Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GULDTÖRSTENS OFFER
svårigheter. Han tillbragte nästan hela dagen på
dess trånga gator och intog sin lunch på Svanen
i sällskap med en sjöfarande herre i en mjuk blå
flanellskostym och med en hufvudbonad af
medel-tidssnitt, sådan den ännu brukas i vissa delar af
.Zeeland.
Från denna lugna vrå af världen skref
Cor-nish en biljett till Dorothy i Villa des Dunes, och
varnade henne för att söka meddela sig med sin
bror eller ens sända honom hans bagage. På
eftermiddagen gjorde Cornish en del uppköp och
packade en sjömanskista, och i skymningen anlände
Roden till fots.
Vädret var byigt och sommaren tycktes
plötsligt i förtid hafva hunnit sitt slut.
»Det rägnar otäckt», sade Roden, »och jag är
genomvåt, ehuru jag tagit vägen genom träden på
■Oude Weg.»
Han talade som vanligt i missnöjd ton, hvilket
föranledde Cornish att tämligen barskt svara:
»Vi bli nog våtare, innan vi komma
ombord.»
Det regnade, när de lämnade det lilla hotellet
och skyndsamt begåfvo sig genom de krokiga och
illa upplysta gatorna. Cornish hade lånat två
olje duks ro ekar samt ett par sydväster, hvilka nu
tjänade såväl till förklädnad som till skydd för
regnet. En förbigående måste taga dem för ett
par fiskare pä väg ut till sjös. Men gatorna voro
nästan folktomma.
»Hvarför gör ni allt detta för mig?» frågade
Roden plötsligt.
»För att undvika skandal,» svarade Cornish
sanningsenligt nog, ty han hade blifvit uppfostrad
i en värld, där man väl vet, huru svårt det är att
utplåna minnet af en skandal.
Då Roden och Cornish gingo förbi den lilla
fyrbäken, kommo två poliser fram ur skuggan
af vallen och betraktnde dem halft misstänksamt.
— »God» afton,» sade en af dem.
— »God afton,» svarade Cornish, härmande
det halfsjungande tonfallet hos Scheveningens
fiska-rebefolkning.
De gingo vidare under tystnad.
— »Så ja,» utropade Roden, då faran tycktes
öfver och de åter kunde andas fritt.
De gingo utför några trappsteg och ned på
själfva strandbädden samt vidare öfver den mjuka
sanden. Några få båtar lågo ute i vågsvalpet. Det
var tunga holländska fiskarbåtar — flatbottnade,
köllösa, rundgattade — oviga och klumpiga, men
så starka, som järn och trä samt ett redbart arbete
kunde åstadkomma.
Hafvets brus var så starkt, att det var nästan
omöjligt att göra sig hörd, och Cornish måste fatta
sin följeslagares arm och peka på ett af fartygen,
från hvilket ett ljussken svagt glimmade genom
skummet, som yrde omkring detsamma. Det tycktes
vara det enda af fartygen, som ämnade sig till
hafs med högvatten, och vädret var också allt
annat än lockande.
— »Hur skola vi komma ombord?» ropade
Roden genom vågornas brusande.
— »Gå,» svarade Cornish och gick före ut i
vattnet.
Hindrade, som de voro, af de tunga
oljerockarna, kunde blott färdas långsamt framåt, ehuru
vattnet endast steg dem till knäna.
»Tre bröder» låg stötande och ryckande, då de
ändtligen nådde fram och klättrade ombord öfver
dess buktade sidor, som voro tlippriga af saltvatten
och tjära.
»Hon är flott om tio minuter,» sade en man i
oljeduksrock, som hjälpe dem öfver den långa
relingen. Han gick därpå och akterut till rodret
utan ett ord vidare och tog sin plats där.
Roden satte sig på relingen och blickade bortåt
Scheveningen. Cornish stod tyst bredvid honom.
Skummet stänkte oafbrutet öfver dem, och båten
rullade och stötte, så att det var omöjligt att stå
eller ens att sitta utan att hålla sig fast i den
klumpiga ringen.
»Det gick lyckligt,» sade Roden kort, och i
nästa ögonblick låg han afsvimmad vid Cornish’s
fötter.
Nästa morgon mottog Dorothy i Villa des
Dunes ett bref, som Cornish föregående afton lagt
på posten i Scheveningen.
— »Vi hoppas kunna gifva oss af i afton» skref
han, med galeasen »Tre bröder». »Vår afsikt är
att drifva omkring på Nordsjön, tills vi träffa på
någon passande lägenhet — antingen ett
segelfartyg med fraktfart på Norge och Spanien på dess
väg söderut heller någon ångare, som går direkt
mellan Tyskland och Sydamerika. När jag sett
er bror lyckligt ombord på ettdera af dessa fartyg,
återvänder jag med »Tre bröder» till Scheveningen.
Det är en liten båt med tre nya segeldukslappar
på stormärsseglet. Så att när ni ser den komma
in eller ligga och vänta på högvatten, kan ni veta,
att er bror är i säkerhet.»
Senare på dagen kom mr Wade på besök
åkande från Haag helt bekvämt i en öppen vagn.
»Huset är ännu bevakadt», sade han lugnt, »men
jag tviflar icke på att Cornish lyckats lura dem
alla. Creil anlände i går afton och tycks vara en
duktig karl. Han talade om, att hälften af
mal-gamitarbetarne äro häktade för fylleri och tumult
förra natten i Haag. Han skulle nu välja ut de
arbetare, han vill hafva kvar, och resten skickas
tillbaka till deras hemorter. Så att det går ganska
bra att klarera affärerna, och om jag kan göra
någonting för er, miss Roden, står jag till er tjänst».
»Ah, med Dorothy har det ingen fara», sade
Marguerite litet brådskande, och när hennes far
tog afsked, stack hon sin arm under hans och
följde honom öfver sanden bort till den väntande
vagnen. »Har du icke sett — du rare gubbe! —
att med Dorothy har det ingen fara? Tony är
kär i henne».
»Nej,» svarade bankiren nästan ödmjukt »nej,
min älskling. Jag är rädd, att jag icke har
observerat det».
Marguerite tryckte hans arm ganska ömt. »Du
kan inte hjälpa det,» förklarade hon. »Du är ju
bara en karl, ser du».
De följande dagarna förflöto tämligen lugnt i
Villa des Dunes, och det är under lugna dagar,
som vänskapen bäst mognar. De båda flickorna
väntade knappast att få höra af Cornish’s
återkomst på flera dagar, men de togo för vana att
promenera på stranden, så snart de gingo utom
dörren, och de tillbragte många
eftermiddagstim-mar på dynerna. Under dessa timmar hade
Dorothy månget förtroligt och gladt samspråk med
sin nyförvärfvade väninna. Munterhet och
förtrolighet växlade så hastigt hos Marguerite, att
Dorothy ej alltid förstod henne.
En afton, tre dagar efter Percy Rodens afresa,
när Holzen var begrafven ocli myndigheterna
förklarat att han omkommit genom olyckshändelse,
tog Marguerite sig anledning att lyckönska sig
själf och alla, som hade med saken att skaffa,
därtill att sakerna började att klara sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
