Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
Sommaren började nalkas sitt slut och man
beredde sig på att snart taga farväl af hvarandra.
En stor fäst, som baronessan ställt till, skulle bli
afslutningen på säsongen. Societetens grädda var
inbjuden och naturligtvis äfven doktor Bärvald.
Och till denna dag hade han utsatt sin
förklaring. Då skulle det ske. Antingen — eller!
Dagen kom.’ På aftonen var societetslokalen
ett haf af ljus, och bland de härligaste
blomsterdekorationer strålade ungdom, skönhet och behag.
Det var ett glänsande afsked.
Under första pausen ville doktorn förklara sig.
Han såg baronessan hastigt gå ut i parken. Han
skyndade efter henne.
Men när han kom fram, fann han till sin
bestörtning att baronessan redan var väntad. En
gammal grefve hade lagt beslag på henne. Utan
att våga andas stod doktorn där. Ett par buskar
dolde honom så att han ej kunde ses. Han
ämnade dock genast skynda sin väg igen, men då
han hörde sitt namn nämnas stannade han.
Och grefven gjorde nu ett fullständigt
giftermålsanbud — ifall friherrinnan ännu vore fri.
Därvid gjorde han en lätt antydan på doktord.
Men baronessan svarade högt och skrattande
att doktorn ju bara vore en ungdomsvän, som ej
finge tagas på allvar, och därpå förlofvade de sig.
Med mycket blandade känslor smög Bärvald
sig därifrån. Resigneradt sade han till sig själf:
hon gör fortfarande karriér, nu har hon redan
grefvekronan och om hon blir änka en gång till,
ser hon sig väl om efter en gammal furste — —.
Han var botad. Morgonen därpå reste han.
När han åter var hemma i Stockholm,
återknöt han icke sina gamla manliga förbindelser,
men tog däremot i adresskalendern reda på hvar
fröken Clara och hennes mor bodde.
Dagen därpå gjorde han visit hos de båda
damerna. Dottern rodnade visserligen och ett lätt
skimmer af glädje upplyste hennes ansikte, men
hon var mera tillbakadragen än någonsin. Den
gamla modern log åter mildt och hälsade honom
välkommen.
Och när fröken Clara ett ögonblick var
utgången, sade den gamla damen: »Jag märkte snart,
att doktorn inte skulle få friherrinnan — och ni
bör endast vara ödet tacksam därför, ty tro mig att
något lyckligt äktenskap hade det aldrig blifvit!»
Bärvald tillstod skrattande, att han burit sig
dumt åt, men det vore sista gången. Och snart
hade han ej blott fått Claras förlåtelse, utan äfven
hennes kärlek tillbaka.
En vacker oktoberafton tryckte han henne
som sin brud i sin famn. Den stilla husliga lyckan
blef till slut verklighet.
Violet.
ELDSLÄCKNING I HUFVUDSTADEN.
STOCKHOLMS BRANDVÄSENS ORGANISATOR.
För HVAR 8 DAG.
Ur
vägen.........brandkåren kommer............
I friskt galopp går
färden genom gatorna.
Brandhornen tuta.
Stenläggningen skakar under
de tunga vagnarnes hjul.
Droskkuskar och
ölut-körare hålla in sina hästar
och de promenerande, som
vågat sig upp på gatan,
skynda upp på
trottoarerna. Vägen är fri....
friare än inför en kunglig
sjuglasvagn.
Det går en stund.
Gatorna ha fått sitt
vanliga skick igen. Då höres
ånyo samma signaler.
Brandkåren kommer
tillbaka. Den har fyllt sin
uppgift. Elden är släckt.
Det var några minuters
verk .... lika många
minuter, som den skulle ha
behöft för att breda ut
sig och ta väldet, om den
fått hållas. Arbetet går
fort och lätt, när det
be-drifves med plan och
precision och alla
förberedelser äro gjorda förut.
Kommendörkapten Bruno Hollstén,’Stockholms brandchef.
Annat var det förr?
Den gamla
stadslagens bud, att hvar man
som ägde gård, skulle
hafva en sju alnar lång
brandhake, en eldyxa,
ett ämbar och en tunna
vatten stående framför
gården, innebar, trots
grannarnas skyldighet att
biträda vid släckning af
uppkommen eld, ingen vidare
trygghet mot eldens
hän-ningar i de inbjudande
trähuskvarteren. Något
bättre blef det visserligen
på 1500-talet efter
uppfinningen af
brandsprutan, som åtminstone på
1600-talet ingick i den
svenska hufvudstadens
brandattiralj, men något
betydligare afbräck
vållade ej heller den i eldens
framfart till en början.
Den af Kongl.
Majestät 1675 godkända
brandordningen för Stockholm
bestämde, att fyra
publika brandhus skulle
finnas med redskap, som
stod under politikollegii
uppsjkt. Redan några ar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
