Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
af Holzens pilar hade således i alla händelser
träffat rätt.
Percy Roden anlände några minuter senare.
Hans sätt att vara hade vunnit betydligt i säkerhet,
sedan han först gjorde mrs Vansittarts bekantskap.
Han hade kanske en smula mindre respekt för
rummet och dess härskarinna. Mrs Vansittart hade
tillåtit honom att komma närmare, och om en
kvinna tillåter en man, som hon halft föraktar, att
närma sig henne, så sänker hon sig i sin egen
aktning och åstadkommer en skada, som kanske
aldrig kan repareras.
»Jag var af mina göromål hindrad att besöka
konserten i afton», sade han och slog sig ned på
sitt slappa sätt.
Hans förmätna antagande, att hon lagt märke
till hans frånvaro, förargade hans åhörarinna.
»Ah! Var ni icke där?» frågade hon.
Han vände sig om och såg på henne med ett
kort skratt. »Om jag varit där, skulle ni hafva
vetat det», sade han.
Detta var just en af de anmärkningar —
framställda med den halft gäckande ton, han såsom
själfförsvar antagit — hvilka mrs Vansittart hittills
låtit opåtaldt passera. Men nu blef hon plötsligt
retad af både hans sätt och hans ord.
»Verkligen?» sade hon med en viss skärpa i
rösten, som borde hafva varnat honom.
Men han var sysselsatt med att draga fram
sina manschetter. Många unga män skulle veta
mera om världen, om de ej hade kragar och
manschetter, som toge deras uppmärksamhet i anspråk.
»Ja», svarade Roden, »om jag hade gått på
konserten, hade det icke varit för musikens skull».
Percy Rodens sätt att göra sin kur var
synnerligen modernt. Han kastade till mrs Vansittart
vissa lösryckta fraser af bevågenhet och beundran,
hvilka hon kunde få plocka upp helt allvarsamt
och behålla, om hon hade lust. Men han ämnade
ej utsätta sin fåfänga för någon risk genom att
taga ett allvarligare initiativ. Mrs Vansittart, som
var sysselsatt vid tébordet, satte från sig en kopp,
som hon höll i handen, och gick tvärs öfver
golf-vet fram till honom.
»Hvad menar ni, mr Roden?» sade hon
långsamt.
Han såg upp osäkert och bleknade synbart
för hennes skarpa blick.
»Hvad jag menar?»
»Ja. Hvad menar ni, när ni säger, att om ni
varit på konserten, skulle det icke hafva varit för
musikens skull; att om ni varit där, skulle jag
hafva vetat det, och hundra liknande —
näsvisheter ?»
Först trodde Roden, att hon ämnade göra vägen
lätt för honom, såsom det brukas i böcker och
stundom äfven i verkliga lifvet — dock endast när
det gäller en väg, som ej är värd att gå — men det
sista ordet träffade honom som ett piskrapp, och
det var äfven ämnadt att svida. Kanske var det
detta sista ord, som kom honom att resa sig upp
i stolen.
»Om ni haft för afsikt att komma fram med
invändningar mot någonting, som jag kan vilja
säga, skulle ni hafva gjort det för länge sedan»,
sade han. »Hvem var det, som först tilltalade den
andre, när vi råkades i hotellet samma afton, jag
anlände till Haag? Hvem är det, som hållit uppe
vänskapen och på allt sätt befrämjat den? Jag är
icke blind. Men skulle hafva varit det, om jag
icke insett, hvad ni åsyftat med allt detta.»
»Hvad har jag åsyftat med allt detta?»
frågade hon med ett besynnerligt litet leende.
»Jo, ni har just velat få mig att säga dylika
saker och kanske mera ändå».
»Mera? Hvad kan ni mena?»
Hon såg fortfarande på honom med ett leende,
som han icke förstod. Och liksom mången annan
sökte han med tillhjälp af sin fåfänga förklara för
sig, hvad hans förstånd icke räckte till för att
begripa.
»Nåväl», sade han efter ett ögonblicks tvekan
— »vill ni gifta er med mig? Nu är det sagdt!»
»Nej, mr Roden, det vill jag icke», svarade
hon- hastigt, och därpå flammade
hennes ögon plötsligt till — vid
någon hågkomst, måhända, eller
någon tanke i samband med svunna
lyckliga dagar, i motsats till det
lumpna, förnedrande närvarande.
»Med er!» utropade hon. »Gifta
mig med er!»
»Och hvarför icke»? frågade
han med ett litet bittert skratt.
»Hvad är det för ondt med mig?»
»Jag vet icke, hvad det är för
ondt med er. Och jag bryr mig
icke heller om att forska därefter.
Men så vidt saken rör mig,
är det åtminstone ingenting godt».
Just ett kvinnligt svar — ett
skäl, som intet skäl är och dock
af det slag, som behärskar världen.
Roden såg på henne,
fullkomligt ur stånd att fatta. Som en
blixt slog honom tanken på
Doro-thys varning och hennes ofattbara
förutseende.
»I så fall», sade han och glömde
sig därhän att glida in i
hvardags-lifvets och hvardagstankarnas
rättframma språk, »hvarthän i all
världen var det ni ville komma»?
Forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
