Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OHYGGLIGT SKÄMT.
Af Michel Corday.
Från franskan för H V A R 8 DAG.
M n morgon vid frukosten i officersmessen utbrast
J J hastigt vår outtröttlige kvickhetsleverantör
Debax, som en stund varit mycket upptagen af
att studera nyhetsrubrikerna i en tidning, med
komiskt allvar:
»Nå, aldrig i mitt
lif har jag då hört
något så galet! Kan ni
tänka er, mina herrar,
jag läser i Petit
Journal att vår här
närvarande afhållne kamrat
och aktade kollega
Gravoliet i förgår natt
under mycket
graverande omständigheter
dödat en gammal rik
enka i Verneuil.»
Och under det att
vi alla drogo på
smil-bandet, läste Debax
högt för oss ett
kort-fattadt referat om en
förbrytelse som natten
förut blifvit begången af en viss Gravollet, hvilken
knappt tio timmar efteråt arresterats af polisen.
Debax’ besynnerliga påhitt, som förorsakats af
en namnlikhet, följdes från uppfinnarens sida af en
mängd mer eller mindre tarfliga men likafullt
mycket senterade kvickheter, som nästan inte ville
taga något slut.
Gravollet var en blygsam och hygglig gosse,
som nästan alltid kom försent till måltiderna och
ofta var skottafla för liknande oskyldiga skämt, och
han fann sig godvilligt i att vid alla tillfällen spela
syndabockens roll.
Äfven nu tog han utan att blinka emot Debax’
vågade skämt och syntes icke vidare illa trakterad
af att som vanligt vara »föremålet.»
Dagen därpå, kom Gravollet först när vi andra
nästan voro färdiga med frukosten, och Debax
hälsade strax den inträdande med ropet:
»God morgon, Gravollet! Du har väl varit i
förhör, kan jag förstå? Jag hoppas du har skaffat
dig en god advokat? Du måste lofva mig att låta
bli att bekänna, hör du, gamle vän.»
Vi brusto allesammans i skratt och Gravollet
instämde på sitt vanliga diskreta sätt. Då och
då gaf han svar på tal och gjorde intryck af att
till och med vara road af det märkvärdiga skämtet,
hvilket någon annan näppeligen skulle ha tålt.
Debax följde alltjämt sakens gång i sin tidning
och en stormande skrattkör dånade när han en dag
med en röst, hvars komiska allvar ingen
skådespelare skulle ha gjort efter, utbrast:
»Mina herrar, det gläder mig kunna meddela
er att den här skurken Gravollet fått sitt rättvisa
straff och dömts till döden.»
Det besynnerligaste, det löjliga i det hela var
att Gravollet när han hörde dessa ord plötsligt
skiftade färg.
»Hvad för slag!» utbrast Debax, utan att dock
vare sig han eller någon af oss andra fäste någon
vidare vikt vid händelsen. »Jag tror minsann att
vår vän så lefvat sig in i rollen att han formligen får
förnimmelse af bilan.»
Flera veckor gingo. Skämtet började bli
gammalt och höll till slut på att dö bort. Visserligen
frågade vi ibland Gravollet:
»Är det icke något formfel i processen?»
»Kan domen icke kullkastas?»
»Har du begärt nåd?»
Men man kunde godt se att Gravollet icke
längre fann nöje i vårt skämt, och saken var nära
att falla i glömska när Debax en dag kom in i
officersmessen och triumferande svängde sin tidning.
»Det är verkligen ej så underligt,» ropade han,
»att Gravollet ser missnöjd ut — han blef
halshuggen i morse!»
Vi hunno ej ens skratta. Gravollet utstötte ett
förtviflans stön, dolde ansigtet i sina händer och
utbrast i ohejdade snyftningar.
Vi hade alla rest oss upp. Debax slungade
bort tidningen, böjde sig ned öfver sin kamrat och
sade med vek röst:
»Käre vän, har jag vållat dig förargelse utan
att veta det? Det skulle göra mig mycket ondt
och jag skulle aldrig kunna förlåta mig det! Jag
ber dig, käre vän, tala om för oss hvarför du
gråter. Inte kunde vi ana, att det dumma skämtet
skulle kunna såra dig. Inte sant, ni andra? Nå,
tala nu, förklara....»
Gravollet lyfte upp ett blossande tårdränkt
ansigte emot oss och sade med af gråten kväfd,
stammande stämma:
»Jag vet ju det. Ni kunde ju omöjligt tänka
er det. Jag själf anade ju inte heller något första
dagen och skrattade lika hjärtligt som ni andra.
Sedan då jag fick veta det, ville jag ej tillstå det,
och jag hoppades att det skulle alltjämt lyckas mig
att dölja sanningen. Ni anar icke hvad jag
dagligen lidit.... Jag vet väl, att ni aldrig kunde
tänka er möjligheten af att han och jag kunde
vara släkt.... Jag fick veta det sedan, men jag
förmådde hela tiden behärska mitt ansikte....
Men i dag, nu måste jag gifva tappt.... Jag kunde
ej uthärda att få höra underrättelsen af er .. vänner,
käre vänner ... det var min far........»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
