Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
»Ja», sade hon med ett skratt, »ni är ej hågad
att prata nonsens vid den här tiden på dagen,
och det är jag inte häller. Jag har ej promenerat
hela vägen från Park Straat och tagit edra
utanverk med storm och utsatt mig för förolämpningen
af ett nöt till kypares rynkade ögonbryn för att
prata nonsens ens med en person, som är den
skickligaste jag vet i att undvika plattheter».
Hon skrattade litet hårdt, såsom personer ofta
göra, då de plötsligt finna sig nära att göra sig
skyldiga till en sådan svaghet som att visa så
kallad känsla.
»Nej, jag kom hit i affärer, om jag så får säga.
Jag har fått ett godt kort på hand, och jag ämnar
spela ut det. Jag önskar, att ni håller er
overksam under tiden; gif mig denna dag, det ber jag
er. Jag har vidtagit mina försiktighetsmått för att
göra min hand stadig. Det är ej fråga om något
plötsligt infall af mig utan om en öfverlagd plan,
hvilken jag beredt i flera veckor. Den är, med
ett ord, genomgående kvinnlig och ej sådan, att
ni i er egenskap af man skulle kunna skänka den
ett ögonblicks bifall. Därför säger jag er
ingenting. Jag begär blott, att ni lämnar mig fältet
öppet i dag. Vårt mål är detsamma, äfven om
vårt sätt och våra bevekelsegrunder äro lika olika
som — våra åsikter. Ni önskar att spränga
mal-gamitringen. Jag önskar störta Otto von Holzen.
Ni förstår?»
Cornish hade varit nog länge bekant med henne
för att svara endast med en tyst nick.
»Om jag lyckas — tant mieux. Om jag
misslyckas, så rör saken icke alls er eller berör på
något sätt er eller edra planer. Ah, ni ogillar mig;
jag ser det. Tänk, hvilken invecklad värld detta
skulle vara, om vi alla kunde bära mask för våra
ansikten! Ert ansikte brukade dock vara säkrare
förr, än hvad det nu är. Kan detta möjligen
betyda, att ni håller på att bli allvarlig — nn jeune
homtne scrieux? Himlen bevare er från det!»
»Nej, jag har ondt i hufvudet, det är allt»,
skrattade Cornish.
Mrs Vansittart satt djupt försjunken i tankar
och knäppte och knäppte åter upp sin handske.
Somliga kvinnor kunna tänka djupt, just under det
de underhålla en ytlig konversation.
»Vet ni», sade hon med en plötslig förändring
i ton och hållning, »jag har en bestämd
förnimmelse af, att ni vet någonting i dag, om
hvilket ni var okunnig i går. Allt slags kunskap,
förmodar jag, lämnar något spår efter sig. Jag
misstänker, att det rör Otto von Holzen. O, Tony,
om ni vet någonting, så säg mig det! Om ni har
ett trumfkort, så låt mig spela ut det! Ni vet icke,
huru jag har längtat och väntat — huru svag min
stackars hand är gent emot denne starke man».
- Hon var allvarlig nog nu. Hennes röst
klingade hopplös, som om hon kände den gräns,
hvilken kvinnan förgäfves söker öfverskrida, när hon
vill skada en man, som ej älskar henne. Men med
kärlekens hjälp är hon stark — utan den, hvad
förmår hon väl?
Cornish nekade ej till den kunskap, hon antog
honom äga, utan skakade blott på hufvudet, och
mrs Vansittart bytte genast åter om sätt. Hon
var nog skarpsinnig och förståndig att inse, att
hvad som än stode mellan Cornish och Otto von
Holzen, måste de själfva göra upp räkningen sig
emellan utan hjälp af någon kvinna.
»Ni håller er således hemma i dag», sade hon
och reste sig, »och söker bota er från er . . .
underliga hufvudvärk — och att inte alls komma i
närheten af malgamitfabriken eller råka Percy Roden
eller Otto von Holzen — samt låta mig göra mitt
lilla försök. Det är allt jag begär.»
»Ja», svarade Cornish motvilligt; »men jag
tror, att ni gjorde klokare, om ni lämnade Holzen
åt mig».
»Ah!» sade mrs Vansittart med en hastig blick.
»Ni tror det.»
Hon dröjde ett ögonblick på tröskeln men
ryckte därpå på axlarne och gick. Hon skyndade
sig hem och skref genast följande biljett till Percy
Roden.
»Bäste mr Roden!
Det förefaller mig vara mycket länge sedan
jag råkade er, ehuru det kanske endast är jag,
som tycker så. Jag är hemma i eftermiddag kl.
fem, om ni skulle vilja förbarma er öfver en
landsman inna i min ensliga ställning. Om jag skulle
vara ute och rida, när ni kommer, så var god och
invänta min återkomst.
Vänskapsfullt
Edith Vansittart.»
Hon förseglade brefvet med ett litet grymt
leende samt sände genast af det med en betjänt.
Mj^cket tidigt på eftermiddagen satte hon på sig
sin riddräkt men gick ej direkt ned, ehuru hästen
var för dörren. Hon gick i stället till biblioteket,
ett litet rum med ett stort fönster, som vette åt
Oranje Straat. Från en låda i skrifbordet tog hon
en nyckel, som hon omsorgsfullt granskade, innan
hon stack den i sin ficka. Det var en ny nyckel,
som ännu bar märken efter filen.
»En simpel nödfallsutväg», sade hon. »Men
det åsyftade ändamålet är sa önskvärdt, att man
ej får vara alltför samvetsgrann med medlen».
Hon red ned för Kazerne Straat och genom
skogen på vägen till Leyden. Hon tog af till
vänster och uppnådde snart de östra dynerna, och
sålunda beskrifvande en cirkel red hon sakta tillbaka
till Scheveningen. Hon kände noga, tycktes det,
vägen till malgamitverken. Anländ dit lämnade
hon hästen i ridknektens vård och gick fram till
porten, hvilken portvakten efter någon tvekan
öppnade. Mannen var tysk och därför möjligen mera
mottaglig för mrs Vansittarts befallande ton.
»Jag måste genast råka herr von Holzen»,
sade hon. »Visa mig hans kontor.»
Portvakten pekade på byggningen i fråga.
»Men herr professorn är i fabriken», sade han.
»Det är blandningsdag i dag, men jag skall genast
hämta honom».
Mrs Vansittart gick långsamt fram mot
kontoret, där Roden sagt henne att kassaskåpet stod,
i hvilket receptet och andra papper voro förvarade.
Hon visste, att det var blandningsdag och att
Holzen skulle befinna sig i fabriken. Hon hade
narrat Roden till Park Straat för att invänta
hennes hemkomst. Skulle hon nu lyckas? Skulle hon
få vara ensam under några minuter i det lilla
kontoret, där kassaskåpet fanns? Hon kände med
handen efter nyckeln i fickan — en duplettnyckel,
som hon med mycken risk och svårighet lyckats
förskaffa sig genom den enkla listen att en afton
låna Rodens nyckelknippa för att söka öppna ett
gammalt obegagnadt skrifbord i Park Straat. Hon
hade själf uttänkt och utfört planen, hvilken hon
fulkomligt insåg vara simpel och barnslig, men det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
