- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
519

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

träd och syrener, och häcksångarens jublande drillar
öfver all denna skönhet, hvilka ditt öra svagt
förnimmer, väcka en jämförelse, däri kontrastens
skärpa ännu mera markerar den gamla vindens
spöklika mörker och tystnad. Lika bjert verkar
denna, då du hör de nattliga vinterstormarne hvinande
svepa kring huset och då och då emellan lugnets
pauser i dånande, klatschande vindstötar brusa
genom taklagrets stockar och bjelkar, medan räfven
höjer sin hemska klagan i snötyngd, smekande
granskog.

Husets unga dotter går uppför vindeltrappan.
På dess öfversta steg stannar hon: hofmästaren
skall komma efter för att under hennes uppsigt
ordna alla gästrummen däruppe, »fröken Annas»,
»hofjunkarens» och »kornettens rum», hvad allt de
nu heta dessa lokaler, hvilkas benämningar
traditionen se’n länge bevarat, utan att någon vet
hvar-för de fått dessa namn.

Det är ej ofta, kanske en gång om året, detta
arrangement påkommer, men morgondagen, som
det gäller, är äfven en bemärkelsedag: öfversten,
hennes far, har stor regementsuppvaktning och flere
officerare skola därför stanna öfver natten.

Förströdd och själsfrånvarande ser hon sig
omkring. Hennes ordningssinne störes därvid, vid
anblicken af en högkarmad stol, som fått sin enstaka
plats midt på golfvet. Framtagen, för att tjäna som
modell för en förlegad upplaga, har den af
betjäningen blifvit glömd och ej återvisad till dess
gamla plats, de förliggade rococomöblernas
skräpvrå. Från ett af gaflarnes små fönster faller en
solstråle, hvari damstoftet sväfvar lätt och luftigt
i en skarpt begränsad belysning, som innesluter
och tydligt framhåller den gamla möbeln.

Det var i den, som hennes fars ställföreträdare,
generalen, drog det plötsliga andetag, som
visserligen bragte honom döden, men nytt lif och
betryggad existens åt hennes familj.

Den gamle generalen hade varit en sträng
despot, som med ovarsam hand stramat in de
äktenskapliga banden lika hårdt och oförsynt som de tyglar
med hvilka han reglerat sitt regementes disciplin.

Hans unga, intagande hustru hade af
konventionella skäl blifvit tvingad till äktenskap med en
man, som i ålder godt kunnat vara hennes far.

Men ett kvinnohjärtas trånande kärlekslängtan
låter sig dock aldrig betvingas. Den kan dämpas
till en tid, men den är som ett frö fördoldt i jorden:
de första värmande fläktarne bringar det hastigt i
full blomning. De lågande ljufva ögonkasten från
en ung, vacker adjutant blefvo ödesdigra och
afgö-rande för den stackars generalskan.

God och ädel hade hon dock länge en svår
kamp emellan sin plikt och sin kärlek, hvilken
senare till sist ändå fick öfvertaget.

Det blef den gamla historien om den förbjudna
frukten. Men det är ju med den — som hvar man
vet — som med all annan fallfrukt: maskstungen
och med anfrätt kärna förlorar den snart det bästa
i smaken, — den fina aromen.

Med kärlek utan aktning följa snart leda och
äckel och med dem hos mången äfven samvetskval
och död.

Om det var därför den unge adjutanten gick
naturens ordning i förväg och lade hand på sitt
eget lif, visste ryktet ej bestämdt att berätta, men
man förmodar så, och en dag fann man hans lik
där uppe på vinden. Denna sägen, som hon hört

från sin barndom, kommer nu — om ock helt
flyktigt — henne i minnet.

Det romantiska ligger ej för hennes lugna,
sunda temperament och realistiskt reflekterande,
kalla förstånd.

Förtrytelsen öfver hofmästarens dröjsmål är nu
det, som egentligen upptager hennes tankar, och
hon står just i beredskap att gå ner utför trappan
då ett knakande från stolen väcker hennes
uppmärksamhet åt detta håll.

Hon står som ett lefvande utropstecken af
förvåning: i stolen med armbågen mot dess sidostöd
och hufvudet lungt lutadt mot handen sitter en
ung man. Hur har han kommit dit? Till vinden
för endast en uppgång, vindeltrappan, och om han
passerat denna skulle hon ovilkorligen observerat
honom.

Hans hufvud är nobelt tecknadt, dragen vackra
och distinguerade, och solljuset glittrar mot det
ljusbruna lockiga håret och det korta, silkeslena
helskägget. Men i linierna kring den höga
väl-bildade pannan och den sinliga munnen ligger
markerad en så djupt gripande och tröstlös sorg,
att hennes goda hjärta genomdallras af en
uppriktig och omedelbar medkänsla.

Är det en synvilla?

Det är ju hofmästaren, och ändock icke han!

Denne är betydligt längre.

Hon tilltalar honom full af deltagande. Han
fäller handen och spritter häftigt till. Hu, hvilket
ansikte! Det är alldeles likhvitt, och i de stirrande,
flammande ögonen glimmar ett hemskt, förvånadt
uttryck.

Så reser han sig plötsligt i hela sin längd,
envist fixerande, tager därpå några bestämda
beslutsamma, fasta steg rakt mot henne, under det
hon samtidigt bakom sig hör trappstegen knarra
under hofmästarens fötter, hvilken nu kommer
uppför trappan.

Uppenbarelsen är henne alldeles inpå lifvet,
då den med ens försvinner, liksom sjunken genom
golfvet. Ehuru förskrämd, förmår hon dock behärska
sin sinnesrörelse för den ankommande domestiken,
men ensam får han ordna sitt arbete.

Fast besluten att behålla det passerade för sig
själf, går hon ned.

Men envist förföljer henne — som hon anser
— hallucinationen och utan att hon ens vet
hvar-för associerar den sig med adjutantens, älskarens
bild.

I matsalen sitta öfverstinnan och mor Greta,
soldat enka och nittioårig, den enda kvarlefva af
godsets underhafvande från generalens tid.

Öfverstinnan ser sin dotter inträda blek och
besynnerlig. Modrens undrande spörjsmål öfver
hennes befinnande besvaras undvikande och
otillfredsställande. I stället vänder sig hennes dotter
helt oförberedt till den gamla Greta med en
förfrågan om hur den där gamla kärlekshistoriens
hjälte ^egentligen såg ut?

»Ah, dä va en obegripligt grann karl. Lång,
ljus och med kort helskägg va’ han, och för resten:
.... vet nådi fröken han va’ ofantligt möcke lik
hofmästarn och ....»

»Nådi fröken» frågar ej mer, utan aflägsnar
sig hastigt.

Öfverstinnan förstår ej sin dotters beteende,
och ännu mindre förstod man — förr än flera år
efteråt — hvarföre hon ej under några vilkor kunde
förmås — att gå upp på vinden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:04:26 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/hvar8dag/1/0529.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free