- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
465

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GULDTÖRSTENS OFFER

fullkomligt nykter nu, men var så svag, att han
ej kunde stå utan stöd. Major White tycktes vara
en man, som tyckte om kraftiga medel. Han
framställde tydligen en hel del frågor, ty Onkel Ben
pekade tid efter annan med en ostadig hand ut i
mörkret. När hans förstånd, som var omtöcknadt
genom dryckenskap och malgamit, ej ville
motsvara ögonblickets kraf, skakade major White
honom som en säck. Efter några minuters samtal
var det emellertid alldeles slut med Onkel Ben,
och han satte sig ned på sanden och grät. Majoren
lämnade honom då och gick fram till fruntimmerna.

»Vill ni säga till kusken att köra bort till
korsvägen», sade han till mrs Vansittart, »och vänta
där under träden?» Han tystnade och såg från
den ena till den andra. »Och det vore bäst, om

honom till marken omkring en tio minuters väg
härifrån åt nordost.»

Och major White gjorde en paus efter denna
storartade ansträngning i konversationsväg och
rådfrågade en liten guldkompass, som han bar vid
urkedjan.

De båda fruntimmerna väntade tåligt.

»En präktig plats, de här dynerna», sade
majoren efter en tystnad. »Man skulle kunna gömma
tre tusen man här emellan och Scheveningen.»

»Men nu är det ej fråga om att gömma undan
några soldater», sade mrs Vansittart skarpt med’
en rörelse af hufvudet, hvilken utvisade det största
förakt.

»Nej», medgaf White. »Det vore kanske bättra
att gömma oss själfva. Det är ingen nytta till att



»Gif dem, Tony!* skrek White.

ni och miss Roden följde med honom och väntade
i vagnen.»

»Nej», sade Dorothy lugnt.

»O, nej!» tillade mrs Vansittart.

Och major White fuktade sina läppar med ett
uttryck af tålmodig fördragsamhet gentemot
handlingssättet hos ett kön, som han aldrig kunnat
komma underfund med.

»Vi tycks», sade han, när vagnen rullat bort
öfver den bullrande stenläggningen, »vara i god
tid. De vänta honom ej förrän närmare tio. Han
har på sista tiden försökt förmå karlarne att
nedlägga arbetet, och dessa samma karlar hafva nu
skrifvit och bedt honom möta dem vid fabriken i
afton, då Roden är i Utrecht och Holzen äfven
borta. Men det är ej meningen, att han skall
hinna fram till fabriken. De ämna lägga sig i
försåt i en fördjupning här på dynerna och slå

stå här, där alla kunna se oss. Jag skall hämta
hit vår vän Ben. Jag tänker, att han kommer att
sofva, om vi lämna honom i fred. Apotekaren gaf
honom nog för att döda en häst.»

»Men har ni ej gjort upp någon plan?»
frågade mrs Vansittart förtviflad. »Hvad ämnar ni
göra? Ni tänker väl icke låta dessa odjur döda
Tony Cornish? Som soldat borde ni väl kunna
uttänka ett sätt att möta denna fara!»

»Ah ja. Fast som soldat är jag ej vidare styf,
som ni vet», svarade White lugnande och gick
bort till Onkel Ben. »Men jag tror, jag vet, huru
affären skall skötas. Kom — låt oss gömma oss.»

Han gick i teten tvärs öfver dynerna och drog
Onkel Ben efter sig vid ena armen, hvarvid han
noga iakttog att hålla sig i skuggan mellan sand*
kullarna. De båda fruntimmerna följde honom
under tystnad på den ljudlösa sanden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0475.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free