Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GI RIG BUKEN
»Ser ni, herr Botel, jag arbetar tillochmed om
kvällarne, jag vill också visa er hvarför — vill ni
inte vara så god och följa med? Jag har ännu ett
rum».
Han öppnade en dörr, steg in före sin gäst
och sade: »Maria, jag ber att få presentera för
dig herr Botel, en af mina bästa, ja allra bästa
kamrater på byrån», och i det han vände sig till
den andre:
»Min syster».
Botel gjorde en djup bugning och såg sig
förvånad omkring.
Detta rum var stort och nästan elegant
möb-leradt. En tjock, mjuk matta, ljusa, glada tapeter,
helt värdefulla taflor och en mängd småprydnader
förlänade rummet ett synnerligt behag.
I bakgrunden såg man en säng dold af en
elegant sänghimmel. Till höger stod ett uppslaget
piano, och öfverallt funnos friska blommor.
På en chäslong vid ändan af sängen låg en
omkring 20-årig ung kvinna, snarare en flicka,
stödd på kuddar. Hon var mycket blek, af allt
att döma rekonvalescent. Vid de båda herrarnes
inträde ville hon resa på sig, men förmådde det
icke.
»Förlåt!» sade hon med ett vemodigt leende.
Botel hade genast kännt igen henne — det
var samma dam han dagen förut sett i vagnen
tillsammans med Galard.
»Gör dig intet omak», sade Galard till systern
och kysste henne på pannan, »jag har sagt till
min vän att du är sjuk, han ursäktar dig gärna.»
Sedan han kärleksfullt strukit den unga flickan
öfver håret och lagt tillrätta kuddarne åt henne,
fortsatte han, vänd till sin gäst:
»Jag ville åtminstone presentera min syster
för er — — — våra föräldrar äro döda. Vi två
äro hänvisade åt hvarandra — — — om ni tillåter
gå vi in i mitt rum och språka.»
När de kommo för sig själfva, bjöd Galard
den andre en stol och sade, sedan Botel, som kände
sig högst obehagligt stämd, afböjt inbjudningen att
sätta sig:
»Herr Botel, ni har ställt mig inför
nödvändigheten att afslöja mitt privatlif, öfver hvilket jag
på goda skäl hälst ej ville låta ridån gå upp–––.
Ni förstår att det ej kunnat undgå mig, hvilket
afskyvärdt öknamn ni gifvit mig, men jag
försäkrar er, att jag aldrig, ej ens med ett ord skulle
ha opponerat mig, om jag ej väl förstått — jag
såg också er i går — att förolämpningarna i dag
sades mig på uppmaning af er... Nå väl! Om
ni behagar, herr Botel, så kan ni i morgon
meddela era vänner att ’Girigbuken’ blott har ett mål
för ögonen: att gjuta solsken öfver sin systers få
återstående dagar. Tyvärr är det stackars barnet
mycket sjukt. . . läkarne ha beröfvat mig allt hopp
om tillfrisknande .. . men jag ville åtminstone se
henne lycklig än en gång! Ni tror att medel stå
mig till buds, att jag har stora inkomster och jag
låter er behålla denna illusion. Men ni måste
förstå hvarför jag arbetar om natten . . . Då det
blif-vit omöjligt för mig att dölja sanningen, har jag
nu omtalat den för er., och jag vill blott tillägga,
att ’Girigbuken’, från och med i dag kommer att
återkalla i minnet hos hvar och en som skulle
råka glömma det, att en ung flicka för alla dem
som älska henne är något heligt, som ej
ostraf-fadt får dragas ned i smutsen!»
Galard hade talat sakta, men med eftertryck.
»Farväl tills i morgon således, herr Botel!»
slöt han.
Botel sökte förgäfves efter ord; först i
tamburdörren kunde han få fram ett: »Förlåt mig!»
»Hjärtligt gärna!» sade Galard och tryckte
den hand, som sträcktes emot honom.
Aftonen därpå, då Galard återvände hem, fann
han hos portvakten en stor korg blommor,
adresserade till mademoiselle Galard.
HANS WIN DERSTEIN.
T T i återgifva här de intelligenta
dra-* gen af den musiker,som i spetsen
för sin konstnärstrupp, den berömda
»LeipzigerPhilharmonischesOrchester»
skördat lagrar hvarhälst han dragit fram
på sin skandinaviska tourné. Hans
Winderstein har själf skapat sin
orkester, det är hans energi, som utbildat
den och gjort den till detta klangfulla,
homogena instrument, på hvilket han
spelar med säkerheten, temperamentet
och konsekvensen hos den geniale,
finbildade konstnären och musikern
Måhända förefaller till en början
för oss nordbor den liflige tyskens
säregna sätt att anföra onödigt
patetiskt, men man behöfver ej lång stund
studera Windersteins dirigering för att
inse, att i hans intensiva, liffulla
gesti-kulering icke blott icke ligger det
minsta af tillgjordhet, eller »pose»,
utan att han fastmera går helt upp i
sin uppgift och på densamma, som
sagdt, sätter prägeln af en genial och
konstnärligt nobel personlighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
