Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN KLINGA FRAN TOLEDO ...
Af Olivieri Sangiacomo.
Öfversättning för
Jag härstammar från Toledo, från en af ’de
historiska verkstäderna som försett hela
världen med skarpa klingor, fin catalonisk smed smidde
mig och en italiensk konstnär prydde min klinga
med bizarra arabesker. Jag minnes ännu hvilken
sällsam känsla som genomfor mig, när de kastade
mig helt glödhet i ett kar kallt vatten.
Först bars jag af herr di Perédas i det bekanta
tronföljdskriget 1808 framför Saragossa. Ett
förfärligt, men ärorikt och patriotiskt krig var det,
som förbittradt utkämpades på Asturiens kala bärg,
på Pyreneernas skarpa branter och Tajos
blomstrande stränder. Jag fick se mycket och blixtrade
ofta i den spanska solen, utdelade kraftiga och
fruktansvärda hngg på de stora napoleonska
tscha-kåerna. Men en dag begrof herr di Perédas mig
under en hög blodiga lik. Natten kom. Vid
facklors röda sken, under sårades och döendes jämmer
och ambulansernas rop blef jag upptagen af en
bonde samt jämte andra vapen och uniformspersedlar
kastad på en kärra. Hvilken ändlös natt!
Beröf-vad min mjuka läderskida, kände jag den isande
nattkylan tränga genom alla fibrer. Vid
beröringen med rostiga gevär och simpla dolkar tänkte
jag på min ädle herre och trodde mig ännu känna
hans kraftiga handtryckning. Lefde han ännu?
Säkerligen icke. Endast döden hade förmått slita
mig ur hans stålfasta näfve.
Hvad skulle nu mitt öde blifva? Vi färdades
hela natten, vid stjärnornas klara kalla ljus. Hela
natten trängde de döendes tysta kvidanden och de
glupska korparnes kraxanden till mig. Här och
där såg man på afstånd eldsvådor och sprakande
bivackeldar. Hvem hade vunnit seger? Jag visste
det icke, men en inre röst sade mig att det måste
vara Spaniens oförskräckta försvarare, och denna
tanke tröstade mig i min overksamhet. I
morgongryningen höll kärran framför en blygsam
bondgård. Två unga vackra kvinnor skyndade fram,
en stojande barnskara omringade vagnen och två
stora skäggiga karlar lyfte upp oss, buro oss upp
på ett mörkt vindsrum och kastade oss huller om
buller i ett hörn.
Så förflöto många år under en tystnad som
endast stördes af fåglarnes glada kvitter och
duf-vornas kuttrande på taket. Jag blef gammal. Ett
lager af rost lade sig öfver mig. Dammet betäckte
mitt fäste, spindlarne väfde sina fina nät mellan
korgväfnaden. Så gingo åren ...
*
En dag knarrade dörren på sina rostiga
gångjärn och en bred, ljus solstrimma trängde gladt in
i den mörka vindsvrån, jagande på flykten en
skara fredliga råttor som voro oinskränkta herrar
på täppan.
»De måste ligga där borta i hörnet», sade en
manlig röst.
En man steg fram, tog oss allesammans och
gick svigtande under bördan ned för trappan samt
lade oss så på det stora köksbordet.
»Här äro de allesammans», sade den bekanta
rösten. Flere män stodo omkring oss, dammade
af oss och undersökte oss nyfiket. Den som först
fick fatt i mig, var en högrest äldre herre med
gråsprängdt helskägg och brillor med guldbågar.
Han betraktade mig länge, sökte genom rosten
tyda ut mina arabesker: ett namn, ett datum eller
en fabriksstämpel.
HVAR 8 DAG.
»En god klinga, en mycket god klinga...»
sade den gamle belåtet.
Den är från Manuel Paez’ berömda verkstad
och den fördes vid Saragossa 1808 af den tappre
di Perédas, som sedan föll vid stadens murar»,
sade den man, som hämtat fram mig ur min mörka
vrå, med en klang af stolthet i rösten.
»Hvad begär ni för den?» frågade den äldre
herrn.
»Den har intet pris, min herre. Min far tog
den på slagfältet och jag har bevarat den som en
familjerelik. Men vi äro fattiga, brödet är dyrt,
min hustru är sjuk... Gif mig hvad ni vill».
Den gamle kastar tio blanka pesos på bordet,
hvilkas silfverklang ljöd nog så skönt i den
andalusiske bondens öron.
»Är ni nöjd?»
»Jag tackar ers nåd, vapnet är ers nåds», sade
bonden och skyndade att stoppa på sig pängarne.
Den gamle herrn svepte omsorgsfullt in mig
och tog mig med sig.
Så skiljdes jag från mina kamrater i
fångenskapen ...
*
I Italien undergick jag en härlig förvandling.
En vapensmed i Milano satte sig genast till verket
att göra mig fin och med kärleksfull omsorg
af-lägsna rosten. Jag härdades på nytt, fick för
andra gången känna eldens glödande och vattnets
iskalla kyss, därpå fick jag ett nytt fäste af
elfenben, med nät af förgylld metall, smidd af
mästarhand. Jag var vackrare än förr, mera glänsande,
mera strålande. Min klinga hade blifvit tunnare
och spetsen fin som en nål.
En dag, när vapensmeden just gaf mig den
sista behandligen med polerstå let, kom en ung
flicka in i verkstaden. En bildskön flicka, blek
och mörklockig som fén i en mohrisk saga. Hon
betraktade mig länge, tog mig i sina mjuka hvita
händer, lade mig sedan på bänken och sade till
vapensmeden:
»Gravera mitt namn på den här sidan och på
den andra mottot: för fäderneslandet och för min
dam.»
»Skall ske!» svarade vapensmeden med en
djup bugning.
Nu fick jag också känna på bettet af skarp
syra. Men till lindring stacks jag in i en mjuk
doftande läderskida och i ett långt fodral af sammet.
Hvad jag nu kände mig väl till mods!
En afton kom jag in i salongen, en furstligt
luxuriös sal, strålande af ljus. Tre personer stodo
omkring mig: den gamle herrn med det gråsprängda
kindskägget, den bildsköna unga varelsen, hvilkens
namn jag bar ingraveradt på min klinga, och en
blond ung man med blåa mjuka ögon, klädd i
husarernas från Piacenza lysande uniform. De talade
sakta till hvarandra samt sågo bleka och upprörda
ut, som på aftonen före en stor händelse. Den
unga flickan var nedstämd, men ynglingens och
den gamles ögon lyste af mod och eld.
»När måste du vara på väg?» frågade Bianca.
>Om några timmar, när morgonen gryr.
Öster-rikarne äro herrar öfver hela Minciolinien och
innesluta Peschiera. Vi måste skynda oss.»
»Du skall komma åter, inte sannt?»
»Med Guds hjälp!»
»Bär detta svärd till minne af mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0625.html
