Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVILLINGAR.
EN EPISOD.
För HVAR 8 DAG af Elbe.
5 K om nu Gerda, så gå vi ut och promenera;
det är ju så förtjusande vackert vårväder
i eftermiddag», utropade en ung, vacker flicka
och slog armen om systerns lif för att draga
henne med sig.
De två voro vid hastigt påseende förvillande
lika, isynnerhet som deras dräkt ända in i minsta
detalj var densamma, men den som såg närmare
efter lade märke till att de ej hade samma uttryck
i blicken, och fast hållningen hos dem båda var
lika ädelt stolt, bar Inga dock sitt hufvud en mån
högre än systern.
»Nej, jag vill ej gå ut nu, du kan väl för en
gång vara mig förutan», svarade Gerda litet
trumpet och sköt undan Ingas arm.
»Hvad kommer åt dig? Vi skola väl se på
det där nya, läckra klädningstyget medan det
är dager, och jag kan ju ingenting bestämma
utan dig.»
»Jo, det kan du visst det, ty jag tänker ej
vidare kläda mig som du. Jag vill ej längre vara
ett bihang till dig. Det är nu på tiden, att jag
ändtligen blir mig själf».
»Men», afbröt systern, »ingen har väl
någonsin tvingat dig till något?»
»Är det ingen som tvingat mig, säger du?»
upprepade Gerda allt mera ifrig. »Ha de ej ända
ifrån vår födelse låtit oss ha allt gemensamt: vår
bädd, våra måltider, vår sköterska, undervisning,
nöjen, umgänge, ja allt. Till och med våra namn
Ingeborg och Ingegerd, äro ju så lika som
möjligt. Det var en lycka att föräldrarne för
bekvämlighets skull måste förkorta dem! Följden af allt
detta har blifvit, att vi äro som stöpta i samma
form — ej lika blott till utseendet, utan till den
enklaste tanke, den minsta känsla. Snart vet jag
ej själf, hvem som är jag och hvem som är du.
Jo, det är sapt, jag kan ju se efter hvilken af
oss, som har den lilla lefverfläcken på vänstra
örsnibben, som våra bekanta göra. O, om du
visste, hvad det retar mig!»
Tårar af harm och förtrytelse fyllde vid de
sista orden hennes vackra ögon.
»Lugna dig, lilla syster», svarade slutligen
Inga med ett halft litet sorgset leende, »du vet
nog att du nu är stygg. Tänk om mamma hörde
dig! Egentligen äro vi ju inte så lika hvarann,
och alla våra verkliga vänner känna ju väl, hvem
som är du och hvem som är jag, utan att taga
reda på lefverfläcken. Men om du så vill, så skall
jag nu välja mitt tyg ensam, och du kan göra
alldeles efter eget behag. Kanske har jag något
godt med mig hem åt dig!» tillade hon liksom
uppmuntrande.
»Jag är ej längre någon barnunge, som
tröstas med sötsaker», svarade Gerda surmulet
men lugnare.
»Vi få väl se! Adjö med dig emellertid, lilla
rebell, jag är snart tillbaka!» sade Inga och kysste
systern mildt på kinden.
Då Gerda blifvit ensam, tog hon en bok och
satte sig i en bekväm stol i hvardagsrummet för
att läsa. Hon ville nu riktigt njuta af att vara
sig själf. Hon skulle bilda sig ett eget omdöme
om det hon läste och sedan ej låta detta rubbas
af systern. Men förargligt nog ville tankarne ej
följa med i boken.
Gerda kunde ej neka för sig själf, att hon
långt hällre följt med ut, än suttit ensam hemma.
Modern var alltsedan förmiddagen hos en sjuk
släkting och skulle komma hem först inemot
skymningen. Nyfiken var hon också på systerns tyg.
Hon var säker på att Inga valde just det, som
hon, Gerda, ville ha. Så var det alltid: samma
smak, samma vanor, samma tycken. Hur skulle
hon någonsin kunna göra sig fri? Ack, fri, fri!
Fanns något häriigare än att vara fri!
Hon fick en ide! Hon skulle genast börja
frigörelsen med att kamma sitt hår annorlunda än
Inga. Hon ville bena håret. Det förändrade ju
utseendet betydligt. Ögonblicket därefter är Gerda
ifrigt sysselsatt framför spegeln i flickornas
gemensamma rum. Hon benar och slätar sitt hår
och tycker nu själf, att hon är nästan oigenkänlig.
Sedan går hon in i moderns toalettrum och lånar
en brosch, som hon triumferande fäster i sin krage.
När hon är färdig därmed, slår hon sig åter ned
vid sin bok och väntar nu med otålighet systerns
hemkomst.
Efter en stund ringer det på tamburklockan,
och Gerda skyndar sig att öppna. Men Inga
kommer ej ensam, hon är åtföljd af deras gode
vän Einar, som är så godt som hörande till
familjen.
»Jag träffade Einar på gatan, Gerda, han var
på väg hit», förklarade Inga strålande glad. »Nu
får du vara sällskaplig, medan jag lagar att
vi få några förfriskningar. Mor är väl snart
hemma.»
»Låt mig gå i ditt ställe», svarade Gerda
hastigt, »du och Einar språka mycket bättre
tillsammans.»
»Nej, kom nu Gerda», afgjorde Einar, »det
är Ingas hushållsvecka, det vet jag, och rätt skall
vara rätt. Men låt oss för all del slippa salongen»,
bad han, då Gerda lyfte portieren till detta rum,
»där är så rysligt högtidligt.»
»Men jag känner mig just nu högtidligt
stämd», svarade Gerda och satte sig tillbakalutad
i en fåtölj.
Einar satte sig på en brasbänk strax bredvid.
»Hvarför har Gerda förstört sitt utseende med
den där fula frisyren?» började han genast.
»Jag ämnar från och med i dag häfda min
individualitet», svarade hon litet näbbigt.
»Individualitet?»
»Ja, just individualitet. Jag vill inte längre
vara min systers afbild, vill inte vara ett bihang,
en nolla!»
»Aldrig har jag märkt, att Gerda varit så
vanlottad!»
»Nej, ingen lägger väl märke till mig då Inga
är närvarande.»
»Kanske inte. Apropos! Inga har gifvit mig
tillåtelse att berätta en glad nyhet för er, Gerda.
Får jag?»
»Var så god för all del!» svarade Gerda en
nyans blekare och flyttade sig i stolen.
»Jo, Inga har sedan ett par dagar haft en
hemlighet», började Einar litet förlägen, »men det
har varit henne svårt, att ej meddela den åt sin
kära syster», här tystnade han.
Äfven Gerda teg, men kinderna brunno och
de vidöppna ögonen pockade på fortsättningen.
»Er syster är sa god. Hon kunde ej omtala
sin innerliga glädje för Gerda, då Gerda varit så
nedstämd de sista dagarne.»
»Åh, så förtjusande öppenhjärtigt af henne!»
»Men i afton har Inga låtit mig tala om, att
hon skänkt sitt hjärta ....»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
