- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
418

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dyrt. Hon stod i begrepp att offra ovärderliga
minnen för att tillfredsställa ett lumpet hat.

»Ah!» sade hon till Roden, hvars sätt tydligt
förrådde, att han väl kom ihåg hennes inbjudning,
»jag har låtit er vänta, — precis en minut kanske
för hvar dag, som ni varit osynlig i Park Straat.»

Roden skrattade med en lätt anstrykning af
förlägenhet, till hvilken hon genast lade märke.

»Är det er syster», sade hon, »som förmått er
att icke komma hit?»

»Dorothy har aldrig sagt annat än godt om
er», svarade han.

»Då är det mr von Holzen», sade mrs
Van-sittart och lade undan sina handskar samt vände
sig till tebordet. Hon talade lugnt och med den
halft likgiltiga ton, i hvilken man gärna talar om
personer af lägre samhällsställning. >Jag har visst
aldrig nämnt för er, att jag råkar känna litet till
er — hvad skall man kalla honom — verkmästare?
Han har förmodligen varnat er för mig. Min man
hade en gång den här Holzen i sin tjänst och
blef, tror jag, bestulen af honom. Vi hade aldrig
något umgänge med honom, och jag har alltid
misstänkt, att han hyste, groll mot oss af denna
anledning. Ni kommer nog ihåg», att han — då
ni en afton förde honom hit på visit kort efter
malgamitfabrikens anläggning — gjorde en
antydan om att hafva sammanträffat med min man,
utan tvifvel i af sikt att utforska om jag verkligen
var Karl Vansittarts hustru och huru mycket jag i
så fall kände om saken. Men jag hade ej nagon
lust att gifva honom några upplysningar.»

Hon hade serverat te under samtalets lopp.
Hon var ännu osäker på handen, och hon hade
dragit ned klädningsärmarne för att dölja märket
kring handlederna. Hon vände sig nu om helt
tvärt och läste genast i Rodens ansikte
bekännelsen om att det berott på Holzens inflytande, att
han hållit sig borta från hennes salong.

»Emellertid», sade hon med ett litet skratt och
i en ton, som om hon ville göra slut på ett ämne
af så föga vikt, »emellertid förmodar jag, att mr
von Holzen är på väg att komma sig upp, och
lider förmodligen af samma lätt sårbara fåfänga
som alla personer i den vanskliga ställningen.»

Hon satte sig långsamt, fullt medveten om att
den åtsittande riddräkten på det fördelaktigaste
framhöll hennes vackra figur. Rodens dåsiga ögon
gåfvo ock akt på densamma, ett förhållande,
hvilket hon naturligtvis också observerade.

»Något nytt»? sade hon. »Ni ser trött och
sjuk ut. Det är ett mödosamt arbete ätt samla
rikedom. Laga, att ni först har klart för er, hvad
ni vill köpa för den, annars kan det hända att
ni efteråt kommer underfund med, att det ej varit
mödan värdt att sträfva så därefter.»

»Kanske att hvad jag önskar vinna ej står att
få för pänningar», sade han med ögonen på
matfan, ty han var föga hemma i denna lätta lek.

»Ah»! utropade hon. »Då måste det vara
an-fingen värdelöst eller ovärderligt.»

Han såg på henne men sade ingenting, och
en person med förmåga att tyda blicken i ett
människoöga kunde hafva spårat en skymt af lidelse i
Rodens trötta öga. Men Percy Roden var endast
ett finansiellt geni, och för detta slags begåfning
hafva kvinnorna intet bruk, annat än hvad
beträffar resultatet. Roden var väl medveten om, att
lian ej gjorde några framsteg hos mrs Vansittart,
som lekte med honom, liksom katten med en
stackars halfdöd råtta under det han har ögonen på
ett annat håll.

»Ni måste vara mera upptagen än vanligt?»
sade hon, »eftersom ni ej haft tid att tänka på
edra vänner?»

»Ja», svarade Roden och klarnade upp. Han
var så upptagen af detta alltuppslukande och mest
varaktiga af mänskliga intressen, att han kunde
tala om föga annat ens med mrs Vansittart. »Ja,
vi hafva haft mycket att göra, och vi hafva nu
arbetat upp tillverkningen till nära tio tons om
dagen. Men vi ha haft åtskilligt obehag från
ett håll, från hvilket vi minst väntade det. Holzen
har varit ganska bekymrad, det vet jag, ehuru han
aldrig säger något. Det kan hända, att han ej
är någon världsman, men han är i alla händelser
en beundransvärd person, mrs Vansittart.»

»Ah»,. sade mrs Vansittart likgiltigt, och
någonting i hennes sätt gjorde honom ytterligare
angelägen om att förklara de skäl, hvilka föranledt
honom att associera sig med en person, som —
enligt hvad hon mer än en gång antydt — i
socialt hänseende var honom så underlägsen.
Denna önskan gjorde också att han var mindre
på sin vakt, än klokheten kanske under
närvarande omständigheter borde hafva bjudit.

»Ja, han är en mycket begåfvad man — ett
snille enligt min åsikt. Han öfvervinner alla
svårigheter med största lätthet, och hvarje dag ger
han mig nya bevis på sitt förutseende. Han har
gjort mer, än ni någonsin kan ana i fråga om
malgamitaifären. Hans andel i arbetet har varit
större, än någon tror. Själf är jag endast
siffer-karl, som ni vet. Jag känner till bokföring och
pänningeangelägenheter — det är allt.»

»Jag tror, att ni är alltför blygsam», sade mrs
Vansittart allvarligt. »Ni glömmer, att hela planen
var er; ni glömmer allt, hvad ni uträttade i
London.»

»Ja — under det Holzen gjorde mycket mera
här. Han hade det svåraste arbetet. Naturligtvis
hade jag min andel i att hela företaget kom till
stånd, det vore dumt att förneka. Jag förmodar,
att jag fått ett hufvud på mina axlar, jag såväl
som annat folk.» Och mr Percy Roden vred sina
mustascher med ett ganska själfbelåtet leende.
Kanske tröddé han att en kvinna kan älska en
man desto mera därför att han är en god
affärsman.

»Ja», sade mrs Vansittart sakta.

»Men jag skulle önska, att rättvisa vederfores
Holzen», sade Roden helt storsinnadt. »Han har
gjort underverk, och ingen vill uppfatta detta
utom möjligen Cornish.

»Verkligen! Således gör mr Cornish mr von
Holzen rättvisa?»

»Cornish gör sitt bästa att stå i vägen för
Holzens planer vid alla möjliga tillfällen. Han förstår ej
det minsta af affärer. När en sådan person ger
sig itu med sådana, ställer han beständigt till
oreda. Han har nu fått, hvad jag förmodar han
kallar samvetsbetänkligheter. Det kommer,
antagligen endast däraf, att han fått ett annat slags
uppfostran.» Roden talade helt häftigt. Han var
af naturen böjd för svartsjuka och ogillade
fullkomligt mrs Vansittarts hållning gent emot
Cornish. »Men han kan ingalunda mäta sig med
Holzen, och det kommer han sannolikt till sin
egen skada att få erfara. Holzen är ej den man,
som tål, att man på något sätt blandar sig i hans
angelägenheter.»

(Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0428.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free