Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HVAR 8 DAG
dölja edra verkliga känslor. Det skulle ha varit
så lätt att säga: ’Vare sig för trettio dagar eller
för lifvet är Ellen den enda kvinna som kan göra
mig lycklig’. Det skulle ha varit ett svar som
tillfredställt mig. Men ni sade inte det», tillade han
hastigt, när den unge mannen gjorde en rörelse,
-som om han velat tala.
»Nå, antag att denna andra kvinna verkligen
existerade, hvad mera?» frågade Latimer. »De
förhållanden ni supponerat äro omöjliga. Ni måste,
ni skall säkerligen medgifva detta?»
»Jag vet inte», svarade biskopen i sorgsen ton.
»Jag vet inte. Det kan hända att något som hälst
hinder, hvilket har skiljt er båda åt, blir
undanröjt. Hon kan ha gift sig, hon kan ha fallit så
långt, att ni ej kan gifta er med henne. Men om
ni en gång älskat henne, så kan ni älska henne
om-igen. Hvad som än hållit er åtskilda under det
förflutna och, gör det ännu, och på grund af
hvilket ni föredrager min dotter framför henne, kan
försvinna när det blir för sent och endast sorg
och bekymmer skulle bli följden däraf — sorg och
bekymmer som Ellen skulle bära. Kan jag utsätta
henne därför?»
»Men jag säger er att det är omöjligt»,
utbrast den unge mannen. »Den kvinnan står utom
räckhåll för hvarje mans kärlek, åtminstone en
sådan mans som jag är eller försöker vara.»
»Är hon död?» frågade biskopen med en glimt
af hopp, »är hon död?»
Latimer såg tyst på fadern. Därpå lyfte han
sakta hufvudet. »Nej», sade han, »hon är ej död.
Nej, hon är ej död.»
Biskopen lät åter sitt hufvud sjunka trött mot
stolen. »Då menar ni kanske,» sade han, »att det
är en gift kvinna?» Latimer pressade först ihop
sina läppar, som om han ej ämnat svara, och lyfte
därpå upp ögonen. »Kanske», sade han kallt.
I samma ögonblick tog någon häftigt i låset
och båda ryckte till. Därpå vände de sig om och
betraktade hvarandra ängsligt frågande. Deras
röster hade blifvit högljudda. Den gamle skyndade
öfver golfvet men hann icke halfvägs genom
rummet, innan dörren öppnades utifrån och hans dotter
stod på tröskeln med nedböjt hufvud och ögonen
riktade mot golfvet.
»Ellen!» ropade fadern med en röst, som skar
af smärta och det djupaste medlidande
Flickan gick emot honom utan att lyfta ögonen
och när hon kom till honom, slog hon armarne
om honom och dolde sitt ansigte på hans axel.
Hon rörde sig som om hon vore uttröttad, utmattad
af något tungt arbete.
»Mitt barn!» sade biskopen mildt, »du
lyssnade?» Intet spår af förebråelse låg i hans röst,
endast sorg och medlidande.
»Jag trodde», sade hon med bruten stämma,
»att han skulle vara rädd. Jag ville höra hvad
han skulle säga. Jag trodde att jag skulle kunna
ha roligt med honom efteråt –- det var bara på
skämt. Jag trodde —» hon tystnade med en liten
suck, som hon sökte dölja.
Latimer gick fram till henne och räckte ut
armarne mot henne. »Ellen», sade han, »Ellen, du
håller säkert med mig? Du förstår hur orätt det
är mot mig. Du kan inte mena —».
Flickan lyfte upp hufvudet med en lätt
axelryckning, som om hon frusit. »Far», sade hon
trött, »bed honom gå. Hvarför stannar han? Bed
honom gå sin väg.»
Latimer tog ett steg tillbaka, som oih han
fått ett slag, och därpå stod han tyst med
blossande ansigte och blixtrande ögon.
»I stån där», började han,» I stån där I båda,
som om jag vore något smutsigt, som om jag
begått något brott. I sen på mig, som om jag
un-derginge ransakning för mord eller något ännu
värre. I ären båda emot mig. Hvad har jag
gjort? Hvad har händt? Ni älskade mig för en
halftimma sedan, Ellen, det sade ni själf. Jag vet
att ni älskade mig, och ni», tillade han i lugnare
ton, »bemötte mig som en vän. Är det någonting
som sedan dess kunnat förändra mig eller er?
Varen rättvisa mot mig, varen förståndiga. Hvad
tjenar det till? Det är ett dumt, onödigt, förfärligt
misstag. Ni vet att jag älskar er, Ellen, älskar er
öfver allting i världen. Jag behöfver icke säga er
det, ty ni vet det och kan se och känna det. Det
behöfver ej sägas, ty ord kunna ej göra det
sannare. I hafven bedragit och förvirrat er genom
detta påhitt, detta prof medels hypotetiska fall,
genom att taga i öfvervägande hvad som icke är
verklighet eller ens möjligt. Saken är enkel och
tydlig nog. Ni vet att jag älskar er, Ellen, och
endast er, och det är alltihop och det enda af
någon betydelse för mig i världen. Detta är allt
som I hafven att öfverväga. Svara mig, Ellen,
tala till mig. Säg att ni tror på mig.»
Han tystnade och tog ett steg mot henne,
men flickan drog sig, alltjämt utan att se upp,
närmare sin far. I dennes ansikte lästes sorg och
tvifvel och hon betraktade den unge mannen med
ängsligt forskande blick.
Då utbrast Latimer åter med stolthet och trots
i den harmsna rösten:
»Hvad hafven I för rätt att döma mig? Hvad
veten I om hvad jag lidit och uthärdat och lyckats
öfvervinna? Hur kunnen I veta hvad jag har måst
afslå och aflägsna från mig? Det är lätt nog för
er, Ellen, att draga kjolarne tätare omkring er,
men huru skulle en kvinna med er uppfostran
känna till hvad jag har haft att kämpa emot och
undertrycka och amputera?
»Det har varit en lugn, vacker idyll för er. Er
kärlek kom till er endast när den skulle komma,
och gällde en man som var god och er värdig —
förlåt mig Ellen, men ni gör mig själf utom mig.
Men han är god och tror sig vara er värdig och
det säger jag själf inför er. Men jag är endast
god och värdig i följd af den där andra
kärleken, som jag måste aflägsna när den blef ett
brott och således omöjlig. Veten I hvad det kostade
mig? Veten I hvad det betydde för mig och hvad
jag gick igenom och hur jag led? Veten I hvem
denna andra kvinna är, som I förolämpen med
edra tvifvel och gissningar i mörkret? Kunnen I
ej skona henne? Är det inte nog med mig?
»Kanske var det därtill lätt för henne, kanske
hennes tystnad ej kostade henne någonting.
Kanske hon ej led däraf och nu ej har annat än lycka
och förnöjsamhet att vänta för sitt återstående lif.
Och jag säger er att det är därför, att vi
aflägs-nade det och dödade det och icke gåfvo vika för
det, som jag i dag är den jag är. För det goda
som finnes i mig har jag att tacka den frestelsen
och det faktum, att jag slog och öfvervann den och
förblef ren och hederlig. Och när jag mötte er,
Ellen, och lärde känna er, då trodde jag i mitt
hjärta att Gud sändt er till mig, för att jag skulle
lära känna hvad det är att älska en kvinna, som
jag kunde taga till äkta och som kunde bli min
hustru, jag trodde att ni var belöningen därför att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
