- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
502

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

VÅR

SJÖMINISTER.

ärmast i anledning af att vårt sjunde
pansarfartyg af första klassen i dessa
dagar gått af stapeln — se bilden från
»Dristighetens» sjösättning å sidan 508 —
presentera vi i dag statsrådet Dyrssens porträtt
å första sidan.

När kommendören Gerhard Dvrssen den
21 oktober i898( vid 44 års ålder som
sjöminister efterträdde v. amiralen J. C. E.
Christerson hälsades, han med väl grundade
förhoppningar om att vår flotta skulle i honom
få den unge energiske nydanaren. Vårt
sjöförsvar hade länge lidit af en betänklig
»landvind», som varit svår nog att möta. Vi
minnas, att, statsrådet Dyrssen redan strax efter

sin utnämning i en intervju ville åtminstone
lofva att »ifra för förbättringar inom
sjövap-net på det beståendes grund».

Han har ock redan visat sig vara mannen
att infria detta löfte, något som man förvisso
kunde vänta med den medvind den nye
sjöministern tidigt fick i segeln. I riksdagen har
en frisk »sjövind» blåst upp, af hvilken
statsrådet Dyrssen förstått att väl begagna sig till
fäderneslandets stora gagn och egen merit,
hvilken alla måst erkänna.

Det är också alla fosterlandsälskande
mäns uppriktiga önskan, att vid vår flottas
roder ja länge behålla den lika duglige som
personligen sympatiske sjöminister Dyrssen.

DEN LILLA KOLFLICKAN.

Ai A. Dourliac. Öfvers. för HVAR 8 DAG.

\-> ietro Maltinis vagga hade — om han
öfver-hufvud haft nåaon — icke stått i ett palats
utan i en fattig koja i Savoyen, och därför var
det också förklarligt att lyckans gudinna inte gjorde
honom till sin gunstling. Ännu till hälften ett
barn lämnade Pietro det fattiga föräldrahemmet
och sina många syskon för att komma i lära hos
en »mästare» i millionstaden Paris.

Sagde »mästare», en slug savojard vid namn
Giuseppe, behandlade inte sin lärling med
sammets-fingrar. Pietros sysselsättning bestod i att gå från
kafé till kafé och bjuda ut gipsfigurer till
försäljning. Kypare och poliskonstaplar jagade den
stackars lille krämaren och Pietros enda glädje voro
alltjämt de små gipsfigurerna själfva, i hvilka han
såg inbegreppet af allt skönt. Hvilande sig i ett
gathörn kunde Pietro glömma allt omkring sig,
när han med en gammal rostig pennknif karfvade
på ett stycke trä eller vred ett snattadt stycke
vax mellan sina klumpiga fingrar för att göra efter
den ena eller den andra af figurerna.

Men all hans konstentusiasm kunde inte tysta
hans tomma mage, och det fanns stunder då Pietro
kände sig så olyckligt ensam och öfvergifven.

Då lät försynen en beskyddarinna komma i
hans väg. Inte som en god och rik dam, som det
händer i sagorna, utan i en liten fattig flickas
gestalt kom lyckan till Pietro.

Ett tjockt lager kolstoft betäckte barnets
ansikte, när hon med sin lilla kolvagn, som drogs af
en åsna, stannade just framför gossen för att med
största välbehag bita i en tjock smörgås.

»O, så god mat!» tänkte Pietro med skrikande
mage.

»O, så vackra dockor! sade Mathurine och
betraktade med af förvåning: uppspärrade ögon
Pietros korg.

Smickrad reste han sig upp och började
förklara:

»Det är Napoleon, det är Venus och det är
madonnan och det är Brutus», säger han
allvarsamt och pekar på figurerna, som trots det
blandade sällskapet stå helt fredligt bredvid
hvarandra.

Mathurine stod med öppen mun, glömde sin
smörgås och åsnan, som under tiden dragit sig åt
höger, där något grönt lockade henne.

»De äro mycket dyra, hvad?» frågade
Mathurine till slut med blyg respekt.

»Ja, då!» svarade Pietro, i hvars ögon det
minsta guldmynt var en förmögenhet.

»Det är för de rika!»

»Men du kan få se på dem, och om du inte
slår sönder något så får du ta i dem också.»

Strålande glad begagnar sig den lilla af den
så ädelmodigt gifna tillåtelsen, da plötsligt en hes
röst sliter henne ur förtjusningen:

»Nå, Thurine, hvar håller du hus?»

Det var onkel Anselm, egaren till åsnan,
vagnen och brorsdottern, på återväg från en kund.

De båda barnen sade i hast farväl.

»Om du kommer här förbi i morgon, så skall
jag ha något med åt dig», sade Pietro
hemlighetsfullt.

Mathurine gaf intet svar, men hon såg på
gossen och stack därpå instinktivt sin smörgås i
hans hand. Och förläget rodnande öfver sin
djärf-het körde hon vidare med åsnevagnen.

När den lilla kolvagnen dagen därpå blef
synlig vid gathörnet, log Mathurines skratt på långt
håll emot den nyförvärfvade vännen.

»Jag har med mig det jag lofvade», förklarade
han viktigt, så fort de blifvit ensamma.

»Får jag se!» sade hon med klappande hjärta.

»Här! *

Det var en oformlig Venus med puckel,
krokig näsa och krokiga ben. Men Mathurine jublade
förtjust, när Pietro galant tillade:

»Jag skänker dig den. Jag har själf gjort denb>

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0512.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free