Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER.
Af S. H. Merriman.
Öfversättning för Hvar 8 Dag.
»Jag hoppas, ni icke öfvergifver mig», sade
Roden och sträckte ut handen efter vattenbrickan
och slog i ett glas vatten åt sig, »jag hoppas, ni
inte öfvergifver mig. Jag känner mig så fördömdt
besynnerlig. Jag vet ej, hvad det är — se på min
hand.» Han räckte ut sin hand, hvilken skakade
som på en drucken.
»Det är bara nerverna», sade Cornish, som
alltid var optimistisk. Han var allt för klok att
närmare undersöka orsakerna, hvarför han tog allt
från bästa sidan. »Det är ingenting. Jag kan
förmoda, att ni icke har sofvit.»
»Nej, jag har tänkt i stället. Jag säger er,
Cornish — ni får ej öfvergifva mig. Jag har tänkt
en hel del. Hvad skall jag göra med
malgamit-arbetarne? Jag kan ej styra de uslingarne, som
Holzen kunde. Jag är — jag är verkligen rädd
för dem, Cornish.»
»Ah, det blir nog bra. Vi ha ju Wade här
och kunna skicka efter White, om vi behöfva
honom. Oroa er bara inte. Hvad ni behöfver, är
en ordentlig frukost. Har ni ätit än?»
»Nej, jag gick hemifrån, innan Dorothy var
vaken eller tjänarne kommit ned. Hon vet om
ingenting. Dorothy och jag hafva icke varit
riktigt öfverens på sista tiden.»
Cornish svarade ej. Han ringde och begärde
kaffe, när uppassaren kom in.
»Jag har ännu ej råkat ut för någonting i mitt
lif, som kunnat ge mig rätt att försumma mina
måltider», sade Cornish muntert.
Hvad som nu väntade dem, var emellertid
icke af det angenäma slaget, ehuru den
jourhaf-vande polisdomaren visade sig mycket artig i fråga
om de nödvändiga formaliteterna. De fingo i hans
närvaro uppsätta ett skriftligt meddelande om
förloppet vid olyckshändelsen.
i" > »Jag känner en smula till den här
malgamit-affären», sade han till Cornish. »Vi ha haft ett
öga på Holzen, om också blott med anledning af
den stigande dödsprocenten inom staden.»
De andades lättare, då de åter befunno sig
ute på gatan. Cornish gjorde någon obetydlig
anmärkning, på hvilken Roden icke svarade. Så
gingo de vidare under tystnad. Händelsevis
kastade Cornish en blick på sin följeslagare och
häpnade vid anblicken af hans ansikte, hvilket var
askgrått och betäckt med kallsvett, såsom en
skådespelares kan blifva mot slutet af en stor scen. Han
erinrade sig då, att Roden icke sagt ett ord på
en lång stund.
»Hvad fattas er?» sade han.
»Såg ni icke?» flämtade Roden.
»Såg, hvad?»
»Sakerna, som lågo bredvid honom på bordet.
Det, som man funnit i hans händer och fickor.»
»Knifven, menar ni», sade Cornish, hvars
nerver voro värdiga det blod, som flöt i hans ådror,
»och några bref.»
»Ja. Knifven var min. Alla känna igen den.
Det är en gammal dolk, som alltid legat framme
på ett bord i salongen i Villa des Dunes.»
»Jag har aldrig varit i salongen i Villa des
Dunes, med undantag af en enda afton vid
lampsken.»
(Forts, från n:o 42).
Roden vände sig om och såg på honom med
ögonen ännu slöa af fasa.
»Och bland bref ven fanns det, ni skref till mig
från London för att utsätta mötet. Han måste
hafva stulit det ur fickan på min kontorsrock, som
jag aldrig brukar hafva på mig, när jag arbetar.»
Cornish nickade långsamt.
»Jag förstår», sade han slutligen, »jag förstår.
Det var icke illa uppgjordt. Att döda mig och
vända bevisen mot er och — låta hänga er.»
»Ja», sade Roden med ett plötsligt skratt’
hvilket ingen af dem någonsin kunde glömma.
De gingo vidare under tystnad. Ty i nästan
hvarje människas lif förekomma tillfällen, då
händelserna tyckas löpa fortare än tankarna och vi
endast kunna handla så, som för ögonblicket synes
lämpligast — tillfällen då pratmakaren tiger och
den rastlöse blir lugn — tillfällen, då de visaste
nödgas inse, att A och O är, att en högre makt
leder alla våra steg.
Vid hörnet af Vyverberg skildes de åt —
Cornish för att återvända till hotellet och Roden för
att begifva sig till fabriken. Hans vagn väntade
i en skuggig vrå vid Binnenhof. Ty Roden hade
nu lagt sig till med vagn, och liksom många andra,
hvilka helt plötsligt komma i besittning af slik
lyx, tog han mästa möjliga valuta af densamma.
»Om ni vill mig något, så skicka bud eller
sök upp mig på hotellet», voro Cornish’s sista ord,
då han stängde vagnsdörren om den
framgångsrike finansmannen.
I hotellet fann Cornish mr Wade och
Marguerite ännu sittande vid sin sena frukost.
»Ni ser ut», sade Marguerite, »som om ni
varit med om någonting.» Hon såg forskande på
honom. »Har ni sprängt Rodens ring?»
»Ja», svarade Cornish och vände sig till mr
Wade, »och om ni har lust att komma ut i
trädgården, skall jag berätta, hur det gått till.
Monsieur Creil sade, att pappersfabrikanterna äro klara
att börja sin tillverkning af malgamit vid första
vink. Vi måste gifva dem denna vink redan
i dag.»
Mr Wade, som aldrig rusade och aldrig
försummade sig, dröjde ett ögonblick vid det öppna
fönstret och tände sin cigarr, innan han följde
Marguerite.
»Ah», sade han lugnt, »då måste lyckan hafva
varit dig huld, eller också har någonting händt
Holzen».
Cornish visste, att det var lönlöst söka hålla
något hemligt för Marguerites skarpsynta blick.
Och därför berättade han — i den fridfulla
hotellträdgården, där dufvorna sömnigt kuttrade på taket
och en sakta fläkt då och då kom blommor och
buskar att sprida sin milda vällukt — för far och
dotter slutet på Rodens ring.
De sutto ännu kvar i trädgården och skrefvo
bref och telegram samt vidtogo sina anordningar
för att möta denna sakernas nya vändning, när
Dorothy Roden en timme senare kom ned för
järn trappan från verandan till trädgården.
Hon skyndade emot dem och skakade hand
utan att förklara sin plötsliga ankomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
