Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
andra skola tro, att det är någonting som händer
henne hvarje dag. Och det gör det icke, säger
generalen. Han anser att lifvet är alldagligt och
händelselöst — d. v. s. sedt ur pittoresk och
dramatisk synpunkt. Han medgifver att kvinnor
räddas från att drunkna, men ej af sina friare, utan
af lotsar med hustru och sex barn för en betalning
af fem pund. Eller hur?» frågade han.
Generalen nickade och log. — »Hvad jag sade
till Phillips», förklarade han, »var, att om saker
och ting berättades precis som de hända så skulle
de ej erbjuda något intresse. Människor säga inte
de dramatiska saker, som läggas i deras mun på
scenen eller i romaner. I verkliga lifvet äro de
alldagliga eller simpla — eller svika
förväntnin-garne. Jag har t. ex. sett män dö på slagfältet
och de utropade aldrig ’jag dör för att mitt land
må lefval’ eller ’har jag ändtligen fått avancera?’
— de endast stirrade pä läkaren och sade ’måste
jag bli af med den här armen?’ eller ’jag är dödad,
tror jag’. Ni förstår, att när människor hålla på
att dö rundt omkring er och hästarne stegra sig
och batterierna fyra af, så har man inte tid att
tänka på den för tillfället mäst passande
anmärkningen. Jag för min del tror nu inte att Pitt’s
sista ord voro: ’Rulla ihop Europas karta!’ En man
som kunde förändra en hel kontinents utseende
skulle icke använda sitt sista andetag att säga
något sådant. Det var en af hans sekreterare eller
hans läkare som yttrade det. Nej, ni, Phillips»,
sade generalen, och höjde rösten allt efter som
han blef mera säker och medveten om att han
stod midt på scenen, »och ni, Trevelyan, beskrifva
och måla icke dagens händelser sådana de äro.
Ni sätter in någonting som kontrast eller som
effekt — en rödrock i ett landskap, när en sådan
inte skulle finnas på en mils afstånd. Ni låter ett
musikband spela en populär melodi på gatan, under
det att ett mord föröfvas inne i huset. Ni gör det
för effektens skull, men det är inte sannt. Mr
Caithness yttrade t. ex. härom kvällen på klubben
just apropos den här saken —»
»Ah, det kan man knappt kalla ärligt spel»,
skrattade Trevelyan, »ni har repeterat allt det här
förut. Ni kom hit förberedd på det.»
»Nej, visst inte», svarade generalen med en
rynkning på ögonbrynen och fortsatte: »Han talade
om att när han var praktiserande brottmålsjurist
hade han framfört besked till en karl att han
benådats, och till en annan att han skulle dö. Nu
veta vi ju», utbrast generalen med en axelryckning
och en vädjande gest till de andra, »hur det där
skulle framställas på scenen eller i en roman —
med fången bunden och allt färdigt för
exekutionen och en häst som kom gallopperande in och
ett fladdrande stycke papper o. s. v. Nå — nu
talade Caithness om, att han gick in i mannens
cell och sade: ’Ni har blifvit benådad, John’ eller
William eller hvad karlen nu hette. Och karlen
såg på honom och sade: ’Har jag? det ä’ bra —
det ä’ bra!’ Det var allt han yttrade. Och
därpå gick han till den andre och sade:
’Ernåde-ansökan kan ej komma före, det beslöts i går afton
klockan 9’. I stället för att utbrista ’O Gud,
hvad skall min hustru och mina barn taga sig till?’
såg mördaren endast på honom och upprepade
’I går afton kl. 9!’, precis som om det var den
vigtiga delen af budskapet.»
»Nå men, general», sade Phillips leende, »det
är ju dramatiskt nog det där, tycker jag —»
»Ja», skyndade generalen att triumferande af-
bryta honom. »Men det skulle ni inte ha låtit
honom säga? Det är det jag påstår».
»Det var en gång», började lord Arbuthnot i
släpande ton, »en mycket god vän till mig som
berättade mig något hvilket jag tycker är en god
illustration till hvad sir Henry yttrat. Han var
förlofvad med en flicka, på en bal kom det till
ett missförstånd — eller ömsesidig förståelse —
dem emellan, bådas ögon öppnades, och när han
gjorde visit dagen därpå, räsonnerade de om saken
i salongen med tébrickan emellan sig och beslöto
göra slut på den. På scenen skulle han hafva
rest sig och sagt ’nåväl, lustspelet är ändadt,
tragedien börjar, eller ridån faller’ — och hon skulle
ha gått till pianot och spelat en Chopin under
det han gick sin väg. I stället steg han upp utan
ett ord, men råkade därvid stöta kull en kopp och
ett téfat på bordet och sade ’åh, förlåt!’ och hon
svarade ’ingenting gick sönder’ och han gick.
Där ser ni», tillade den unge mannen leende, »två
unga människor hvars hjärtan höllo på att krossas,
och likväl talade de om tékoppar, icke emedan de
ej hade några känslor, utan emedan ’hvad man
brukar’ har så starkt inflytande på oss och
behärskar &ss. Vi hvarken säga något dramatiskt eller
handla teatraliskt. Det är mindre intressant att
läsa, men det är sanning.»
»Just precis», inföll österrikiske ministern
lifligt. »Och så ha vi författarens prerogativ att låta
ridån gå ned när han vill eller göra slut på
alltihop genom att afsluta kapitlet. Det är inte rätt.
Det är att våldföra sig på naturen. När en person
i en pjes anklagar en annan för någonting
förfärligt — vipps ned med ridån under den mäst febrilt
nervösa spänningen, eller också slutar kapitlet med
en rad stjärnor och nästa sida börjar med en
be-skrifning på en solnedgång två veckor senare.
»Är det inte sannt, att vi borde få veta den
anklagade personens svar eller hvad som hände
under de där två veckorna före solnedgången?
Författaren har verkligen inte någon rättighet att
endast välja ut de kritiska ögonblicken och utesluta
de hvardagliga — lifvet sådant det är med en
slags litterär censur! Om han gör anspråk att tala
sanning.»
Phillips såg långsamt upp och blickade sakta
kring bordet. »Känner någon annan sig kallad att
vittna?» frågade han.
»Är det inte förfärligt, Phillips», skrattade
Trevelyan, »att finna, att när allt kommer ikring,
fotografen är den ende sanne konstnären? Jag
känner mig mycket brottslig.»
»Det borde ni», förklarade generalen muntert.
Han var mycket belåten med sig själf för det han
försvarat sin sak så väl mot dessa intelligenta
personer. »Och jag är säker på, att mr Gordon
instämmer med mig också», fortsatte han i förtrolig
ton med en bugning mot den unge mannen. »Han
har sett mera af världen än någon af oss, och jag
är säker på att han kan tala om för er, att hvad
som händer ger endast uppslag till en historia;
den är icke fullständig i och för sig. Den
be-höfver alltid författarens retuchering, precis som
den oslipade diamanten —»
:>Åh, tack, tack, general», skrattade Phillips.
»Mina känslor äro inte så illa sårade».
Gordon hade leende vändt sitt vinglas mellan
tummen och pekfingret, under det de andra talade.
Nu lyfte han ögonen, som om han ämnade säga
något och slog därpå ned dem igen. »Jag är rädd, sir
Henry», sade han, »att jag icke alls är af er åsikt».
(Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
