Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖR SKENETS SKULL.
EN ÄKTENSKAPSHIST0R1A.
Je hade endast varit gifta ett halft år. Och
ändå var det slut mellan dem — alldeles
slut, oåterkalleligt och för alltid, Rispan gick allt
dör djupt för att någonsin mer kunna lagas. Öfver
en sådan afgrund som den hvilken öppnats
mellan dem var ingen bro mera möjlig. Det var
hennes öfvertygelse, liksom hans. I den enda
punkten voro de åtminstone öfverens.
»En man, som kan säga sådana saker till sin
hustru, måste innerst i hjärtat vara led åt henne»,
upprepade Annie ständigt för sig så ofta hon
tänkte på den ödesdigra senaste tvisten.
»Hon är hjärtlös, och all hennes påstådda
kärlek var idel förställning», sade John till sig själf
mer än hundra gånger om dagen.
Huru skulle de med slika tankar ha kunnat
komma till något annat slut, än att allt nu för tid
och evighet vore slut dem emellan!
Den naturligtvis i grunden obetydliga orsaken
till tvisten hade båda nästan glömt. Men det
var ju ej heller den som vållade slitningen, utan
de bittra och hatfulla orden, hvilka ej kunde
godt-göras af någonting och hvilka de aldrig kunde
förlåta hvarandra — aldrig, lika litet efter ett
som efter tio år eller ett århundrade, om de
händelsevis trots allt missnöje med tillvaron skulle
ha olyckan lefva så länge.
I dag var det visserligen blott en vecka
sedan den olyckliga aftonen. Men som det varit
under dessa oändligt långa sju dagar, så skulle
det alltjämt förblifva emellan dem. De skulle med
kall min hälsa hvarandra »God morgon! och
»God natt!», skulle under måltiden för att bevara
skenet i tjänstflickans närvaro växla några
likgiltiga ord om ännu likgiltigare saker, skulle
kanske till och med — om det ej vore omöjligt
att undvika — tillsammans gå på teatern eller
på bjudningar. Men de skulle vid alla tillfällen
vara så främmande mot hvarandra, som om
aldrig den ringaste förtrolighet existerat dem
emellan. En tröstlös utsikt, i sanning! Men det var
nu en gång icke möjligt annat. De voro skyldiga
sig aktning för sig själfva. Och denna aktning
skulle de under alla förhållanden bevara.
På åttonde morgonen efter deras tvist —
båda två räknade dagarne lika samvetsgrannt —
sutto de som vanligt vid frukostbordet midt emot
hvarandra, stela, stumma och högtidliga med
ansikten som af sten. Tjänstflickan kom in med
posten. Ett ljud som liknade ett kort, bittert
skratt undslapp John när han läst det första
bref-vet. Artigare än hon någonsin sett honom under
de lyckliga dagarne i deras äktenskap räckte
han henne brefvet öfver bordet.
»Var så god — det skall intressera dig.»
Annie läste och bleknade.
»Min Gud — morbror Klas kommer på besök
i tre dagar. Och han kommer redan i dag. Hur
skola vi bära oss åt?»
»Jag kan inte tänka mig att det kan rå någon
tvekan därom. Jag möter honom vid stationen
och ber honom taga in på hotell.»
»Det är omöjligt. Han vet att vi ha godt om
plats. Du har själf sagt honom att blå rummet
alltid stode till hans disposition. Under hvilken
förevändning skulle vi nu kunna vägra att taga
emot honom?»
»Utan någon förevändning alls, är min åsikt.
Det är ju själfklart att jag genast upplyser honom
om — om — om sakens läge.»
Han sade detta så kallt, att den unga frun
på nytt kände förbittringen låga upp i sitt hjärta.
Hur fullständigt hade han inte redan funnit sig
i detta sakens förändrade läge! Det var som om
han länge hade önskat det. Och för denne
känslo-löse egoist hade hon uppoffrat sin ungdom, sitt
lifs hela lycka!
En lång tystnad. Därpå frågade han vårdslöst:
»Vi äro således öfverens därom?»
Då lyfte hon upp hufvudet och sade i mycket
bestämd ton: »Nej. Morbror Klas får inte veta
något. Kommer du inte ihåg hvad han sade vid
sitt första besök hos oss, då när vi ännu lefde
i den villfarelsen att kunna vara lyckliga
tillsammans?»
Hon kallar det villfarelse, tänkte han. Ah,
ett sådant väl beräknadt hugg! Och jag, bländade
narr, som kunde tro på hennes hjärtlighet, på
hennes kärlek!
Men högt genmälde han:
»Jag förstår inte riktigt hvad du menar.
Kanske det skämtsamma yttrandet om
testamentet?»
»Ah, det var inte alls skämtsamt menadt.
Morbror Klas är ej den som skämtar med så
allvarliga saker. Han sade, att vi skulle ärfva
honom — om — om — ja du vet mycket väl
hvad det var för vilkor han fäste därvid.»
»Jo, jag tror jag erinrar mig det. Om vi
alltid lefde i frid och sämja — eller något
liknande. Om det var allvarligt menadt, så måste
vi väl sålunda nu afstå från arfvet.»
»Det tycks du taga mycket lätt. Men jag
anser det syndigt att på sådant sätt beröfva sig
möjligheten till sorgfri framtid. Och jag skall ej
heller tillåta att det sker.»
»Kanske du då också vill ha godheten
upplysa mig om, på hvilket sätt vi skola hindra det.»
»Därigenom att vi taga emot morbror Klas
hos oss och att i hans närvaro låtsa som — som
om allt vore vid det gamla.»
»En komedi sålunda? Och du inbillar dig, att
det skulle vara möjligt att bedraga honom i hela
tre dagar?»
»Kanske du ville ha godheten använda något
mindre starka uttryck. Att för någon förtiga en
sanning, som blott skulle göra en person ledsen
och harmsen, kan man ej kalla att bedraga. Och
vi skola också inskränka oss till det allra
nödvändigaste.»
»Ja visst — till det allra nödvändigaste!»
skyndade han sig att konstatera. »Han skall
således ha blå rummet, som jag logerat i sedan
en vecka?»
»Du vet ju att vi inte ha något annat. Men
om du tycker att soffan i salongen är för
obekväm, så afstår jag gärna sängkammaren Det är
mig likgiltigt hvar jag sofver.»
»Himlen bevare mig från att begära ytterligare
detta offer. Jag tänker, att det som du redan
vill gifva,_ för att inte störa morbror Klas’
illusioner, blefvé tungt nog.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
