- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
391

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

EN KÄRLEKSHISTORIA.

För HVAR 8 DAG.

»lo, jo, hon hade sina små idéer ibland»,
mum-J lade notarien, »men sjutton till flicka var det
i alla fall.» Hon var så olik den blifvande fru
Maxime Brandt som dagen är olik natten.

Nästa bref lydde:

»Käre vän!

»Du hade visst i går mycket undrat, hvar i
all världen jag höll hus efter som du sökt mig
för-gäfves ett par dagar. Förlåt, förlåt mig — men
ser du, det har kommit öfver mig en gammal passion
att ströfva omkring och då måste jag vara
ensam, ty när jag är med dig, så ser jag ju endast
dig, och nu ville jag se något annat. Älskade
gamla Stockholm och dumma stockholmare! Där
spatsera ni år ut och år in den samma välsignade
routen: Drottninggatan, Karl den trettondes torg
o. s. v. i stället för att ta nya vägar t. ex. upp pa
Söder, där utsikten är så fri att den gör en glad
innerst inne i själen. Ja, där är dägligt uppe, till
och med så här tidigt på våren. Där fins ännu
trädgårdar med flaggstänger och gamla lusthus
och där fins små gröna stugor ute på
bergsknallarna, där solen gassar och där barnen dansa
ringdans och aldrig tröttna att sjunga den outslitliga
»Upp genom luften, bort öfver hafven». De små
bytingarna, äfven de kunna parodiera, det var för
löjligt att höra deras fria fantasier öfven den gamla
skolsången.»

Ett var dateradt Fogelö i Juli.

»Dear!

»Du frågar om jag ej längtar efter dig. Jag
nästan skäms att säga nej. I de saligas boningar
fins ju ej plats för längtan — och så äfven här.
Människan är ett besynnerligt djur . . . När jag
sade farväl till dig, föreföll det mig nästan abnormt,
att vi två skulle skiljas, och jag tyckte, jag var
tokig som så till vida frivilligt lämnade den plats,
där du fans — låt vara för endast någon månad.
Men när jag kom hit ut, när jag hvarje morgon
vaknar upp till dagar så fylda af solsken, af värme,
af berusande dofter, till härlig frihet att göra precis
hvad mig lyster, har denna tunga stämning så
omärkligt gifvit med sig och jag kan sanningsenligt
säga, att jag längtar ej. Naturligtvis komme mitt
hjärta att slå af glädje, om jag finge se dig komma
gående på .den lilla skogsstigen, där nu solstrålarna
leka och glittra.

»Hur gudomligt här än är, tror jag ändå ej
att min lille notarie med sina välputsade mustacher
och tättklippta hår skulle kalla det paradisiskt
länge, ty här finge håret växa — barberare fins
här lika litet som bagare eller postkontor. Vill
man ha färskt bröd får man baka själf och vill du
ha bref måste du fara öfver vattnet.

»Tro dock ej att vi föra ett fullkomligt
eremit-lif — nej då — i nästa stuga bor en äldre fröken
med sina två systersöner, som hon hushållar för.
Vi kafferepa ibland tillsammans och hafva det då
nog så gemytligt. Herrarne må godt utan kragar
och manschetter, och vi äro ej vidare soaréklädda.
Du ryser, när du tänker på kafferep i en låg
kammare med herrar i negligé. Men lugna dig: i
motsats till vår salong är Grand ingenting. Taket
är himmelsblått med målningar i luftigaste hvitt,
golfvet är belagdt med mjukaste gröna matta, och
utsikten — sjö, som blånar mellan furor och berg
— är vidunderligt vacker.

»I eftermiddag efter kaffet har jag åtagit mig
att fara med posten och hämtar så bref och
tidningar. Jag gläder mig på förhand åt turen —

(Forts, och slut från n:o 24.)

kan något härligare gifvas än att ro hem under
solnedgangen, att drifva fram stilla på det klara
vattnet och se alla färger, som himlen då slösar
med! — jo, du skulle också sitta i båten. Aj, aj,
jag längtar ju ej, skref jag i början af brefvet. Jag
gör det ej häller utan så här, när jag särskildt
frammanar din bild.

Din Aina.»

Så hade hösten kommit, en regnig och blåsig
höst, och det var som om naturens misstämning
smittat människorna. Maxime lade märke till att
Ainas ljusa, glada lynne började mattas, det såg
ut som om något pinat henne. Hon berörde det
ej direkt med ord, men misstämningen växte och
växte.

I ett bref hette det:

»Efter slutad lektion tog jag spårvagnen ut
till Haga och hann så drifva omkring i parken
innan middagen. Jag tyckte mig vara ensam herre
till denna fagra plats, ty ej en människa syntes
till där ute, en af hofvets vagnar for i rask karrier
igenom — det var allt. Jag erinrade mig den
vårdagen, då du och jag första gången tillsammans
åto middag på Stallmästaregårdens veranda . . .
ack, hvarför är det ej alltid som då: vår och hopp!
Nu föllo bladen stilla och ödmjukt från träden,
föllo sakta, ljudlöst som om det syntes dem ej löna
mödan att klaga; deras tid var förbi; de hafva
födts en solvarm vårdag, utvecklats under växling
af solsken, regn, värme, köld; som fullvuxna hafva
de med sina fina nervtrådar sugit in all
sommarens lust. Men nu var allt förbi; döden kom i rätt
tid, ty de sista nätterna hafva de skälft af rysande
kyla, frosten har bitit och stormen slitit
obarmhärtigt i dem och med resigneradt lugn föllo de
nu till marken för att blifva till jord, mylla, hvilken
sedan skall nära andra blad. Och himlens gråa
molnmassa, som var liksom genomträngd af ljus,
lät bladens alla olika färger framträda så intensiva.
Äfven i döden gifves skönhet . . .»

Det sista brefvet höll han i sin hand. Detta
bref, som så sårat hans manliga fåfänga, att han,
trots sin längtan att få se henne åter, ej kunde
förmå sig att gå ned till järnvägsstationen, när
hon for. Hon hade ju skrifvit huru dags hon reste,
således var det underförstådt, att om han ville
kunde han få komma. Men han kunde ej förmå
sig därtill. Han måste ju erkänna, att hvarje ord,
hon skref, var sant, men likafullt — t- hon borde
ha älskat honom så mycket att hon varit blind
för hans fel.

Brefvet lydde:

»Mer än en gång under sista tiden har du
frågat mig, hvad det är som tryckt mitt sinne.
Och hvarje dag har jag tänkt göra en förklaring,
men jag har ej kunnat det. Jag har varit feg.
Och jag är det ännu, ty jag vågar ej personligen
säga hvad jag nu skrifver.

»Det är troligtvis sista gången, du får ett bref
från mig. Ty det är bäst, att vår kärlekshistoria
nu slutar. Du har varit och du är ännu, Maxime,
så mycket för mig, men det blir ändå bäst så.
Detta dolce far niente-lif som jag för vid din
sida är icke mitt, det är inympadt på mig. Att
alltid uppskjuta allt allvarligt, att alltid gå som
på mjuka mattor, alltid endast »njuta» lifvet, kan
jag ej längre. Ingen kan intensivare än jag älska
lifvets högtidsstunder, man de få ej blifva
hvardagsmat, då slappnar man, liksom magen tröttnar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0401.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free