Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
• De sutto i skydd af en af lif räddning sbåtarne*.
Whites eskort skulle anträda hemresan till England.
Majoren hade med användande af minsta möjliga
antal ord förklarat sig redo att göra hvad som
helst när som helst, förutsatt att man icke ålade
honom något, som kräfde någon större
ansträngning i samtalsväg.
»Jag skall vara hemma tjugofyra timmar efter
er», sade Cornish, när han vid stationen tog afsked
af Joan. »Och du behöfver ej tro på några rykten
eller frukta något skvaller. Om folk skulle komma
med närgångna frågor, så visa dem till White.»
»Och jag skall klå upp dem», tillade majoren,
som verkligen såg ut att kunna verkställa denna
praktiska åtgärd.
De hade en härlig natt med fullmåne under
öfverfarten från Holland till Harwich. Jo;jn
uttryckte sin önskan att stanna kvar på däck,
åtminstone tills de lämnat allt ljussken på Maas bakom
sig. Majoren skaffade två fällstolar och sökte upp
en vrå på öfre däck, där det var lika mycket lä
som folktomt. Där sutto de sedan i skydd af en
af lifräddningsbåtarna, och Joan tycktes vara fullt
upptagen af sina egna tankar, ty hon yttrade ej
ett ord, medan ångaren stadigt plöjde sin väg
genom det lugna vattnet.
»Jag undrar, om det är min plikt att
hädanefter taga någon aktiv del i Malgamitföreningen»,
sade hon slutligen.
Majoren, som fått tillstånd att röka en cigarr,
satt och betraktade densamma och sade ingenting.
»Jag är rädd, att jag måste göra det», sade
Joan, hvars allvarliga bemödanden att leta ut hvad
som var hennes plikt och att uppfylla den upptogo
större delen af hennes tid och uppmärksamhet.
»Hvarför?» frågade major White.
»Därför att jag inte vill det.»
Majoren funderade en lång stund — nästan
så länge som cigarren räckte. Det är underbart,
huru så mycket tänkande kunde resultera i så få
ord, isynnerhet i våra dagar, då det talas så
mycket och tankes så litet. Under hela denna tystnad
satt Joan och blickade ut öfver hafvet, och
månskenet som klart föll öfver hennes ansikte visade,
att det var fullt af oro. Liksom mången annan i
våra dagar plågades hon af den varmaste önskan
att göra sin plikt, under det hon olyckligtvis
samtidigt led fullkomlig brist på plikter att uppfylla.
»Jag önskar, att ni ville säga mig er tanke»,
sade hon.
»Jag tycker, att er plikt är tydlig nog»,
svarade White.
»Verkligen?»
»Ja. Lämna malgamitarbetarne och
manufak-turistbiträdena och allt det där åt dess öde och —
gift er med mig.»
Men Joan skakade blott sorgset på hufvudet.
»Det kan icke vara min plikt», sade hon.
»Hvarför icke? Är det ej tillräckligt
motbjudande?»
»Nej», svarade Joan efter en paus och med
djupaste allvar — »nej — det är just det.»
Af detta tvetydiga svar tycktes majoren draga
någon viss tillfredsställande slutsats, ty han såg
upp på månen med ett af sina mest uttryckslösa
leenden.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
