Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GIBIGBUKEN.
NOVELLETT af A. Devallée.
Från franskan för HVAR 8 DAG.
»Q^e här», sade Botel i det han efter
frukostpausen inträdde till sina kolleger i
ämbetsrummet, försiktigt hållande ett stycke flottigt
papper mellan tummen och pekfingret. »Se här! Nu
förvånar det mig inte längre, att den nye
extra-notarien är mager som ett skelett! Han ruinerar
sig förvisso ej på sin mage! Sicken girigbuk!
Den utmärkte herrn röker inte, spelar inte och är
aldrig tillsammans med oss! Den utmärkte herrn
måste, ma fot, ha ett vackert konto i banken!»
»Hvad är det du kommer med?» frågade Driol.
»Samlar du gammalt papper?»
»Det här? Det är herrns i fråga servis!»
Botel kastade smörjan i papperskorgen,
torkade sig om fingrarne med näsduken, och ställde
sig därpå bredbent vid kaminen för att åter göra
sin talang som talare gällande och tillfredsställa
den allmanna nyfikenheten.
»T.u.k c: ast som jag kom tillbaka från fru-
kosten, mötte jag den nye extraordinarien på trappan.
När han inte hade någon hatt på sig, kan han
ej ha gått ut. Nu har jag sedan flere dagar lagt
märke till, att han undviker att gå med oss
och jag har frågat mig själf, huruvida han när
allt kommer omkring alldeles försakar frukost.
Nu öppnade jag i förbigående dörren till hans rum
och fann vid hans kamin det här papperet, i
hvilket tydligen ett par små lcorfvar eller något dylikt
varit insvepta. För resten såg jag hvarken till
glas eller tallrikar och jag tror att han helt enkelt
var på väg att fästa på ett glas Pumpenheimer.. .
en komisk persedel.. . det måtte allt vara en
girigbuk!»
»Hvem vet!» menade Driol. »Kanske gossen
inte har några pängar.»
»Inga pängar?... i dag, bara den femte i
månaden! Och för resten om han också vore
pank, så ha vi ju tillräckligt med restauranter i
närheten som ge honom kredit!»
»Det vet han kanske inte eller också vågar
han inte be om det».
»I så fall skola vi tala om det för honom —
ehuru jag för min del bara tror att det är gnideri!»
Botel, Driol och Camborn, en tredje, yngre
tjänsteman som var med om allt hans kolleger
föreslogo, gingo in i Galards rum för att
tillfredsställa sin nyfikenhet.
»Redan i selen, herr Galard?» började Botel.
Öfverraskad af de tre personernas inträde,
räckte den tilltalade med ett välvilligt, något trött
leende handen åt sina kolleger, efter att hastigt
ha dragit ned ärmarne öfver sina icke alldeles
otadliga manschetter Rocken hade en gång varit
svart, men skimrade nu så i grönt att
tjänstemannens bleka, magra ansikte därigenom
framträdde ännu tydligare.
»Ja, mina herrar», sade han, »jag har ett
dussin skrifvelser framför mig här, som byråchefen
vill ha i eftermiddag.»
De andra gåfvo upp ett hånskratt och
Camborn svarade med en axelryckning:
»Byråchefen! Jo den kan slita ut sitt folk!
Om han finge sin vilja fram, blefve vi sittande här
hela natten!»
»Och man finge inte ens tid att äta», tillade
Driol, för att komma till saken.
Men Galard inlät sig ej i meningsutbyte och
gaf ingen förklaring, hvarför Botel ansåg rådligast
att genast rycka fram med ärendet. Han gjorde
det med illa spelad vänlighet och så otympligt
som möjligt:
»Ni tycks verkligen ej heller äta frukost,
Galard?»
Den sidoblick han sände Driol och Camborn
sade tydligt: »Som ni ser, så är inte jag den som
fjäskar».
Det undgick dem att Galard ryckte till vid
frågan, men han fattade sig snart och svarade:
»Jag? Naturligtvis äter jag frukost liksom alla
andra!»
Camborn, som också ville ha ett ord med i
laget, menade:
»Ja, ni förstår, ni tar väl inte illa upp?
Eftersom ni aldrig går tillsammans med oss, så trodde
mina vänner och jag att ni ej kände till någon
restaurant i närheten — eller — att —»
Han kunde inte komma längre, hvarför Botel
fortsatte:
»Camborn pratar precis, som om han ville göra
reklam för någon restaurator som han vore släkt
med. Hvarför så många omvägar kamrater
emellan. Rent språk! Vi sade till hvarandra: ’Galard
har varit här så kort tid, har tydligen ondt om pängar
och vet inte på hvilken restaurant han kan få äta på
krita’. Vi ha vårt stamlocus. Ingen betalar
kontant. Det är här i närheten hos Godinar. Han
skrifver upp och vid månadens slut betalar man —»
»Eller också betalar man inte —» tillade han.
»Karlen är stolt öfver att få räkna oss bland sina
stamkunder. Seså! Det var bara det vi ville säga,
och om vi misstagit oss så hoppas jag att ni inte
tar illa upp, ty —»
Han skulle ha fortsatt i oändlighet, om ej
Galard med ett tvunget leende afbrutit honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
