Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
klarade därefter att kvällens program ej ännu var
slut, nu först kom dess verkliga clou: ett
slädparti. Värden gjorde en betecknande gest åt
fönstren, från hvilka man kunde se en lång rad af
slädar, som väntade på gården därutanför
verandatrappan. Slädföret var utmärkt, vädret likaså,
månljust och stjärnklart. Öfversten däremot envist
mulen. Han hade inte fått någon toddy, inte ens
en snaps till smörgåsen. Han protesterade därför
mot värdens förslag; ansåg sig för gammal för
pojkupptåg och månskenspromenader, ehuru han
inom sig gillade det fullkomligt, ty den gode
öfversten hörde i själfva verket till de friska åldringar,
som gärna äro med på en oskyldig uppsluppenhet,
och hvilka anse sig unga så länge de ej känna sig
gamla. Hans argument, mera skenbart än
allvarligt menadt, föll därför helt hastigt på
värd-skapets prestige och de öfrigas lifliga och
enstämmiga intresse för saken. Öfversten följde med.
Så bar det emellertid af från gården med
värden i spetsen som ciceron, öfversten sist — på
egen uttrycklig begäran — annars alla de andra
efter i respektiv följd, sedan de samtlige med en
mun under högtidlig ceremoni lofvat blindt lyda,
följa och underkasta sig värden och hans order.
Pigorna lågo i köksfönstret med ansiktena tryckta
mot rutan och undrade, om inte »herrera hade
blitt stollie, som ga sej ut så, midt i natta».
Klockan var nio på kvällen!
De gamla arbetskamparne delade visst äfven
pigornas mening, ty de skakade missnöjda på sina
ruggiga ståndmanar, isynnerhet då dessa
kolliderade fruktträden, anställande riktiga snöfall. Ty rätt
igenom trädgården gick färden utan sommartidens
försyn för gräsplaner, grupper och rabatter.
Genom den lilla trädgårdsgrinden bar det vidare
emellan logar och tränga prång, öfver själfva
gödselstaden, och så efter den långa ladugårdslängan,
hvars röda, skarpt månbelysta vägg upptog de
snabbt förbiilande figurerna i ett fantastiskt
skuggspel. Vidare jagade de öfver åkerrenar, breda
diken, djupa dälpor och så rätt in i skogen utefter
en stigsmal väg, uppkörd endast af vedhuggarens
kälke, och ej bredare än att åkdonen nätt och
jämt fingo rum emellan de höga furornas stammar,
som trängde tätt inpå från ömse sidor. Allt
vildare gick det i ljungande fart och slädarne stötte
på än en bärgknalle, än en trädrot, så att de långa
stycken med endast en med berörde marken. Den
gamle öfverstens hufvud dinglade utan styrsel som
ett litet dibarns, och ur djupet af hans själ
uppsteg en uppriktig anhållan till körsvennen,
»Stall-Johan»: »Om löjtnanten kör åt häcklefjäll, så var
snäll följ inte med». För öfrigt sammanliknade
öfversten den ursinniga farten med Napoleons flykt
från Moskwa, ty hans tankeförbindelser lierade sig
gärna med den store hjälten, om för hans militära
eller hans husliga taktik, därom hade ännu ingen
kommit på det klara. Annars kunde öfversten
icke förneka, att den här tillställningen var ganska
kostlig och morsom. Han gonade till mer och mer.
Det var ju så vackert djupt härinne i skogen. Han
hade en poetisk barnatro och ett sinne öppet och
mottagligt för allt det som var tilltalande i naturen,
och han njöt därför som ett stort barn af kvällens
skönhet när ej den inre jämnvikten allt för mycket
stördes af den yttres betänkligheter. Hur skön
och upplifvande var ej också den rena vinterluften
under en hög, klar himmel med milliarder
stjärne-bloss, som åstadkom sagolika synvillor här och
där på grenarnes rimfrost.
Och månskenet ritade de mest underliga och
intressanta mönster öfver vägen, emellan buskar,
gläntor och hult, strök öfver myr och små isblanka
tjärn med bländande silfverskir, omslutna af
skogsdjupets mörker, återkastande i mångskiftad glans
kvällens trollska skimmer. Det sken rakt in i
själen på den gamle öfversten där han satt och
små-skrattade af idel belåtenhet. Den där Liljenå hade
ändå inte så dumma påhitt!
Nu tog skogen slut — och äfven resan.
Framför dem låg Vänern stor och vid, snöfri, med glansis
så långt synvidden nådde. Men hvad var detta?
Där ute på isen stod öfverstens gamla
regements-tält!
Löjtnanten fick öfversten under armen,
häst-arne öfverlämnades åt »Stall-Johans» omsorgsfulla
vård, och så tågade man in i tältet. Öfversten
log med hela ansiktet af idel förtjusning och i ett
hörn stod gamle betjänt Berggren ej mindre
förnöjd öfver allas odelade bifall öfver hans
arrangement där inne.
Där var ekläreradt med en mängd kulörta
lyktor och tältets botten belagdt med ett väl
bo-nadt brädgolf. Och på detta flammade en
punsch-brylå vid hvarje stol framför spelbord med
gnistrande glas. En kamin sprakade och spred en
jämn och angenäm värme. Men det bästa af allt
— i öfverstens tycke — var ändå ett litet bord,
som enkom blifvit placeradt för hedersgästens
räkning. Det presenterade de delikataste ingredienser
till romtoddy. Den finaste Jamaica!
»Anamma dä’! Det här var då sannerligen
en riktig öfverraskning!»
Öfversten måste ta’ löjtnanten i famn.
En hemlighet hade dock blifvit obemärkt.
Inunder bordet — nåja, den kommer sedan.
Så höjdes hedersgästens skål. Värden höll
därvid ett tal om försakelsen så uttycksfullt och
vackert, att gubben Stjerngranat blef riktigt rörd.
Löjtnanten betonade isynnerhet hur värdefullt detta
lifvets goda känns, då det kommer en till del se’n
man haft den tydligaste förnimmelsen af dess
saknad. Öfversten blef så gripen häraf, att han tömde
sin toddy i ett enda drag.
»Att gå till botten med en sak är nog bra,
men varen ej allt för konsekventa härmed, mina
herrar!» uppmanade värden och såg mystisk ut.
Gästerna kunde ej förstå befogenheten af en sådan
varninp; redan vid första glaset, och hvilken af
dem sa sällan blifvit öfverträdd.
Nu slog man sig ned vid spelborden, viran
tog vid och pokulerandet fortsattes. Som spelet
hade pågått en stund, började en aborre ett, tu,
tre göra de mest uppsluppna hopp på golfvet. En
hemsk tystnad inträdde. De spelande sågo med
uppspända, ängsligt spörjande ögon på hvarann,
och gubben Stjerngranat ryckte häftigt till sig sin
toddy och började under djupt allvar begrunda
dess kulör. Löjtnanten, som försökte se menlös ut,
hade dock svårt att beherrska sin skrattlust. Men
då en andra aborre strax därpå gjorde den förste
sällskap i en yster pas de deux, och därefter som
af en händelse — hvilken dock såg ut som en
tanke — med stjärten å öfverstens näsa anställde
det mest fina, fulländade tremulando, sprungo de
spelande upp och kastade korten i bordet.
Situationen upplöstes dock plötsligt i ett godt
skratt när tråden till lösningen af detta mysterium
befanns vara en metref, som under bordet genom
ett hål bredvid värdens brylå ledde ner till vattnet
under isen. Då en dylik anordning vid de
andias-platser vederbörligen observerades, blef det ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
