Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
frågat med en böjning på hufvudet i riktning mot
Hotel des Indes.
Men mr Wade ämnade sig ut på en åktur
med Marguerite.
Tony Cornish var där emellertid, och majoren
kände dessutom igen två pappersfabrikanter, som
han sett förut. Den ene var en stridslysten, rödhårig,
bredaxlad man med ett ilsket utseende och ordet
»radikal» tydligen skrifvet i hela sin person. Den
andre hade ett saktmodigare sätt och tunna
askgrå mustascher. Majoren nickade vänligt. Han
hade ett svagt minne af, att han erbjudit sig att slåss
med dessa båda herrar antingen på en gång eller
hvar för sig, i trappuppgången till det lilla
mal-gamitkontoret i Westminster Och man kunde
märka en svag blinkning bakom monokeln när
han hälsade på dem.
»God morgon, Thompson», sade han. »Hur
står det till, Mac Hewlet?» — Ty han glömde
aldrig ett ansikte eller ett namn.
»Min tanke är» . . . började mr MacHewlet,
men hans tanke dog en naturlig död vid anblicken
af en verklig lord, och han reste sig upp med en
bugning. Mr Thompson förblef sittande på ett i
ögonen fallande, utmanande sätt. De öfriga
personerna i sällskapet voro af olika utseende och
nationalitet, och en af dem — en fransman med
skarpa, svarta ögon och ett välvårdadt skägg —
tycktes genom en tyst öfverenskommelse vara
deras erkände ledare. Till och med den framfusige
mr Thompson tycktes villig att hålla sig bakom
honom och gaf genom ett tecken tillkänna, att den
inträdande vore lord Ferriby samt att han nu
borde stå upp och krossa honom.
Lord Ferriby tog den stol, som man lämnat
åt honom vid öfre änden af bordet. Han såg sig
omkring men mötte inga vänliga blickar.
»Vi hafva just sagt, mylord’, sade
fransmannen på felfri engelska och med det taktfulla behag,
som utmärker hans nation, »att vi alla varit
offer för en olycklig kedja af missförstånd. Hade
upphofsmännen till detta stora välgörenhetsföretag
tagit en eller annan af oss pappersfabrikanter till
råds, innan de inrättade fabriken i Scheveningen,
skulle mycket obehag hafva kunnat afvändas,
många lif hafva sparats. Men ack! sådana
obetydliga personer som vi voro förmodligen helt
okända af er. Men skadan är en gång skedd,
och nu måste vi sysselsätta oss med framtiden,
icke sant, mina herrar?»
Lord Ferriby bugade sig nådigt, under det
mr Thompson otåligt rörde pa sig i stolen.
»Min tanke är ...» började åter mr
MacHew-lett med sin mest klagande röst, hvilken väckte
en så plötslig och allmän uppmärksamhet, att han
alldeles blef brakt ur fattningen — »att mylord
be-höfver tydligare språk än så», mumlade han
hastigt och satte sig ned med en ängslig blick på
handlingens man, major White.
»Ett missförstånd har lyckligtvis blifvit
undan-röjdt», sade fransmannen, »genom vår vän — om
monsieur tillåter mig säga så — vår vän, mr
Cornish. Af denne herre hafva vi inhämtat, att
direktionen för malgamitföreningen såsom
välgörenhetsinrättning ingalunda är öfverens med dem som
sköta fabriken i Scheveningen, att denna
välgörenhetsförening på det högsta förkastar sina
tjänstemäns åtgärd att tillverka malgamit enligt en metod,
som på grund af dess lifsfarlighet blifvit af
humanitära skäl liksom genom en tyst
öfverenskommelse öfvergifven sedan långa tider tillbaka; att
förvaltarne af malgamitfonden icke äro delaktiga i
den ring, som bildats för denna vara och icke
önska komma öfver monopol å densamma samt
ogilla försäljningen af malgamit till ett pris, som
redan stängt ett par mindre pappersbruk och
förlamat pappersmarknaden öfver hela världen.»
Talaren slutade med en bugning för Cornish
och satte sig.
Alla sågo på lord Ferriby utom major White,
som noga granskade en gåspenna med den
närsyntes hela omständlighet. Lord Ferriby såg tvärs
öfver bordet på Cornish.
»Lord Ferriby», sade Cornish, utan att resa sig
från sin stol och stadigt mötande sin onkels blick,
»skall utan tvifvel att i allo bekräfta hvad monsieur
Creil yttrat.»
Men lord Ferriby hade ingalunda infunnit sig
i någon sådan afsikt. Han hade med hela sin
rika erfarenhet intet begrepp om ett sammanträde
af rent kommersiell natur som detta. Hans publik
hade hittills varit en salongspublik. Han var van
vid en blomsterprydd estrad, från hvilken han
framförde sina blomstersmyckade fraser för
lättrörda åhörare af båda könen. Här i mötessalen å
Hotel des Indes funnos inga blommor, och dessa
män, som han såg framför sig, voro ej af den
lättrörda sorten. De voro tvärtom rättframme och
förslagna affärsmän, hvilka på Cornish’s kallelse
sammankommit från olika delar af världen för att
på ett rättframt och beslutsamt sätt möta en kris.
De hade endast tanke för sina balanskonton och ej
för det faktum, att de höllo i sina händer hundrade,
ja tusende mäns, kvinnors och barns lif. Monsieur
Creil ensam, den skarpögde fransmannen, hade
oinskränkt myndighet öfver tre tusen personer —
gifte män med familj — men han nämde icke detta
faktum. Och det är förvisso en börda att somna
med om aftonen och vakna med om morgonen —
ansvaret för, låt oss säga, nio tusen människolif.
Lord Ferriby teg under några minuter.
Cornish gaf akt pä honom från andra sidan bordet.
Han visste, att hans onkel ej var något dumhufvud,
ehuru hans visdom endast var en världsmans
ytliga visdom. Skulle lord Ferriby i tid inse
situationens allvar? Det var någonting osäkert i den
store mannens blick, hvilket plötsligt gjorde
Cornish ängslig. Slutligen reste sig lord Ferriby
långsamt och höll det kortaste tal, han någonsin i sitt
lif framfört.
»Mina herrar», sade han, »jag ber att få
bekräfta, hvad som nyss blifvit yttradt.»
Då han åter satte sig, lätt Cornish undfalla
sig en djup suck af lättnad. Men i ett nu var mr
Thompson på fötter, med det röda ansiktet
upp-tändt af demokratisk vrede.
»Det här duger inte», skrek han. »Låt det bli
ett slut på tomt prat. Här måste föras rent språk.»
Det var icke lord Ferriby utan Tony Cornish,
som,reste sig upp för att möta detta anfall.
»Om ni vill sitta ned och hålla er lugn, skall
ni få höra rent språk, och vi kunna då öfvergå
till affärerna. Men om ni ej gör någotdera delen,
kommer jag att visa er på dörren.»
»Ni?»
»Just jag», svarade Tony.
Och någonting, som mr Thompson ej själf
förstod, förmådde honom att utan ett ord återtaga
sin plats. Fransmannen log och fortsatte sitt tal,
där han nyss slutat.
(F orts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
