- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
514

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dorothy. Det var ej hans önskan att hålla henne
i spänning, men han ville gärna ha reda på huru
rriyckct hon visste. Hon blickade fortfarande in i
elden och behandlade hans ord såsom uteslutande
rörande hennes bror.

»Jag försökte under tio år förgäfves att
erhålla denna beskrifning», fortsatte Holzen, »och
ändiligen dikterade en döende den åt mig. Under
åratal har den funnits i en enda mans hjärna, och
denne var själf tillverkare af malgamit. Han kunde
halva dött i hvilken stund som hälst och tagit
hemligheten med sig i grafven. Men jag», sade
han med en axelryckning och vek långsamt ihop
papperet, »jag vaktade på honom. – Och det
sista begripliga ord, han uttalade här på jorden,
var också receptets sista ord. Mannen måste
hatva varit begåfvad, ty han hade fått ringa
uppfostran. Jag har aldrig aktat honom så högt som
nu, sedan jag själf lärt mig det.» Han reste sig
upp och gick fram till elden. »Jag hoppas, ni
tillåter, Fräulein», sade han och makade med foten
ihop vedträna.

De flammade upp och han kastade papperet
in i elden. På ett ögonblick var det förvandladt
till aska. Han vände sig långsamt om och såg på
de • båda syskonen med det allvarliga leendet hos
en man, som aldrig erfarit mycken glädje i världen.

»Så där», sade han och rörde med ett finger
vid sin panna, »nu är det ännu en gång förvaradt
i en enda mans hjärna. Och den, som nu vill
stoppa tillverkningen af malgamit den måste också
stanna denna hjärna i dess arbete.»

»Naturligtvis är det en risk att bränna upp
papperet», fortsatte han efter en paus. »Min hjärna
kan snart vara förbi — det behöfs så litet — en
droppe blod, icke större än ett knappnålshufvud,
och den mäktigaste hjärna på jorden är blott en
liflös massa. Det kunde ju ligga i en eller annans
intresse att döda mig. Det händer så ofta, att en
person kan finna det mödan värdt att döda en
annan, äfven med ganska stor risk för honom
själf — men modet räcker sällan till. Huru som
hälst måste vi löpa risken.»

Han reste sig från stolen med ett lågt och
ganska muntert skratt och tittade samtidigt på
klockan. Han ämnade tydligen taga afsked.
Dorothy reste sig äfven, och de stodo ett ögonblick
ansikte mot ansikte. Han var något kortare än
hon till växten och såg upp på henne med sin
dröjande och djupsinniga blick. Han tycktes
alltid ställa en själsdiagnos på den, med hvilken han
kom i beröring.

»Jag vet, Fräulein, att ni är en af de
personer, som afsky mig och söka skada mig. Jag är
ledsen därför. Det är längesedan jag kastade
öfver bord alla ungdomliga illusioner, att det
skulle vara möjligt att gå framåt i världen utan
att ådraga sig fiendskap. Tro mig, det är
omöjligt att ens hålla sig där man är ställd, utan att
få fiender. Men hvarje sak har två sidor Fräulein
— kom ihåg det. »

Han slog ihop klackarna och bugade sig stelt,
på sitt ceremoniösa sätt samt lämnade rummet.
Percy Roden följde honom ut och lämnade
dörren öppen efter sig. Dorothy hörde rasslet af
Holzens våta rägnkappa, då han satte den på sig.
hörde dörren slå igen efter honom samt ljudet af
hans fasta steg i gruset. Därpå kom hennes bror
åter in. Hans ansikte var starkt upphettadt och
blicken irrande. Dorothy såg genast detta, och
hennes eget ansikte hårdnade i samma mån.
Situationen var nn fullkomligt klar för henne.

Holzen hade med full afsikt förstört beskrifningen
inför hennes ögon. Han ville, att Cornish och alla
andra intresserade skulle få veta, att han förstört
den. Det var ett förtäckt medgifvande — en
till-bakagående rörelse, så att säga — kanske pour
mieux smiter.

Percy Roden var en af de människor, som
alltid äro missnöjda med världen. De hopplösaste
brottslingar äro alltid de, som försvara sig längst
och ursinnigast. Somliga tyckas ej ens märka
sina egna fel och svagheter, och för dessa finns
det ännu hopp. De kunna möjligen en dag komma
att inse, att det är klokast att lefva i frid med
världen, äfven om det skulle kosta litet
själföfver-vinnelse. Men Percy Roden medgaf, att han hade
orätt och hade alltid till hands nagon ursäkt,
genom hvilken han sökte lägga skulden på andra —
på andra affärsmän, på det maktägande eller på
kvinnorna.

»När det är ursäktligt hos andra, hvarför då
icke också hos mig?»

Han betraktade nu Dorothy med vredgad
blick. Men han var alltid till hälften rädd för
henne.

»Jag önskar, att vi aldrig kommit hit till detta
ställe», sade han.

»Låt oss då begifva oss af härifrån, innan det
är för sent», svarade Dorothy.

Roden såg förvånad på henne. Trodde hon
verkligen, att han skulle vilja lämna mrs
Van-sittart nu? Han vissse förstås, att Dorothy såväl
som världen i allmänhet begärde för mycket af
honom.

»Innan det är för sent? Hvad menar du?»
frågade han med tankarna ännu på mrs Vansittart.

»Innan malgamitaffären är afslöjad», svarade
Dorothy rakt på saken. Till hennes öfverraskning
började han skratta.

»Jag trodde, du menade någonting annat»,
sade han. Malgamitaffären får sköta sig själf.
Holzen är den skarpsinnigaste karl, jag känner,
och han vet fullkomligt, hvad han gör. Jag trodde,
du menade mrs Vansittart — att du tänkte på
henne.»

»Nej, jag tänkte icke på mrs Vansittart.»

»Icke värd att tänka på?» framkastade Roden,
fasthållande vid sin vana att skratta af fruktan att
andra skulle skratta åt honom — ett sätt, som ej
är sällsynt hos mycket unge män, men hvilket
Roden borde vid det här laget hafva vuxit ifrån.

»Icke på allvar.»

»Hvad menar du, Dorothy?»

»Att jag hoppas, att du icke har någon
allvarlig tanke på att gifta dig med mrs Vansittart. »

Roden uppgaf ater sitt obehagliga skratt. —
»Det skulle kunna hända, att jag gör det», svarade
han. »Och det kan också hända, att jag råkar
veta, att mrs Vansittart aldrig annars plägar stanna
kvar i Haag under sommaren, då det är tomt
öfverallt. alla människor äro bortresta och staden
uppgifven åt turister samt förvandlad till ett blott
och bart annex till Scheveningen. I år har hon
stannat — och hvarför, det skulle jag vilja veta.

Han strök sina mustascher, under det han satt
och såg in i elden. Han hade roat sig med det
lönlösa nöjet att räkna och lägga ihop. En ung mans
egenkärlek — och hvilkens egenkärlek som hälst
— hindrar alltid att korrekt räkna ut den simplaste
addition Percy Roden befann sig ännu i en farligt
öfverretad sinnesstämning. Det finnes intet rus så
farligt som framgångens och intet, som lämnar så
bitter eftirsmak. (Forts.)

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0524.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free