Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SLUT.
»Nu äro vi hunnit rundt om hörnet,» sade
hon i afgörande ton »Och nu skola pappa och
jag fara hem igen, och miss Williams kommer
tillbaka. Miss Williams — milde himmel! Hon är
en kvinna, som har en stör i sig i stället för ett
hjärta. Och pappa skall åter komma och släpa
hem sina unga män från staden. Pappa gifte sig
med banken, förstår du. Och nu vill han, att jag
skall gifta mig med en annan bank, ser du, och
lefva i ståt i alla mina lifsdagar. Stackars gamle
raring»!
»Jag tror, att han hellre skulle se dig lycklig
än lefva i ståt,» sade Dorothy skrattande, ty hon
hade sett litet af bankirens oro för denna den
mest ömtåliga och brydsamma finansiella
angelägenhet.
»Kanhända. I alla fall gör han sitt bästa —
sitt allra bästa. Han har försökt med åtminstone
femtio af dessa prydliga unge män, sedan jag kom
hem från Dresden — rödt hår och dåligt humör,
svart hår och egenkärlek, blondt hår och dumhet.
Men ingen bestod
prof-vet, Dorothy! Ingen
bestod profvet!»
Marguerite teg och
gjorde med sin
promenadkäpp en hel rad hål
i sanden.
»Det fanns bara en,»
sade hon lugnt. »Jag
förmodar, det alltid
finns blott en - - eller
hur, Dorothy?»
»Jag förmodar det», sade Dorothy och såg rakt
framför sig.
Marguerite var tyst ett ögonblick och såg ut
öfver hafvet med läpparne hopdragna på ett
underligt sätt, som kom henne att se äldre ut —
nästan som en kvinna. Man kunde rent af få en
föreställning om, huru hon komme att se ut som
en medelålders — eller till och med som en
gammal kvinna.
»Han skulle hafva gått an,» sade hon.
»Mycket lätt. Han var millioner gånger klokare än alla
de andra — millioner gånger — ja, han var
alldeles olik dem; jag vet icke hur. Men han var
helt faderlig och trodde, att han var mycket för
gammal, så att han försökte aldrig...
Hon afbröt sig med ett lätt skratt, och hennes
förtroliga sätt var åter som bortblåst. Hon stack
sin käpp djupt ned i marken och kastade sig
baklänges på den mjuka sanden.
»Så,» ropade hon gladt. »Vogue la gaUrel
Det är bäst som sker. Det är just, h vad man skall
säga, när ingen annan hjälp finns och det tydligen
icke är det bästa alls. Men alla säga så, och det
är alltid klokt att blanda sig i hopen och göra som
alla andra, kosta hvad det vill.»
Hon tystnade tvärt såg på sin väninna. Några
segelbåtar hade hela eftermiddagen synts sakta
närma sig stranden, gynnade af en svag bris, och
Dorothy hade hållit ögonen stadigt fästa på
dem.-De kommo allt närmare.
»Dorothy, du ser »Tre bröder»?
»Det där är »Tre bröder», svarade Dorothy
och pekade med sin käpp.
Under en stund voro de tysta, tills båten med
det lappade seglet lyckligt ankrat någrä
meter från stranden. Flere män stego i
land, af hvilka några buro fiskarkorgar.
En annan åter, som gick ensam, vände
sina steg mot djmerna i riktning mot nya
vägen till Scheveningen.
»Och där är Tony,» sade Marguerite.
»Jag skulle kunna känna igen hans gång,
om jag såg honom komma ut ut ur arken,
hvilken tycks ha haft en viss likhet med
»Tre bröder». Nu har han fört din bror i
säkerhet, och nu kommer han — för att
föra bort dig.»
»Kanske kommer han ihåg, att jag är
Percys syster,» sade Dorothy.
»Det gör detsamma, hvems syster du
är,» var det bestämda svaret. »Ingenting
är af vikt — sade Marguerite och reste
sig långsamt samt skakade sanden från
sin klädning —» utom en enda sak, och
den tycks bero endast af ödets nyck.»
Hon klef långsamt upp till toppen af
den sandkulle, nedanför hvilken de suttit,
och stod där och såg sig omkring. Hon
nickade gladt åt Dorothy. Därpå sträckte
hon plötsligt ut sina händer, och Cornish,
som just tittade upp. såg hennes smärta
ungdomliga gestalt afteckna sig mot
himlen, i en låtsadt välsignande ställning.
»Gud välsigne er, mina barn!» ropade
hon och med ett skratt vände hon om
och promenerade ensam tillbaka till Villa
des Dunes.
"Gud välsigne er, mina barn I"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
