Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RAGNAR TÖRNEBLADH.
De som mena, att mångsidighet och dilettantism
äro tvänne oskiljaktiga egenskaper, böra
justera sin uppfattning med en liten studie af
pedagogen, historikern, linguisten, politikern,
kommunalmannen, bankofullmäktigen Henrik Ragnar
Törnebladh. En mångsidigare man än han torde
för närvarande icke deltaga i vårt offentliga lif,
och få äro likväl de, som tagit sin sak grundligare.
Pedagogen Törnebladh var känd och erkänd
för halfannan mansålder sedan. Under de tjugo år
han verkade som lektor vid Kalmar läroverk —
under de senare tolf åren d. v. s. 1867—79 äfven
som rektor —- hade han rikliga tillfällen att befästa
sitt anseende i dessa stycken. Redan af 1865 — 66
års språkundervisningskommission var han
ledamot, tillhörde 1870—72 komitén för revision af
läroverksstadgan, 1879—81 kommissionen för
åstadkommande af likformig uppställning af grammatiska
läroböcker och 1882—84 (som vice ordförande)
läroverkskomitén.
Hans skolmannaståndpunkt, somförnärvarande
rimligt nog måste förefalla yngre pedagoger föråldrad
i ett och annat hänseende, kan för att vara en så
gammal mans betecknas som ovanligt »tidsenlig».
Särskildt har han städse betonat vikten af
själf-verksamhetens utveckling hos lärjungarna. Hans
auktoritet i skolmannakretsar har flera gånger tagit
sig uttryck däri, att han utsetts till ordförande och
vice ordförande vid de allmänna läraremötena.
Senast denna sommar var detta fallet.
Törnebladhs hufvudämne som skolman har
varit latinet. För de yngre generationerna är hans
namn outplånligt förbundet med detta tungomål,
hvars första grunder de inhämtat i af honom
tillsammans med L. Lindroth utarbetade latinska
grammatikan, som väl förefallit mången
skolyngling nog så invecklad, fastän den är den enklaste
och redigaste, som finnes på svenskt språk och i
jämförelse med sina närmaste föregångare den
öfverskådliga lättfattligheten själf. Med detta
arbete anknyter Törnebladh sin pedagogiska
verksamhet till den vetenskapligt linguistiska, som
varit synnerligen omfattande. Det är nu nära
ett halft sekel, sedan han utgaf sin akademiska
afhandling om »Stagnelii elegidia tria elegis latinis
reficta». Under de följande åren utgaf han den ena
latinska afhandlingen efter den andra, efter att 1855
ha kallats till docent i latinska skaldekonsten,
1860 »Quæstiones criticæ Quintilianeæ», 1861 »De
usu particularum apud Quintilianum» o. s. v.
Under sitt studium af det latinska språket och
den latinska litteraturen gjorde han sig förtrogen
med »Det romerska folkets historia», som han
också utgifvit från trycket. Brottstycken af denna
historia har han sedan vid många tillfällen gjort
till föremål för ingående framställning. Hans
föredrag om romerska käjsare ha präglats af den äkta
klassikerns kärleksfulla sträfvan att i ljuset af deras
egen samtids karaktär visa upp mänskligheten äfven
i de drag, som eftervärlden klandrat skarpast.
Men de klassiska studierna ha på senare år
icke kunnat påräkna mer än en och annan ledig
stund af Törnebladhs för andra värf strängt
upptagna tid. Sedan han 1884 utsågs till fullmäktig i
riksbanken och deputerad för den inre förvaltningen,
har det varit finansmannen Törnebladh, som trädt
i förgrunden. Det förtroende han under dessa
sexton år behållit visar, att han ej heller här byggt
på lösan sand, utan på de grundliga insikternas
hälleberg.
Redan under Kalmartiden började han sin
offentliga politiska verksamhet såsom ledamot af
Andra kammaren, 1873—75. Af Första kammaren
har han med ett par års frånvaro (1888—1890)
varit medlem ända sedan 1880. Och han har icke
tillhört vare sig de stumma eller de overksamma.
Flera gånger har han såsom ledamot eller
suppleant tillhört det inflytelserika och arbetskräfvande
statsutskottet, för hvilket han dock efter det
protektionistiska genombrottet icke med sina
frihandelsprinciper längre ansetts bekväm. Såsom
ledamot af 1880—82 års landtförsvarskomité deltog han
i den tidens försök att lösa de kombinerade
försvars- och grundskattsafskrifningsfrågorna. För
öfrigt har han naturligtvis företrädesvis intresserat
sig för skol- och finansfrågor, i hvilka han kunnat
yttra sig med fackmannens auktoritet. Till sin
allmänna politiska hållning kan han närmast
betecknas som moderat. I Andra kammaren tillhörde
han centern och i Första kammaren har han tagit
afstånd från dess ultras, med hvilka han redan
genom sin tullpolitiska ståndpunkt saknat
samhörighet. Någon ledande politiker har han aldrig
varit, men en man för sig, till hvars ord man
lyssnat.
Af större betydelse har likväl hans verksamhet
som kommunalman varit. I Kalmar
stadsfullmäktige invaldes han redan som ung lektor och tog
med lifligt intresse del i arbetet. Hvilket värde
man tillmätte hans insats, framgår bäst af, att han
efter några år hedrades med ordförandeskapet.
Samtidigt tillhörde han lasarettsdirektionen och
var medlem af landstinget. I Stockholms
stadsfullmäktige invaldes han kort efter sin ditkomst
— han lämnade 1879 rektorsbefattningen i Kalmar
för att öfvertaga rektoratet vid Södra
latinläroverket i hufvudstaden —• och har under många år
varit en af beredningsutskottets och drätselnämdens
allra verksammaste ledamöter, hvilket icke hindrat
honom att gå i land med en mångfald andra
kommunala förtroendeuppdrag.
Man häpnar inför den oerhörda arbetsförmåga
denna kraftnatur kunnat utveckla, som synes ha
tagit till valspråk: »humani nil a me alienum puto»,
och som midt under sina mångahanda praktiska
bestyr kunnat behålla den sinnets känslighet, som
tagit sig uttryck i hans diktning, den svenska såväl
som den latinska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
