Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
färdig tanke i sin egen hjärna, och hon skulle ej
varit kvinna, om hon släppt frågan så lätt.
»Men ni blefvo också bedragna till att börja
med?» frågade hon nästan ängsligt. »Jag vet, att
så var fallet med Tony. Det är jag säker på.
Kanske han längre fram kom underfund med sitt
misstag; men ni ...»
Hon drog helt tvärt undan sin hand från hans,
som om hon först nu märkt dess tvetydiga läge.
»Ni lät aldrig bedraga er», sade hon med en
anstrykning af lätt förebråelse.
»Nåja — kanhända icke», medgaf majoren
motvilligt. Och han såg längtansfullt på handen, som
hon nyss dragit tillbaka. »Jag förstår mig icke
mycket på välgörenhet», fortsatte han efter en
tystnad. »Ser den kanske icke i dess rätta ljus.
Mig förefaller det, som behöfde man vara mera
affärsmässig i fråga om välgörenhet än i något
annat — och vi äro inga affärsmän — icke ens ni.»
Han betraktade henne med mycken
högtidlighet och visdom, som om hans tankar varit af
omätligt värde, om han blott kunnat uttrycka dem.
Men han hade ingen förmåga i den vägen. Om
man ej är vis, så bör man åtminstone se vis ut.
Han reste sig upp, ty han hade fått se Cornish,
som kom gående under träden tvärs öfver
Toor-noifeld. Kanske hade majoren för ett ögonblick
glömt, att den store mannen var död, att bref
måste skrifvas och telegram afsändas, att världen
måste underrättas och allmänhetens omättliga
nyhetshunger för ett ögonblick stillas genom några
tidningsnotiser. Ty allmänheten måste ha sitt
dagliga bröd och kloka äro de, som endast meddela
den sådant, som är lämpligt för den att känna.
Lord Ferribys lif hade för öfrigt varit sådant
att nekrologen kräfde en särskild behandling.
Hvarje människas lif torde kunna beskrifvas som
ett uppkok på litet af hvarje; men lord Ferribys
utgjorde en blandning, som i händerna på en
billigare demokratisk präss lätt skulle kunna serveras
nog läcker för att vara en söt lukt för världen. En
del af ingredienserna voro visserligen betydligt
gamla, med »hög lukt», så att säga, men
malgamit-affären ensam skulle lätt kunna blåsas upp till en
ganska stor skandal.
Tony kom in i rummet, hurtig och rastlös som
alltid, han visade icke mycken känsla. Kanhända
förstodo Joan och han hvarandra utan någon yttre
paradering med sådan. Ty de voro bekanta sedan
många år och hade förstått hvarandra i fråga om
ömtåligare saker utan muntliga förklaringar.
Världen hade nämligen behagat säga, att Joan och Tony
oundgängligen till sist komme att gifta sig med
hvarandra. Och de hade aldrig förklarat något,
aldrig dementerat något och aldrig gift sig med
hvarandra.
Medan dessa tre ännu samtalade kom en vagn
skramlande fram till trappan på hotellet och strax
därpå ännu en. Det uppstod genast denna tysta
brådska och förvirring — lik myrornas springande
af och an på en förstörd myrstack — hvilken
följer omedelbart i spåren på den objudne gäst, som
själf nöjer sig med att komma så stilla och
obemärkt. Roden infann sig, äfvensom mrs Vansittart,
och flera af diplomaterna för att kondolera. Äfven
Wades anlände, skyndsamt hemkallade af ett bud,
som Cornish sändt efter dem.
Marguerite kom med karaktäristisk raskhet
först in i rummet, smärt och klarögd. Hon såg
från den ene till den andre och gick därpå fram
till Joan utan ett ord. Hon log — ett litet hårdt
leende, med sammanprässade läppar, hvilket skulle
betyga för världen, att hon ämnade gå lifvet till
mötes med öppna ögon sådant det nu var och för
öfrigt göra det bästa möjliga af det.
De båda flickorna lämnade snart rummet, och
herrarne fortsatte ensamma sina tysta
öfverlägg-ningar. Tony hade redan försett sig med penna
och papper. Inom tolf timmar skulle hvad världen
behöfde veta om lord Ferriby, föreligga i tryck.
Det var just lagom tid att telegrafera nekrologen
till- Times och telegrambyråerna. Och i våra
brådskande dagar är det just det första ordet som
tränger längst och vid hvilket man fäster största vikten.
En »dementi» är alltid en dålig utväg.
»Jag har tystat munnen på
pappersfabrikan-terna», sade Cornish, då han satte sig ned till
skrif-bordet, »till och med på den där åsnan Thompson,
genom att smida medan järnet var varmt.»
»Och Roden skall inte yttra" sig», tillade mr
Wade, som då han körde upp till porten, hade
sett denne framstående finansman oroligt ströfva
omkring under träden på Toornoifeld, blickande
mot hotellet. Ty lord Ferribys död var en länk i
den invecklade malgamitkedjan, med hvilken ej ens
Holzen hade räknat.
Lord Ferriby borde i sanning hafva varit
belåten, om han kunnat se all den uppståndelse, han
åstadkom genom att dö just vid denna kritiska
tidpunkt. Ty under sin lifstid hade han varit viktig
endast i sina egna ögon, och världen hade föga
aktat på honom. Denna samma skarpsynta värld
skulle icke heller nu sakna honom något vidare,
och skulle med säkerhet egna hans snåla gamla
änka endast så mycket deltagande, som tillfället
oundgängligen kräfde. Lady Ferriby skulle, efter
hvad världen misstänkte, troligen komma att
af-yttra alla, lordens eleganta västar och fortsätta att
spara pänningar af hjärtans lust. Till och med
tanken på alla de klubbafgifter, hvilka nu
naturligtvis komme att bortfalla, torde i betydlig mån
lindrat änkans sorg. Detta var åtminstone allmänna
meningen inom hans egna klubbar, när nyheten
samma afton omtalades bland väderleksrapporter
och parlamentsdebatter.
Medan lord Ferribys vänner i Pall Mall och
St. James’ Street, vid sitt té och sitt läckert rostade
bröd, sökte pryda hans minne med några
försonande dygder, intogo mr Wade, Tony och White
sin middag tillsammans i hotellet vid Toornoifeld
i Haag. Timmen var något tidig och skulle aldrig
hafva vunnit lord Ferribys gillande, men de tre
män, i hvilkas händer han bokstafligen lagt vården
om sitt goda namn och rykte, fäste ej samma
utomordentliga vikt härvid. Bankiren fann klockan
half sju vara ett bra klockslag, vid hvilket hän förr
i världen haft bättre aptit än nu klockan åtta eller
senare. Medan de sutto till bords, anlände ett
telegram till Cornish. Det var från lord Ferribys
juridiska ombud i London och innehöll det
meddelande, att Tony Cornish var utsedd till ensam
exekutor af lordens testamente.
»Gud ske lof!» utropade Tony med ett litet
skratt, när han läst telegrammet, hvarpå han räckte
det åt mr Wade, som genomögnade det med
allvarsam men utan någon anmärkning. »Och nu»,
sade Cornish, »behöfver ej ens Joan veta någonting.»
Ty Cornish, som fått se Percy Roden under
träden i Toornoifeld, hade gått ut till honom och
fått ett öppet svar på en öppen fråga angående
det pris, som betalats lord Ferriby, för att man
skulle få skylta med hans namn i malgamitaffären.
Joan hade föredragit att i Marguerites sällskap
stanna i sina rum till aftonen, då hon under major
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
