Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tes. Jo tack, alla mådde bra. Marie-Anne och
Claudine skulle genast komma in. Man kunde
inte klaga öfver vintern, menade han. Snön vore
nödvändig för fälten och landtbruket. Därpå
kommo flera gäster. Man förde ett högljudt
samtal och väntade bara på det ögonblick, då man
skulle sätta sig till bords. Man skulle just slå sig
ned vid bordet, när Cornedieux, som kommit sist,
plötsligt utropade:
»Men hvar är mademoiselle Claudine? Låter
inte hon se sig?»
»Det är sant», sade husets herre och gjorde
ett tecken åt sin hustru att gå och söka upp
henne.
Marie-Anne gick ut. Man väntade och
väntade, men tiden gick och Marie-Anne kom ej
tillbaka. Ändtligen stod hon i dörren blek som döden:
hon kunde icke finna Claudine. Hon fanns ej i
sitt rum, inte i hela huset.
Ett mummel af öfverraskning gick genom
rummet. Pierre darrade af ängslan och oro. Han
läste i sina gästers ansikten samma tanke som
genast uppstått hos honom själf:
»Hon hade flytt sin väg, emedan hon inte
ville gifta sig med Cornedieux».
»Hon har flytt sin väg med Jean-Jacques, med
Jean-Jacques, som hon älskar!»
Pierre knöt rasande näfven och skrek:
»Åh den skurken, åh den skurken, det var det
han ville! Men han skall få sota för det!»
Därpå fattade han sin hatt. Uslingen skulle
dö för hans egen hand och Cornedieux skulle
hjälpa honom! Denne kände, hur allas ögon voro
riktade på honom och försökte lugna den
upprörde fadern: »Se så, se så, tänk på hvad ni gör.
Ställ bara inte till någon skandal. Jean-Jacques
gifter sig med henne och därmed blir det bra!»
»Aldrig!» skrek Pierre utom sig, »aldrig! Hellre
vill jag se henne död för mina fotter, och om inte
ni vill följa mig, så går jag ensam».
Han ville just öppna dörren, då han hörde
röster utanför och när han såg ut genom fönstret,
blef han varse flera karlar med facklor.
Skuggorna närmade sig långsamt som om de buro
något. Pierre hade skräckslagen studsat tillbaka
från fönstret.... han hörde dörren öppnas och
tåget kom in i rummet. Det var Claudine, man
bar in — död. Hon hade kastat sig i sjön och
det var med mycken möda man lyckats draga upp
henne.
Bonden gaf upp ett skri af smärta och
för-tviflan. I hans ögon lyste vanvettet och med
upplyfta armar störtade han medvetslös till marken . . .
Dagen därpå ägde begrafningen rum. I den
lilla kyrkan trängdes man vid sorgehögtiden, alla
ville ju visa den döda den sista hedern. Fadern
hade åldrats tjugo år. Det var med stor möda
han kunnat gå den korta vägen till kyrkan.
Han stirrade på kistan, som gömde hans
dotters stoft, hvilket man nu skall bära ut på
kyrkogården och sänka ned i den kalla, mörka jorden
under det täta hvita snötäcket. Han hörde tyd-
ligt Jean-Jacques snyftningar. Han älskade hans
dotter uppriktigt. Om han blott låtit dem få
hvarandra! Då hade det varit annorlunda! Han skulle
ha fått barnbern, som klättrat upp i hans knä och
hans Claudine skulle ha varit lycklig! Och nu var
hon död. •—
Prästen hade slutat sitt tal. Kyrkodörrarne
slogos upp på vid gafvel. Pierre såg, hur fyra
starka män togo kistan på sina axlar och
han själf vacklade med sänkt hufvud efter
densamma. Han såg, hur ringaren fattade repet för
att låta klockan ljuda, men i samma ögonblick
hörde han, i stället för de mjuka, klagande ljuden,
ett klockslag som träffade hans öra likt en
åskknall. Plötsligt försvann allt för Pierre’s blickar,
kista och liktåg, ja till och med kyrkan. Det var
natt rundt omkring! — — —
»God afton, gamle vän!»
Och han for upp från sin länstol, i hvilken
han somnat in och gnuggade sig i ögonen. Han
såg sig förskräckt omkring. Hans bästa tre
vänner hade kommit in i rummet och en af dem hade
väckt honom med ett kraftigt slag på axeln.
»Haha! Du har sofvit godt? Hur mår
gumman och de små?» Och alla tre gåfvo upp ett
hjärtligt skratt.
På en sekund var Pierre åter sig själf. Hade
han drömt? Verkligen drömt? — — Som en
förryckt rusade han till dörren och ropade:
»Claudine! Claudine!!»
»Här är jag, far», sade den unga flickan och
trädde in.
Vid åsynen af dottern, som gick emot honom
blek men lugn, blef Pierre utom sig af glädje.
Han skrattade och grät samtidigt. Hon lefde!
Hans dotter lefde! Han hade drömt! Strålande
af glädje slöt han henne i sina armar och kysste
henne hjärtligt.
»Ack mitt barn! Claudine, om du visste
hvilken ångest jag utstått för dig. Älskar du
verkligen Jean-Jacques?»
»Äck ja, far!»
»Gå då efter honom, min dotter! Hälsa
honom att jag bjuder honom hit och att jag ger
honom min dotter till äkta!»
»O, min far, hvad du är god», utropade den
lyckliga Claudine i det hon flög fadern om halsen
och kysste honom af allt hjärta.
Efter hvarandra hade de andra gästerna
an-ländt. Man såg genom den öppna dörren det
dukade bordet och man förnam en angenäm doft af
den stekta kalkonen.
Men när Marie-Anne, Pierres, hustru, gladt
förvånad kom in och alla voro samlade, vände
han sig till de närvarande och sade med sin
välkända hotfulla röst:
»Ja, hon gifter sig med Jean-Jacques och det
inom sex veckor! Jag är herre i mitt hus och
tål inga motsägelser!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
