Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR & DAG
Bolagen gifva skadeersättning för brunna föremål,
om olyckan skett i ert hem.»
Detta verkade lugnande på den lilla fru Oreille.
Efter ett ögonblicks funderande sade hon till
sin man:
»Innan du går till ministeriet i morgon, får du
skynda dig upp till »Maternelles» byra och visa
ditt paraply och begära pängar för det.»
Herr Oreille for upp från sin plats:
»Inte för allt i världen skulle jag våga det.
De aderton francs’en äro förlorade och därmed är
saken utagerad. Vi dö inte af det.»
Dagen därpå gick han ut med sin käpp.
Lyckligtvis var det vackert väder.
Fru Oreille var ensam hemma. Hon kunde
inte berga sig för grämelse vid tanken på förlusten
af 18 francs. Paraplyt låg på matbordet. Hon
gick af och an, utan att kunna fatta ett afgörande
beslut. Tanken på försäkringsbolaget kunde hon
ej få ur sitt hufvud. Men hon vågade inte utsätta
sig för de hånfulla blickarne från herrarne, som
där skulle taga emot henne. Hon var alltid blyg
och förlägen, när hon skulle tala med obekanta.
De förlorade 18 francs lämnade henne emellertid
ingen ro. De beredde henne afgrundens alla kval.
Hon ville inte mer tänka på saken, men
hågkomsten af denna förlust förföljde henne.
Plötsligt fattade hon mod.
»Jag skall gå dit!»
Men först måste hon ställa så till med
paraplyt, att skadan blef mera i ögonen fallande och
lätt att konstatera. Hon tog ett kol ur kaminen
och brände ett stort hål mellan stålstängema.
Sedan rullade hon försigtigt ihop sidenet, knäppte
om gummibandet, klädde i hast om sig och
skyndade med raska steg mot Rue de Rivoli, där
försäkringsbolaget hade sitt kontor.
Men ju närmare hon kom, desto långsammare
blefvo hennes steg.
Hvad skulle hon säga och — framför allt —
hvad skulle man svara henne?
Hon orienterade sig. Ännu 28 hus att
passera! Det var bra, då hade hon tid att fundera.
Hon saktade farten allt mera och formligen
darrade när hon stod framför bolagets dörr, pa hvilket
i förgyllda bokstäfver lästes Försäkringsbolaget
»La Maternelles. Redan framme! Hon stod stilla
ett ögonblick, gick därpå förbi, kom tillbaka, gick
åter förbi och kom ännu en gång tillbaka.
Till slut fattade hon mod. »Jag skall gå upp,
ju förr desto bättre.»
När hon gick in i byggnaden, hörde hon hur
hjärtat dunkade.
Hon öppnade dörren till ett stort rum, i hvilket
funnos fyra pulpeter. Vid hvarje såg man hufvudet
af en tjänsteman, hvars kropp doldes af ett galler.
En herre med en del handlingar i handen kom
emot henne.
»Förlåt, min herre, till hvem skall jag vända
mig för att få skadeersättning för brunna lösören?»
En grof röst svarade:
»En trappa upp till höger.» Denna upplysning
gjorde henne ännu mer försagd. Hon hade hälst
genast velat rycka fram med sin fordran på 18
francs. Men tanken på denna summa gaf henne
nytt mod och andtruten gick hon upp pa trappan.
I andra våningen knackade hon på en dörr. Man
ropade:
»Stig in!»
I nästa ögonbick stod hon i ett stort rum, i
hvilket tre herrar med högtidligt utseende och
prydda med ordnar språkade med hvarandra.
»Ni önskar, min fru?» frågade den ene.
Rösten svek henne. Hon endast stammade
helt tyst:
»Jag kommer . . ., ja, jag kommer ... i och för
en brandskada ...»
Den mycket höflige herrn bjöd henne en stol.
»Var så vänlig tag plats, jag står
ögonblickligen till er tjänst.»
Och vändande sig till de båda andra’herrarne
fortsatte han samtalet:]
»Mina herrar, bolaget anser sig ej förpliktadt
gent emot er för mera än 400,000 francs. Vi
kunna ej godkänna er fordran på ytterligare 100,oon
francs. Skadevärderingen visar för öfrigt ...»
En af de båda andra afbröt honom:
»Det är nog, min herre. Då får domstol
af-göra saken Vi ha följaktligen ingenting mer här
att beställa.»
O ch med ett par stela bugningar aflägsnade de sig.
Ack, om hon kunde gå sin väg med dem!
Hur gärna skulle hon ha gjort det! Men —
Nu vände sig herrn till henne:
»Hvarmed kan jag stå till tjänst, min fru?»
Hon blef alltmer förlägen.
»Jag kommer för . . . för det här . . .»
Direktören såg med barnslig förvåning på det
föremål hon höll upp framför honom. Hon försökte
med darrande hand lossa på gummibandet. Det
lyckades också efter någon ansträngning. Därpå,
spände hon upp paraplyt. Herrn yttrade i
med-lidsam ton:
»Men det tycks vara illa däran!»
Hon förklarade dröjande:
»Det kostar 20 francs.»
»Verkligen! Så mycket?»’
»Ja, det var ett utmärkt paraply. Jag
ville-bara visa hur illa skadadt det blifvit.»
»Ja, visst! Men jag förstår inte hvad den
saken rör mig?»
Nu visste hon inte hur hon blef till mods.
När allt kom omkring kanske bolaget inte alls
betalade för smärre skador?
»Men det har . . . brunnit...»
»Ja, det ser jag nog.»
Hon stod med öppen mun och visste ej mer
hvad hon skulle säga. Plötsligt förstod hon att
hon måste handla.
»Jag är fru Oreille. Vi ha försäkradt hos er,
och jag har bara kommit hit för att få ersättning
af er för denna skada.» Hon tillade ytterligare:
»Jag begär bara, att ni låter kläda öfver det.»
Direktören förklarade helt förlägen:
»Men, min fru, vi äro inga paraplyfabrikanter..
Vi kunna inte åtaga oss den sortens reparationer!»
Den lilla frun blef allt modigare. Hon ville
kämpa, just kämpa för sin rätt.
»Jag begär bara kostnaden för öfverklädandet.
Resten skall jag själf ställa om.»
Herrn blef alldeles bragt ur fattningen.
»Ni är verkligen anspråkslös, min fru. Men
man begär aldrig skadeersättning för sådana
bagateller. Ni måste väl erkänna, att vi ej kunna
ersätta aflagda skor, näsdukar, handskar, slöjor och
alla de småsaker som hvarje dag råka brinna upp?»
Hon rodnade af harm.
»Men, min herre! Jag ber er oetänka att vi i
förra månaden hade en eldsvåda som förorsakade
oss en skada af minst 500 francs. Och min
man-begärde inte ett öre af bolaget! Därför vore det inte
mer än rätt och billigt att ni betalade mitt paraply.»
Direktören, som genast gissade nödlögnen,
svarade leende :J
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
