Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BREF FRÅN HUFVUDSTADEN.
Till HVAR 8 DAG. Den 14 Juni.
glada Stockholm» är tämligen tråkigt vid
denna årsens tid, då de »gladas» led glesna
för hvarje båt som lyfter ankar och hvarje
tåg, som lämnar Centralstationen. Hvar och en
som så göra kan, skuddar stoftet af sina fötter
och styr kosan till Paris, till Norge, Norrland
eller Västkusten eller åtminstone till någon
gästvänlig klippa i Mälaren eller i vår egen Saltsjö.
»Det glada Stockholm» förvandlas till det
Stockholm som arbetar. Och hur stor än
»arbetets glädje» må vara, är sommararbetets tämligen
liten, det må bestå i att skrifva siffror, mäta lärft
eller lägga gator. Och det blir ingen riktig
glädje ens vid middagsbordet, vare sig det dukas
för kolingarna på bolagskrogen eller för
gräsänklingarna på du Nord.
Man kvicknar till i Blanch, på Operaterassen
och Hasselbacken — för en stund. Och man
försöker leka vinter och gå på teatern, men ej
ens nordens yppersta stjärnor förmå ge glädje
och stämning, som räcker programmet ut. För
tämligen glest besatt hus ha Anna Larsen och hr
Fjelstrup, sekunderade af sina kamrater från
Köpenhamns Folketheater, presenterat sina bästa
nummer: »Trilby» och »Förste Violin». I dag
gifves det tredje programmet. I morgon äger
uppbrottet rum. Det kommer hastigt och
oför-modadt, ty så klent var ändå icke intresset, att
ej ännu några föreställningar skulle ha låtit
försvara sig.
Jag kan berätta i all hemlighet, hvarför man
bryter upp — tidningsnotiserna ha låtit så
hemlighetsfulla — det kommer sig däraf, att
returbiljetterna inte räckte längre. Det är en prosaisk
anledning. Men que faire ? Recetterna ha också
varit prosaiskt små.
Således återstår oss nu ingen annan scenisk
möjlighet än Djurgårdsteatern, hvars »Geisha»
redan för 200-de gången dansat sitt snedögda
hemlands dans till glädje och gamman för oss
alla.
Men vi, som sett oss trötta på Geishan och
druckit oss mätta på operaterassens punsch, hvad
skola vi göra? Det hjälper oss inte att vara
riksdagsmän ens och kunna anmäla oss som
deltagare i »riksdagsmännens norrlandsfärd» såsom
ett välkommet afbrott i enformigheten. Vi kunna
icke känna oss säkra på att undgå den prickning,
som en sparsam kommun högst upp i höga nor-
den tilltänkt en del af oss. Enligt meddelande
från Haparanda ha denna stads högsta
vederbörande beslutit att inbjuda till en enkel fästlighet
nittio af de parlamentariska resenärerna. Denna
siffra får enligt beslutet icke öfverskridas. Hvad
hindrar, att just jag kunde bli den 9i:e, och
tvingas att i all ensamhet tillbringa min dag,
medan mina kolleger hedrades med den
Hapa-randensiska gästvänskapen. Hvi skulle jag
utsätta mig för denna prickning som jag icke
för-skyllat? Nej, jag stannar hellre där jag är och
hedrar mig med min egen gästvänskap.
Men hvad skola vi då göra?
Om vi tillhörde ungdomens uppfostrare, skulle
vi kunna ägna ett par dagar åt det stora
läraremötet, hvars ännu större program med sina
otaliga spörsmål borde kunna ge uppslag till inlägg
äfven från vår okunniga ringhets sida. Men vi
ha aldrig uppfostrat någon ungdom.
Vore vi målare, skulle vi kunna kasta oss in
i den stora fäjd, som ur aldrig falnad glöd blossat
upp inom konstnärernas skrå. Så skulle vi kunna
få vara med om något, som liknade en
jordbäf-ning. Det är alldeles säkert, att det för
närvarande inom hufvudstadens konstnärsvärld råder
en spänning, som icke på länge haft motstycke.
Från Paris kommer den ena jobsposten efter
den andra, som säger att den svenska
konstutställningen icke är som den borde vara. De
kraftigaste opponenterna med Stockholms Dagblads
Spada i spetsen förmena t. o. m., att
Konstnärsförbundets, »de ungas», tid är ute, att »de unga»
blifvit gamla och att deras konst icke längre har
sitt gamla »raison d’étre». Man riktar den ena
anmärkningen efter den andra mot förbundets
konstnärliga uppförande, och förbundets
medlemmar sfå en garde.
Men ■ vi äro icke målare. Vi äro icke heller
teaterartister och kunna således icke påräkna att
intressera allmänheten för våra ekonomiska
angelägenheter, för våra engagemang och våra löner.
Vi äro icke ens politici med möjlighet att få
spänning af unionella »aftal» och harmas öfver att
de brutits eller öfver att bli beskylda för, att de
ingåtts.
Vi äro icke heller något annat. Hvad skola vi
»glada Stockholmare» göra, vi arbetets martyrer?
Hvad?
Citoyen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
