Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
att det redan tycktes vara skymning. Hela
naturen syntes hafva låtit bedraga sig häraf, och då
vagnen lämnade staden bakom sig och befann sig
ute på de sandiga förstadsgatorna, redde
sparf-varna i lindarne sitt näste för natten. Träden
spredo sin aftonvällukt, medan från kanaler,
dammar och diken uppsteg den doft af fuktigt gräs
och vattenväxter, hvilken hvilar öfver hela
Holland nattetid.
»Platsen formligen andas någon stor olycka».
»Platsen formligen andas någon stor olycka»,
sade mrs Vansittart för sig själf, när hon lämnade
vagnen och raskt gick framåt på den sandiga
gångstig, som ledde till Villa des Dunes.
Dorothy var i trädgården och gick emot mrs
Vansittart, så snart hon fick se henne. Mrs
Vansittart hade bytt ut sin riddräkt mot en af de
mörka sidenklädningar, hon vanligen bar, men hon
hade glömt att sätta på sig handskar.
»Kom», sade hon hastigt och fattade Dorothys
hand, som hon fasthöll, »kom med till bänken
längst borta i trädgården, där vi sutto den afton,
när vi båda åto middag tillsammans. Jag vill icke
gå in. Jag är nervös, tror jag. Jag har skrämt
upp mig själf som ett barn i mörkret. Jag kände
mig ensam i Park Straat med huset fullt af
tjänare, och därför kom jag till er».
»Jag tror att det är åska i luften», sade
Dorothy.
Mrs Vansittart brast plötsligt ut i skratt. »Jag
visste, att ni skulle säga det. Ni är modern och
praktiskt förståndig eller åtminstone visar er sådan
för världen, hvilket är ändå bätte. Ja, man måste
erkänna att vår tids unga flicka åtminstone ej
låter bringa sig ur fattningen. Hvad hjärtat
beträffar — ja, kanske hon icke har något».
»Kanhända», medgaf Dorothy.
De hade nu hunnit fram till bänken och satte
sig under en tårpil, som var klippt på vanligt
holländskt sätt. Mrs Vansittart såg på Dorothy och
lät höra ett långt, menande skratt.
»Jag gjorde rätt», sade hon, »som sökte upp
ef, ty ni brukar ej prata bredvid munnen. Ni har
sinne för humor — denna sällsynta egenskap,
hvilken så få äga — och jag misstänker, att ni är en
handlingens kvinna. Jag kom hit uppfylld af en
panisk förskräckelse, som ännu upprör mig, ehuru
i mindre grad. Man är alltid oroligare för sina
vänner än för sig själf, inte sannt? Det är Tony
Cornish, min oro nu gäller.»
Dorothy såg envist rakt framför sig, och en
kort tystnad uppstod.
»Jag vet ej hvarför han uppehåller sig i
Holland, och jag önskar, han ville fara sin väg», fort-
satte mrs Vansittart. »Det är oförnuftigt och
dåraktigt, det vet jag, men jag känner mig
öfverty-gad om att någon fara hotar honom». Hon
tystnade plötsligt och lade sin hand på Dorothys.
»Hör på mig», sade hon med lägre röst. »Ni och
jag behöfva ej spela komedi med hvarandra.
Hela malgamitaffären är ett förfärligt bedrägeri,
och Tony Cornish har för afsikt att göra slut på
densamma. Helt visst ha både ni och jag länge
misstänkt detta. Jag känner Otto von Holzen.
Han dödade min make. Han är en mycket farlig
man. Han försöker skrämma Tony Cornish
härifrån, men han vet ej med hvem han har att göra.
Man skrämmer ej folk af Tony Cornish’s skrot
och korn, vare sig män eller kvinnor. Jag har
förmått Cornish att lofva att ej lämna sina rum
i dag. För morgondagen kan jag ej svara. Ni
förstår mig?»
»Ja», svarade Dorothy, med en plötslig eld i
sina ögon, »jag förstår».
»Er bror får själf vara på sin vakt. Jag
frågar ej efter lord Ferriby eller någon af de
andra, som ha med saken att göra, jag bryr mig
endast om Tony Cornish, för hvilken jag hyser
vänskaplig tillgifvenhet, ty han utgör liksom en
del af mitt förgångna lif. . . Hvad beträffar
malga-mitarbetarne, så må de —».
Och mrs Vansittart knäppte med fingrarne.
»Känner ni major White?» frågade hon därpå
plötsligt.
»Jag har sett honom en gång».
»Det har jag också — endast en gång. Men
för en kvinna är detta ofta nog för att kunna
bedöma en person — eller hur? Jag önskar, att vi
hade honom här».
»Han kommer hit», svarade Dorothy. Jag
tror, att han är här i morgon. Då jag träffade
Cornish i går, sade han, att han väntade honom.
Jag tror, att han skrifvit efter honom. Han skref
också till bankiren Wade och bad honom komma.»
»I så fall måste han hafva funnit sakernas
ställning sämre, än han först trodde. Han har,
så att säga, skickat efter hjälptrupper. När
kommer major White — på morgonen?»
»Nej, icke förr än på aftonen».
»Då kommer han öfver Vliessingen», sade mrs
Vansittart helt praktiskt. »Ni tänker på någonting.
Hvad är det?»
»Jag funderar på huru jag skall bära mig åt
för att råka någon af malgamitarbetarne i morgon.
Jag känner några af dem, och det är från dem,
faran hotar. De äro lätta att leda, och herr von
Holzen skulle ej låta några betänkligheter hindra
sig att begagna sig af dem.»
»Ah!» sade mrs Vansittart, »ni har gissat det
också. Jag har mer än gissat det — jag vet det.
Ni måste söka råka dessa män i morgon».
»Det skall jag göra», svarade Dorothy kort.
Mrs Vansittart reste sig upp och räckte henne
handen.
»Ja», sade hon, »jag har vändt mig till rätt
person. Ni är lugn och tappar ej hufvudet — hvad
det öfriga beträffar, har ni kanske äfven det i
godt förvar. God natt, och kom och ät lunch
med mig i morgon.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
