Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
möjligt bevara det namn, hon bar, från skam och
vanära. Hvarje dag, som gick, betydde säker död
för någon af malgamitarbetarne. Han kunde icke
dröja längre. Han vågade icke skynda på. Han
skref ännu en gång till Percy Roden, midt
under alla tilbedelser för begrafningen, och bad
honom afbryta all förbindelse med Holzen.
»Ni hinner ej besvara detta», skref han, »innan
jag återvänder till Haag. Jag tar in vid
Toornoi-feld som vanligt och hoppas anlända vid 9-tiden
i morgon afton. Jag lämnar hotellet klockan en
kvart öfver nio och promenerar längs högra
banken af Koninginne Gracht, där jag gärna skulle
vilja råka er för att kunna ostördt samtala. Jag
har många skäl att underställa ert noggranna
betänkande, huruvida det ej vore förmånligt för er
att gå öfver på min sida i denna sak, men dessa
skäl kan jag icke gärna anförtro åt papperet. Och
kom ihåg, att det i fråga om män af värld, som
jag förmodar att vi båda anse oss vara,
naturligtvis icke kan hända, att den ene sätter sig till
doms öfver den andre. Tillåt mig bedja er noga
öfverväga er ställning till malgamitaffären samt
därefter möta mig i morgon afton mellan Malie
Veld och Achter Weg omkring klockan half tio.
Jag kan ej söka er i fabriken, och det vore bäst
för er att icke komma till hotellet.»
Brefvet var adresseradt till Villa des Dunes,
där Roden mottog det nästa morgon. Dorothy
gissade från hvem det var, ehuru hon knappast
förut sett sin älskades handstil. Han hade hållit
troget fast vid sitt .beslut att hålla sig på ett visst
afstånd, tills han slutat det verk, han föresatt sig.
Han hade icke skrifvit till henne och knappast
sett henne. Roden läste brefvet samt stack det
sedan i fickan utan ett ord. Det hade eggat hans
fåfänga. Han hade haft föga beröring med
personer i Cornish’s lefnadsställning, och nu kom
denne — en sonson till en lord och en brorson
till en lord — och vädjade till honom som till en
vän samt nämnde honom, i jämnbredd med sig
själf, såsom en man af värld. Ingen är så litet i
stånd till tystlåtenhet som en fåfäng man. Det
är nästan omöjligt för honom att tiga, när han
har något att säga till sitt eget förhärligande.
Roden anlände till fabriken, väl tillfreds med
sig själf, och fann Holzen i det lilla kontoret,
nervös, förargad och befallande. En olycklig slump,
om man så vill. Roden var alltid färdig; att skylla
allt på sin egen otur. Längre fram sag han
tillbaka på denna stund som en af de motigaste i
sitt lif. Lifvet borde dock just bestå i en sträfvan
att gripa de lyckliga och bekämpa de olyckliga
stunderna — hvartill har människan annars fått
mod och kraft?
Vid sådant humör, som de denna morgon
träffade hvarandra, dröjde det icke länge, innan
de funno en meningsskiljaktighet. Det gällde en
obetydlig detalj i fråga om någon af de stora
pänningsummor, hvilka för tillfället gingo genom
deras händer.
»Naturligtvis», sade Roden under loppet af
denna onödiga och lumpna tvist, »inbillar ni er,
att ni förstår denna sak bäst, men ni begriper ej
ett dugg af hvad som rör det finansiella — kom
ihåg det. Hvar och en vet, att det är jag, som
skött den delen af affären. Ni kan fråga gamle
Wade, eller White — eller Cornish.»
Tvisten hade på det hela taget varit ganska
ensidig. Ty det var egentligen Roden, som talat
hela tiden, under det att Holzen såg på honom
helt lugnt och med ett tyst förakt, som dref Roden
att prata allt ifrigare och längre. Holzen svarade
icke ens nu, ehuru hans öga blixtrade till vid
blotta ljudet af Cornish’s namn. Han såg endast
på Roden med ett leende, hvilket lika tydligt som
ord uttryckte Holzens förmodan, att ingendera af
dessa tre herrar torde finnas villig att lämna Roden
något synnerligen godt vitsord.
»A propos, jag hade ett bref från Cornish i
morse», sade Roden, som så småningom återgick
till sina vanliga stolta later, hvilket förhållande
Holzen genast förstod att begagna sig af.
»Ahå!» utropade han misstroget. Och den
underlägsnes fåfänga att söka minska sin egen
underlägsenhet gjorde resten.
»Om ni inte tror mig, så läs själf», sade Roden
och kastade brefvet på bordet — i stundens hetta
ganska belåten att kunna visa sig vara en viktigare
person, än hans kompanjon tycktes tro.
Holzen läste brefvet långsamt och
begrundande. Det förhållande, att brefvet ifråga tydligen
var ämnadt endast för Rodens ögon, tycktes på
intet sätt besvära någon af dessa bada män, hvilka
med möda tagit sig fram på vägen till lyckan och
nu befunno sig nära målet, högst obetydligt tyngda
af några skrupler och med förtorkad hederskänsla.
Holzen vek ihop brefvet och lämnade det
tillbaka. Det var ej antagligt, att han skulle glömma
ett ord af dess innehåll.
»Jag förmodar, att ni tänker infinna er», sade
han. »Det skall bli intressant att höra, hvad han
har att säga. Det där brefvet är ett svaghetsbevis».
Med detta påstående blottade Holzen tydligt
sin egen svaga punkt. Ty i likhet med många
begåfvade män underlät han helt och hållet att
räkna med kvinnan och gifva henne hennes plats
— den främsta platsen — i världshistorien liksom
i dagliga lifvet. Han upptäckte icke Dorothy
bakom hvarje rad i Cornish’s bref och ansåg det
endast vara dikteradt af dennes oförmåga att reda
sig i den närvarande situationen.
»Jag kan svårligen neka att infinna mig,
eftersom karlen ber mig», sade Roden förnämt. Om
kärleken är blind, så är egenkärleken minst
half-fånig; ty den hvarken ser eller förstår, att världen
gör narr af den.
Roden gaf ej häller akt på det faktum, att
Holzen icke ens frågade honom, hvilken hållning
han tänkte iakttaga gent emot Cornish, eller på
sitt despotiska sätt sökte gifva honom några
instruktioner rörande denna punkt. I stället
öfver-gick han strax till andra ämnen samt vidrörde
icke mera Cornish eller hans bref.
Cornish anlände på utsatt tid till Haag. Han
åkte till hotellet, där han var väl känd och hela
tiden haft sitt rum reserveradt. Intet bref väntade,
ej häller något muntligt bud från Percy Roden.
Men Holzen hade obemärkt iakttagit hans ankomst
från ett hörn i andra klassens väntsal.
Dagen hade varit mycket het, och från
kanaler och dammar spredo starrväxterna denna för
hela Holland egendomliga lukt, som uppkommer,
så snart aftonkylan inträder. Haag har två slags
förhärrskande dofter. På vintern när kanalerna
äro frusna, är luften bemängd med dunsten af
brinnande torf och på sommaren af doften från
de trögt flytande vattendragen Cornish kände
väl igen dem båda, liksom han kände utan och
innan denna gammaldags stad, där vändpunkten
i hans lif, blifvit satt. Staden var nu öde. De
stora husen, teatrarna, de offentliga samlingarna
voro stängda. Toornoifeld syntes folktom.
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
