Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sak och det andra gömmer sig undan med något
af strutsens enkla och genomskinliga list. Många
befinna sig äfven i den lyckliga ställning att alltid
tro sig hafva rätt, tills man tydligt öfvertygat dem
om motsatsen. Och det fanns ingen, som hade
lust att öfvertyga lord Ferriby. Cornish’s respekt
för familjens öfverhufvud förbjöd så starkt honom
att öfverbevisa sin onkel om det misstag, han
begått, att han gärna hällre offrade starka punkter
i sin egen position än att slå ett slag, hvilket
oundgängligen måste träffa lord Ferriby, om det ock
var riktadt emot Roden eller Holzen.
Lord Ferriby kände sig emellertid obehagligt
berörd af underrättelsen, att mr Wade befann sig
i Haag.
»En aktningsvärd man — en högst
aktningsvärd man», sade han, ty han betraktade bankiren
med den obestämda misstänksamhet, som personer
af orubblig rättrådighet väcka hos vissa personer.
De resande begåfvo sig till hotellet, där rum
voro iordningställda för deras räkning. Wades
tycktes vara ute och hade sagt till, att de ej skulle
komma tillbaka till lunch. Portiern trodde, att de
ämnade äta den hos mrs Vansittart.
»Jag tror», sade lord Ferriby, »att jag far ut
till fabriken.»
»Ja, gör det», sade White utan att förändra
en min.
»Kanske ni har lust att göra mig sällskap?»
föreslog Joans far.
»Nej, det tror jag inte. Tycker inte om Roden.
Kanske Joan skulle vara road af att se slottet i
skogen?»
Joan, som ansåg såsom sin plikt att besöka
fabriken, mumlade något om »nuxin», ehuru utan
entusiasm, men White råkade komma ihåg, att det
var »blandnings-» och inte arbetsdag. Och således
for lord Ferriby, såsom ursprungligen varit hans
afsikt, ensam, ty White förstod ännu mindre än
Cornish »det etiska i affärer».
Den affärsrapport, som väntade lorden vid
ankomsten till fabriken, var utan tvifvel
tillfredsställande, ty tillverkningen pågick nu under högtryck
natt och dag. Holzen hade, som han nämnde till
Marguerite, varit fattig hela sitt lif, och
fattigdomen är en sträng mästare. Han ämnade ej blifva
fattig ännu en gång. De gråa kärrorna hade på
sista tiden synts oftare än vanligt passera Park
Straat i ena eller andra riktningen på väg till nå-
fon af stadens järnvägsstationer, och hvarje gång
amkallade de en blixt af vrede i mrs Vansittarts
mörka ögon.
»De skurkarne!» mumlade hon. »De skurkarne!
Och hvarför gör ej Tony någonting?»
Men Tony Cornish, som ensam kände huru
långt Holzen skulle gå i sitt orubbliga beslut att
icke låta något hinder ingripa, kunde intet göra —
för Dorothys skull.
En hel rad af de tysta gråa kärrorna passerade
just Park Straat, när mrs Vansittart med gäster
rest sig från bordet efter lunchen. Mrs Vansittart
och mr Wade stodo tillsammans vid fönstret,
hvilket var stort till och med i denna de stora och
spegelblanka fönstrens stad. Dorothy och Cornish
samtalade i andra ändan af rummet, och Marguerite
tycktes fördjupad i ett fotografialbum.
»Där afgår åter en laddning människolif», sade
mrs Vansittart.
»Människolif, min fru», sade bankiren, »växla
mycket i värde liksom allt annat här i världen.»
Ty Wade tillhörde en klass engelsmän, som
hysa en panisk förskräckelse för allt slags senti-
mentalitet, och som noga skyla öfver sina goda
gärningar under föregifna lägre motiv. Och hvem
kan föröfrigt säga, att mr Wade hade orätt i sitt
påstående? Hvem af oss äger ej någon släkting
eller nära bekant, som tycks hafva kommit till
världen enkom såsom en högtidlig varning för andra.
Medan mrs Vansittart och mr Wade stodo vid
fönstret, kom Marguerite fram till dem och stack
sin arm under faderns med den beskyddande min,
hon alltid antog gent emot honom. Hon var glad
och munter som vanligt, och mrs Vansittart
betraktade henne mer än en gång med en viss
af-und. För att säga sanning förstod mrs Vansittart
ej alltid Marguerite eller hennes engelska, hvilken
senare var högst modern.
De stodo pratande och skrattande vid fönstret,
då Marguerite plötsligt drog dem in i rummet.
»Hvad är det?» frågade mrs Vansittart.
»Lord Ferriby», svarade Marguerite.
Och då de försiktigt tittade fram mellan
gardinerna, sågo de den store mannen åka förbi i sin
hyrvagn.
»Han har nyss köpt Park Straat», förklarade
Marguerite.
Det såg verkligen ut på lordens nedlåtande
min som om gatan — och hvarför inte hela staden —
vore hans egendom.
Mr Wade pekade med sin tjocka tumme i den
riktning, lord Ferriby for, och frågade tvärt:
»Hvart far han?»
»Till malgamitverken», sade mrs Vansittart med
eftertryck.
Mr Wade gjorde ingen anmärkning. Men mrs
Vansittart yttrade:
»Jag bad major White äta lunch med oss i
dag, men han tycktes hafva lofvat att möta lord
Ferriby och hans dotter vid stationen samt hjälpa
dem komma i ordning på hotellet.»
»Ah!» sade mr Wade.
Mrs Vansittart, som tycktes finna mr Wade
en smula svår att underhålla, lät några ögonblick
förgå, innan hon yttrade något.
»Major White», sade hon därpå, »åtföljde ej
lord Ferriby på hans besök vid fabriken.»
»Major White», svarade Marguerite, »har
andra järn i elden.»
Tjugofemte Kapitlet.
Ömsesidiga förklaringar.
k-^ercy Roden, som varit i Utrecht och
Antwer-pen, hemkom från sin resa samma afton som
lord Ferriby ankom till Haag. Dagen hade varit
ganska vacker, men mot solnedgången slog vädret
om. och tunga moln jagade öfver himlen i riktning
mot väster. Därpå började ett häftigt regn ösa
ned och svepte öfver slättlandet i sned riktning.
En kall sydostlig vind följde med de tunga
molnen, och natten kom med storm och regnbyar.
Roden blef genomdränkt under den korta vägen
från vagnen till Villa des Dunes, hvilken i
egenskap af sommarbostad ej var försedd med körväg
öfver dynerna från stora vägen. Han såg på sin
syster med trött blick, när hon mötte honom i
förstugan.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>