Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
INGENJÖRENS HISTORIA
»Efter som herrarne kommit in på detta ämne,
kanske äfven jag kan få lämna ett litet bidrag,
som jag personligen upplefvat?»
Vi förstummades som genom ett trollslag. Den
herre som med dessa ju i och för sig föga märkliga
ord tilltalade oss var ingeniör Lars Hoff, en man
som nästan aldrig deltog i våra samtal och absolut
aldrig när vi voro inne på något som måste kallas
för skämt. Därför blefvo vi mållösa af häpnad
och svarade med en mun, att det skulle vara oss
ett nöje att få höra hvad han hade att säga.
»Jag är fullständigt ense med er däri att man
genom en ren tillfällighet kan bli fäst vid en
kvinnas hjärta för hela lifvet, begynte ingeniören.
Min berättelse är icke lång, min lycka varade
ej heller länge, men den händelse jag nu vill tala
om har fått en plats i mitt minne, hvilken den
skall komma att behålla för hela lifvet. Jag reste
en gång år 188* i början af augusti från staden
T. och skulle företaga en ungefär tio timmars färd.
Vid stationen i R. lade jag märke till två
damer, en yngre och en äldre, inbegripna i lifligt,
hviskande samtal. Hvad de talade om, var mig
naturligtvis omöjligt att uppfatta, men när
konduktören skulle stänga dörrarne och de måste skiljas,
föll den yngre i den äldstas armar och sade
snyftande :
»Gråt inte, mor, du skall få se att jag
kommer igen och då skall allt blifva bra.» Den äldre
försökte le genom tårarne. Ännu en kyss, en lång
blick och så var hon ensam med mig i kupén.
Först stod hon med ryggen åt mig så jag
kunde se hennes vackra slanka figur och det
fylliga mörka håret i nacken. Men min första tanke,
när hon satt där midt emot mig, var: något så
behagligt har jag aldrig sett. Det låg så att säga
ett öfvernaturligt, sjukligt, men dock förtjusande,
gudomligt uttryck i hennes mörka bedröfvade ögon.
Hennes lilla mun bar en karaktäristisk prägel af
bestämdhet, hela hennes ansikte var väl formadt
och den klara hyn syntes mjuk som sammet.
Det faller af sig själf, att jag fick en oändlig
lust att lära känna denna, som det syntes mig,
ängel i människohamn och få veta huru sorgen
kunde våga framtvinga tårar ur dessa underbara
ögon.
Det ligger ju också så nära att börja eller
åtminstone försöka att få ett samtal i gång när
man, som vi två, kunde ha utsikt till en flere
timmars resa i samma kupé.
Jag började med en fråga om hon skulle resa
långt, till svar hvarpå hon uppgaf namnet på en
af stationerna som var närmast min resas mål.
»Och er mor var mycket bedröfvad öfver er
resa?»
»Ja», sade hon och såg på mig med en blick,
så full af smärta och sorg att jag blef alldeles
förskräckt, »hon hade nog sina skäl».
Efter några frågor fram och tillbaka kunde
jag förstå så mycket att hon var sjuk och då var
det genast klart för mig att det var den tärande
sjukdom som ofta helt långsamt men säkert lägger
så många unga människor i en förtidig graf.
Hennes mor var änka och fattig, själf sjuklig, så att
dottern, den vackra kvinna jag hade framför mig,
själf arbetat för bådas uppehälle. Hon var dock
så dålig, att hon måste bort, bort till landet för
att »samla krafter » Men då jag såg uttrycket
i hennes ögon, måste jag ju förstå att detta kanske
var hennes sista resa.
Och därför dessa tårar, därför denna innerliga
förtviflade omfamning, därför detta försök till leende,
till och med genom tårarne, för att försöka
uppmuntra och trösta en stackars fattig mor, som
kanske tager det sista farväl af en älskad
uppoffrande skön dotter. En öm hängifven dotter, som
tvingas bort från ett arbete och som gärna offrade
sin sista blodsdroppe. Man finner knappast ord
för att uttrycka de känslor, som öfverväldiga en
när man hör och ser sådant.
Om någonsin en kvinna fått plats i mitt bjärta,
så måste det vara denna vackra. Och jag kände
det ju mera jag talade med henne och ju mera
jag blef bekant med henne under de få timmar,
som gingo så hastigt och hon växte i mina ögon,
tills hon slutligen stod för mig så stor, ädel och
upphöjd som ingen kvinna förut. Kort och godt,
jag var förälskad. Jag älskade verkligen af hela
min själ denna ungdom på hvilken döden redan
satt sin omisskännliga stämpel. Jag kände henne
också fullständigt — ty af en så ädel natur som
vet att döden snart väntar, behöfver man icke
höra mycket för att veta tillräckligt.
Kunde jag ge många år af min lifstid för att
öka hennes med en enda timma? Kunde jag
komma med ett enda tröstens ord? Ja, jag kunde,
men kunde jag våga det redan nu och skulle hon
tro att det var mitt allvar?
Samtidigt måste jag ju påminna henne om
hennes bortgång. Skulle jag icke därigenom rifva
upp de redan ömma såren? Men hur jag än vägde
det ena mot det andra, bestämde jag mig dock
för att säga hvad mitt hjärta längtade att få sagdt.
»Er mor, min fröken, ifall Ni vill låta
mig veta hvem hon är, skall aldrig lida
någon timlig nöd, så länge jag får råda. Själf
önskar jag vara okänd.»
Hon såg frågande på mig, alldeles som jag
tänkt att hon skulle mottaga mina ord. Hvad
skulle hon väl svara?
»Hvem ni än är, må Gud löna er för edra
ord, om ni håller dem.»
Det var ock hög tid att jag fått gifva mitt
löfte, ty nu var hon vid sin resas mål. Jag vet
icke hvilka känslor hon hyste för mig under den
korta tid hon hade kvar att lefva. Men den lätta
handtryckning hon gaf mig och den tacksamma
blicken från hennes vackra ögon gjorde mig så
godt.
Jag såg henne aldrig mera och inte heller
modern, men jag höll mitt löte. De hvila nu båda
i sina graf var vid hvarandras sida och där har jag
rest ett kors. Men drömmande eller vaken kan
jag, när jag vill, se min första och sista kärlek och
huru hennes vackra ögon alltid stråla af
tacksamhet.
Nu ha ni hört min historia och nu vill jag
inte längre lägga beslag på ert tålamod.»
Och så gick vår tyste och underlige kamrat
sin väg, men vi voro under återstående delen af
aftonen icke längre vid så uppsluppet humör.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
