Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGFRID WIESELGREN.
Det har varit en ganska delikat ställning,
fångvårdens chef på senaste tiden haft såsom
främste målsman för det system, på hvilket man
kastat ansvaret för tilldragelserna i Vesterås
fängelse. När opinionen reser sig, kräfver den ett
offer, om möjligt en person, i nödfall ett system.
Denna gång nar den siktat åt både personer och
system, siktat både högt och lågt utan att riktigt
träffa någonstans.
I det genom sin lugna saklighet dräpande svar
generaldirektör Wieselgren nyligen gaf på de
tillvitelser, som riktats mot fångvårdssystemet,
framhöll han, att fångvårdsstyrelsen icke hade något
med »fallet Nordlund» att skaffa, eftersom denne
enligt gällande lag såsom ransakningsfånge
sorterade under länsstyrelsen — ett »system», som
visserligen äfven enligt fångvårdschefens mening
borde ändras, ehuruväl icke heller därmed den
åsyftade rättelsen vunnes, så länge lagen icke
gjorde någon åtskilnad på recidivister och andra
häktade personer. I sammanhang med dessa
på-pekningar utvecklade han emellertid, hvarför det
egentliga fångvårdssystemet, som af utlandets
fackmän erkänts som ett mönstersystem, icke borde
ändras i den påyrkade riktningen.
»En ändring af »systemet», skref han, »i den
riktning som flerstädes och af många förordats,
att fångvården skulle återgå till det slags
fångbehandling hvilken fordom var den vanliga och som
utmärktes af allt slags råhet, må icke ifrågakomma.
Inom vår fångvård råder ingen »klemighet»; men
man bygger icke därinom på de bestraffningar,
hvilka man äger tillita. Den grunden är dålig. All
erfarenhet vittnar att likasom ett hårdt och rått
folklynne ger sig luft i hårda och grymma
strafflagar, så verka dylika lagar förhärdande, förvildande
tillbaka å folklynnet. Aldrig voro brotten så många
och svåra som då straffen voro som rysligast. Och
då man såsom skäl för »systemets» ändring
åberopat omtanke om fångbevakningen, är man på vilse
väg. Just dess risker skulle genom
systemändringen i hög grad ökas. Dess lugna allvar, dess
fogliga sätt, dess uthålliga själfbehärskning utgöra
en synnerligen betydelsefull insats i det
uppfost-ringsarbete fångpersonalen inom fängelserna
underkastats, ej blott genom det ädla föredömet som
vitsordar bevakningens moraliska öfverlägsenhet,
utan ock genom det däri inneburna erkännandet
af äfven fångens människovärde. Fall förekomma,
där allt är förspildt; men fåtalet af de fall, där
fångvårdens män i alla grader utsättas för inlösen
af de stygga löften, hvilka inom fångpersonalen
ej sällan gifvas dem, torde icke minst bero på det
inflytande som från sagda tillvägagående är att
härleda.»
Med detta uttalande har hr Wieselgren
an-tydt den bärande principen för det system, af
hvars tillämpning han i högre grad än någon
annan har förtjänsten. »Humanitet utan klemighet»
skulle kanske kunna sättas som devis därtill.
Systemets grund lades af hans företrädare G. Fr.
Almqvist, eller byggnaden har till större delen
rests under de femton år Wieselgren haft
ledningen om hand af den svenska fångvården.
Cellsystemet har utträngt gemensamhetsfängelserna,
som visat sig vara försämrings- snarare än
förbätt-ringsanstalter. Det sista manliga
gemensamhets-fängelset (i Landskrona) utrymdes 1889, och den
sista, å Vaxholm—Rindö förlagda kvarlefvan af
krono-arbetskompanierna flyttades 1891 till
Svartsjö nya tvångsarbetsanstalt. Genom att sålunda,
såvidt möjligt, undandraga fångarna det dåliga in-
flytandet af hvarandra har möjlighet beredts att
främja deras uppfostrare inom fängelset. För
denna uppfostran har både i praktiskt och
moraliskt hänseende mycket åtgjorts, i religiöst
hänseende för mycket, har det sagts, därför att man icke
alltid iakttagit nödig individuell urskillning.
Samtidigt har man sökt underlätta fängarnes
återvändande till hederligt arbete vid utträdet ur
fängelset genom att gifva dem arbetspremier, så
att de icke stått utblottade, då de frigifvits —
dessa arbetspremier ha naturligtvis också åsyftat
att under fängelsetiden sporra deras intresse för
arbetet — och genom att bilda
fångvårdsförenin-gar, som tagit de frigifna om hand.
Men det är icke allenast genom dessa
reformer, utan lika mycket genom den anda, som råder
i vår fångvård numera, Wieselgren kan anses
hafva satt sin personlighets prägel därpå.
Omdömena om denna prägel falla naturligtvis olika, allt
eftersom man delar eller icke delar hans allmänna
åskådningssätt. Jag har ofvan antydt en
invändning, hvilken riktats däremot från dem, som finna
hans religiösa nit öfverdrifvet. Andra finna hans
humanitära sträfvanden för moderna och för långt
gående. Men i ett stycke äro alla ense, nämligen
i erkännandet af och respekten för det allvar och
den redliga vilja han lagt i dagen att omsätta i
handling sin varmhjärtadt hoppfulla lifssyn.
Denna lifssyn har äfven utanför hans
egentliga gerning tagit sig talrika uttryck. Af sin far,
den store religiöse nykterbetskämpen Per
Wieselgren, har han tagit i arf sin varma religiositet och
sitt lifliga nykterhetsintresse. Redan som ledamot
af Göteborgs utskänkningsbolags styrelse, hvartill
han utsågs 1874, genomförde han i
öfverensstäm-melse med Göteborgssystemets ursprungliga syfte
flera nykterhetsfrämjande reformer. Efter
offentliggörandet af sin uppseendeväckande skrift om
svenska bränvinslagstiftningen 1855—1877
insattes han i 1878 års bränvinslagsstiftningskomité. I
början af 1880-talet drog han i härnad mot den
s. k. ringrörelsens bränvinspolitik. Hans arbeten
om den svenska bränvinslagstiftningen ha
öfver-satts till främmande språk och utmärkas af sin
saklighet och klarhet. Wieselgren har varit
ledamot af 1886 och 1887 års kommissioner för
utgif-vande af skrifter till nykterhetens främjande.
I sin politiska verksamhet — han tillhörde
1876—1887 Andra kammaren och har sedan dess
varit medlem af den Första, i båda fallen såsom
representant för Göteborg — har han helt
naturligt företrädesvis egnat sitt intresse åt
fångvårds-och nykterhetslagstiftningen, men han har
där-jemte gjort talrika inlägg i många andra
humanitets- och kulturfrågor. Af Första kammarens
ledamöter finnas för närvarande ytterst få, som för
sina ord kunna påräkna en så vördnadsfull
uppmärksamhet som han. Lugnt och lidelsefritt, men
med en värme som utesluter hvarje tvifvel om att
han ärligt och innerligt menar hvad han säger,
utvecklar han bindande och klart sin ståndpunkt,
som tyvärr alltför ofta varit minoritetens.
Äfven som skönlitterär författare har
Wieselgren varit verksam. Hans under märket Horatio
utgifna arbeten »En man öfver bord» och »Genom
hvirflarne» äro kulturstudier, i hvilka det religiösa
syftet visserligen gör sig gällande på bekostnad
af den konstnärliga gestaltningen. Men som
missionerande uttryck för en stark och uppriktig
öf-vertygelse fylla de sin plats i en vacker lifsgär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
