Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på för mycket sötsaker. Och vi äro ej häller rika
nog för att kunna njuta dem utan ånger. Du har
tillräckligt många gånger sagt mig, att det ej är
gentlemannalikt att tala om hvad det kostar när
man är ute och festar, för att jag velat beröra
detta. Men under stundom har jag tänkt: det är
ej möjligt, att hans lön kan räcka till att lefva som
han gör — med så mycket extra utgifter, och han
har ingen enskild förmögenhet — — således lånar
han eller lefver på kredit. Och detta har pinat
mig. Den första tiden reflekterade jag ju ej, utan
njöt endast af alla dessa små tillställningar, som
blefvo så förtjusande på tumanna hand. Men nu
på sista tiden har jag aldrig kunnat hafva någon
verklig glädje däraf.
»Lifvet är så kort — ungdomen ännu kortare,
låtom oss njuta», sade du alltid.
»Detta är falskt–––-lifvet är tillräckligt långt
för att man skall kunna hinna uträtta mycket
under detsamma. Men allt, som hette arbete och
sträfvan — utom ju det allra nödvändigaste — ville
du ej vara med om. Jag vill belysa mina ord med
ett litet, men typiskt exempel. Det fins en del
saker i sångväg, som vi beundrat tillsammans på
konserter . . . din musikaliska begåfning hade gjort det
lätt nog för dig att öfva in dem, men du gjorde
det aldrig, du var för maklig, du nöjde dig med den
repertoar, som en gång var inöfvad . . .
»Jag kan för visso ej med sanning säga, att
jag upphört att hålla dig kär, tvärtom! Din yttre
charme och ditt i många afseenden lifliga
temperament intar mig på nytt hvarje gång, jag ser dig, och
alla de timmar, som bevingats genom din närvaro,
äro föreningslänkar, som smidts hårdare och
hårdare. Men min aktning har du ej längre, och när
en kvinna sådan som jag förlorar aktningen
förden, hon älskar, försvinner äfven kärleken så
småningom. Det fins ett gammalt ordstäf: när fattig ,
domen kommer in genom den ena dörren, går
kärleken ut genom den andra. Jag skulle kunna
ändra om detta så: när missaktningen kommer in
genom den ena dörren, går kärleken ut genom
den andra.
»Om hvar och en af oss sträfvat år ut och år
in för att så en dag kunna sätta bo och komma
samman, så brydde jag mig visst ej om huru länge
jag väntade, men som det nu är, synes mig det
ligga något resultatlöst i det hela. Du har för
dyrbara vanor, att kunna gifta dig fattig — och (
vill intet uppoffra. Du älskar mig nog på ditt sätt,
men denna kärlek kan ej ens den rycka upp dig
— och när den ej kan det nu, när den ännu är
ung och frisk, så kan den det omöjligt sedan. Och
hela min sunda natur skulle gå under i slitningar
genom denna min kärlek, som synes mig sänka i
stället för höja. Den bär åtminstone intet
stärkande i sig nu längre. För öfrigt skall det kanske
komma den dag, då jag ej är dig nog, och jag är
ej den, som kan dela, som ödmjukt tar det, som
skänkes mig. Jag fordrar allt eller intet.
»Hvad har jag mera att säga — — jo det,
som är svårt att finna ord för: ett tack för allt.
Ett tack för den kärlek, du visste att tända, en
kärlek, som har varit mycket lycklig, innan den
reflekterade. Troligen — Gud, jag känner det i
denna stund med en förkänsla’af det vemod, som skall
betaga mig där ute, när jag känner mig ensam bland
främlingar och minns, att det var med fri vilja jag
lämnade den stad, där det fans en, som jag betydde
något för — kommer jag mer än en gång att ångra,
att: jag gått händelserna i förväg, iag kunde ju
låtit dag komma och dag gå––––––- hvarför kunde
ej jag, som de flesta andra, döfva känslan af det
rätta — — —
»Och så ett tack för de stunder, jag ägt dig
helt, då din hela diktan och traktan var jag–––
jag smeker detta minne i tankarna — och jag ser
oss båda sitta i Haga park, när vårsolen diktade
vår kärlekssaga dubbelt skön; jag ser oss på
hemvägen stjärnklara vinterkvällar fran Operan, då din
vackra stämma gnolade aftonens melodier, så att
de blefvo mig mera förståeliga, mera kära.
»Ja, tack för all sång — — Det är en gammal
visa, du sjunger; den saknar kanske högre
musikaliskt värde, men jag har alltid älskat den så, ty
du sjunger den så väl, med eld och värme . . . den
passar ditt temperament ... i valstakt går rytmen
och tonerna vagga fram så mjuka — man darrar
till, när du sjunger den. Du vet, hvilken jag
menar: Arditis »Afskedsskålen».
Och så farväl — —»
Han satt ännu och stirrade på de sista orden,
när städerskan kom in.
»Kors, är notarien inte gången än, och jag
som sa’ till stadsbudet att komma och hämta
kof-ferterna klockan åtta. Och det är hon allt i rappet!»
»För sjutton, hvad säger hon! Då har man redan
börjat vänta mig.»
Hanserpåklockan, och finner att det endastfattas
några minuter i klockslaget för svensexans början.
Men hvart har tiden tagit vägen . . .? Han
tar febrilt brefven och kastar in dem i ugnen. När
han ser elden girigt förtära dem, drar han en suck,
men vänder, sig så hastigt till städerskan och säger:
»Var snäll telefonera efter en vagn, jag skall
vara färdig om några minuter . . .
Anna Törnström.
HVAR 8 DAGS diplom för amatörfotogtafer:
Storlek 27x35 cm. 4 färger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
