hvilken ofta förväxlas med lycka) visar sig mången
gång vara för mycket för sinnets jämvikt hos en
människa, och man bäfvar att tänka, hur verklig
lycka då skulle verka.
»Jag kom ej hit i afsikt att säga er detta»,
sade Cornish efter en paus.
De hade satt sig på den torra flygsanden med
dess ojämna grästufvor.
Dorothy såg allvarligt på honom, ty hans ton
ljöd allvarsam.
»Jag tror, att jag visste det», svarade hon
med ett slags stilla hänförelse. Lyckan är det
lugnaste som finnes för mänskosinnet».
Cornish vände sig och såg på henne, och för
ett ögonblick möttes deras ögon — men blott för
ett enda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
