Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÖRFILEN.
Af Engene Chavette. Från franskan för H V A R 8 DAG.
Hr N. väntar på sin fru, som varit bortbjuden på middag. Kl. io på aftonen kommer hon
hem. Hon formligen skakar af skratt.
Herr N. Hvad du är glad, Silvie! Du tycks
ha halt mycket roligt hos Richard’s.
Fru N. (alltjemt skrattande). Du kan omöjligt
gissa hvad det är som jag måste skratta så åt.
Herr N. Ah, Richard sade väl sin gamla
kvickhet om guldfiskarne.
Fru N. Nej, nej! Vill du veta det? Han
har slagit sin fru på örat!!
Herr N. Inte möjligt!
Fru A. Jo, cch det en örfil som small!
Richard ville för sitt sjuka ögas skull ha lampan till
höger, Angélique ville ha den till venster för att
kunna mera briljera med sina diamanter. Så
flyttades den fram och tillbaka sex gånger. Till slut tog
Angélique lampan och utom sig af raseri ställde
hon den midt i spenatkarotten. Pang, gaf Richard
sin hustru en örfil. (Skrattande;. Jag måste
skratta vid tanken på Angélique’s min. Men
naturligtvis är jag ursinnig på Richard, ty en man
som slår sin hustru är en usling!
Herr N. Ja, mycket ofta ....
Fru N. Hvad för slag, mycket ofta? Du kan
godt säga — alltid. En man som slår sin hustru
är alltid, alltid, en usling.
* JaS äy *Mte s<* utmanande som Angélique.»
Herr N. Förutsatt, att hon inte drifvit honom
därtill.
Fru N. Drifvit honom därtill? Skulle du
verkligen våga försvara Richard?
Herr N. Nej, nej. Jag säger bara att det
finns omständigheter....
Fru N. (kallt). Du gjorde klokast i att lägga
dina »dolda» tankar i dagen —
Herr N. Jag har inga dolda tankar . . .
Fru N. Det ville således säga, att du bara
ville skräfla med ditt »det finns omständigheter»!
Herr N. (naivt). Jag? Det skulle aldrig falla
mig in!
Fru N. Hvarför skrattar du, när du säger det?
Herr N. Jag skrattar — naturligtvis skrattar
jag liksom du åt den komiske Richard, som . . .
Fru N. Hvad? Komiske Richard? Du
kallar hans råhet komisk? Du? Jo, där ser man
huru lika ni äro allesamman! I värsta fall skulle
du göra som han, inte sannt? Lusten tyckes
förvisso inte fattas dig.
Herr N. Hvad skulle annars fattas mig?
Fru N. Mod! Men jag är heller inte så
utmanande som Angélique!
Herr N. Nej naturligtvis inte!
Fru N. Hvad? »Naturligtvis inte» . . . Det
tyckes du finna löjligt. Men jag ser saken
annorlunda. Det är inte nog att utslunga beskyllningar,
jag måste också ha bevis. Du vågar således säga
mig: i ansiktet, att jag är lika utmanande som
Angélique?
Herr N. (tåligt). Nej, käraste Silvie, jag
upprepar, att . . nej . . . Men du gnabbas gärna en
smula . . eller hur?
Fru N. Jag?!
Herr N. (tar tillbaka). Så låtsa då, som om
jag inte sagt någonting.
Fru N. (kallt). För ingen del, tala bara! Spela
inte offerlam. Jaså, jag gnabbas gärna ? Du skulle
råka i en svår knipa, om du skulle bevisa det.
Herr N. Men, min älskade Silvie, för att inte
gå längre tillbaka: när du i morgse så bestämdt
påstod, att skådespelaren Paul Ménier är blond ...
Fru N. Jaha, jag säger att han är blond.
Herr N. (ger efter). Gärna för mig. Mig kan
det göra detsamma.
Fru N. Dina ironiska medgifvanden är jag
lika angelägen om. Det är mycket lätt att spela
den resignerade, när man inte vill inse att man
har orätt.
Herr N. (tåligt). Godt, jag har således orätt.
Fru N. Det säger du så tvunget. Hvarje
annan man, som vore mindre egensinnig än du,
skulle säga: »Min kära lilla hustru, jag ber dig
tusen gånger om förlåtelse för det jag så envist
påstått att Paul Ménier är mörk».
Herr N. (förlorar tålamodet). Ja, ja, ja, min
förtjusande lilla hustru. Låt det nu stanna därvid,
jag ber dig därom. Du vill att Paul Ménier skall
vara blond? Godt, han är blond. Om du så
önskade skulle han vara grön.
Fru N. (rasande). Grön!. . . Tror du att du
talar till en förryckt? När du slår an den tonen,
påstår jag alldeles bestämdt, att han är blond.
Herr N. (något retad): Ja, ja, han är till ock
med en albino. Är du nu belåten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
