Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ska flickans, och lade kedjan framför henne. »Vill
ni se på den?» sade han. De andra skockade sig
nyfiket kring bordet. Men flickan, som satt med
halfslutna ögon och hopprässade läppar, sköt den
med handen till näste man. Österrikiske ministerns
fru lät höra en liten suck af lättnad.
»Er berättelse hade verkligen ett sorgligt
slut», sade hon. »Den var mycket sorglig, onödigt
sorglig.»
»Jag vet inte det», sade lady Arbuthnot
tankfullt, »jag vet inte. I mina ögon var det bäst.
Som mr Gordon säger, var mannen näppeligen
henne värdig. En man måste ha något mer att
bjuda en kvinna än kärlek. Det är ju en kvinnas
prerogativ att bli älskad. Hur många män som
hälst kunna älska henne, det är inte någon deras
särskilda förtjänst. De kunna helt enkelt inte låta bli.»
»Weli», sade general Kent, »om alla sanna
historier sluta så illa som den här, så tar jag
tillbaka hvad jag yttrade om dem som författare
berätta. Då föredrager jag en af Anstey eller Jerome.
Den här var högst obehaglig.»
»Men den är inte slut än», sade Gordon, i det
han tog upp kedjan och medaljongen. »Det är
ännu nagot kvar. Första dagen jag kom till
London gick jag till flickans bankir och fick hennes
adress: Jag skref till henne och sade att jag
önskade tala med henne, men innan jag hunnit få
hennes svar träffades vi dagen därpå på en
bjudning. Jag såg en mycket vacker flicka, omgifven
af en mängd herrar, frågade hvem det var och
erfor att det var den kvinna, till hvilken jag
skrif-vit, ägaren af kedjan och medaljongen. Och man
berättade mig äfven att hennes förlofning nyss
eklaterats med en ung framstående engelsman, som
endast känt henne ett par månader och i hvilken
hon var mycket förälskad. Så ni ser», fortsatte
han leende, »att det var det bästa att han dog,
troende på henne och hennes kärlek till honom.
Mr Phillips skulle naturligtvis ha låtit honom lefva
för att åter se henne som gift. Men verkligheten
är mildare än författaren.»
Phillips svarade ingenting på detta, generalen
endast skakade tviflande på hufvudet och yttrade
ej heller någonting. Mr Trevelyan såg på lady
Arbuthnot och då stego damerna upp och lämnade
rummet. När herrarne lämnat dem slog en ung
dam sig ned vid pianot och de andra satte sig
omkring för att höra på, men miss Egerton
klagade öfver värmen och gick ut på den lilla
balkongen som vette åt trädgården. Det var mörkt
och svalt härute. Hon lutade sitt hufvud och sina
bara axlar mot den grofva stenväggen och
präs-sade ihop händerna, knäppte dem och knäppte åter
upp dem. En lätt darrning genomfor henne och
blodet sjöd varmt i hennes ådror. Plötsligt kom
någon, det var Gordon som steg ut med kedjan
och medaljongen i handen. Han höll upp dem
framför henne och de betraktade hvarandra under
ett ögonblicks tystnad.
»Vill ni taga den nu?» sade han.
Hon lyfte upp hufvudet och rätade upp sig så
att hon stod rak och ståtlig framför honom. »Har
ni inte straffat mig nog?» frågade hon med en
hviskning. »Är ni ej nöjd? Var det duktigt? Var
det manligt? Är det slikt ni lärt er bland edra
vildar — att plåga en kvinna?»
Hon tystnade med en suck af smärta och
prässade händerna mot sitt bröst.
Gordon betraktade henne nyfiket med en kall
blick. »Än de lidanden, som ni förorsakat denne
man? frågade han. »Hvarför ej taga honom med
i räkningen. Hvad var er obehagliga kvart vid
bordet vid edra vänners sida mot hela det år han
utsatte sig för faror och fysisk smärta för er —
kom ihåg er?
Flickan dolde för ett ögonblick ansiktet i sina
händer. När hon tog bort dem voro hennes kinder
våta, hennes röst hade förändrats och lät nu mild:
»Det sades mig att han var död», sade hon. Därpå
dementerades det, men de franska tidningarne talade
om det igen och hur det hände, med alla förfärliga
detaljera
Gordon tog ett steg mot henne. »Kommer och
går således er kärlek samtidigt med de dagliga
tidningarnes nummer?» frågade han stammande.
»Om man i morgon bittida påstår, att lord
Arbuthnot svikit sitt parti, att han tar mutor, att han
säljer sin röst — skall ni tro dem och upphöra
att älska honom?» Hans röst klang bitter och
föraktfull. Eller skall ni vänta till de liberala
tidningarne hunnit dementera det? Är det kärleken,
det lif och den själ ni lofvade den man som —»
Det hördes steg på mattan inne i rummet och
unge Arbuthnots höga gestalt syntes i fönstret.
Gordon ställde sig i ljuset för att kunna ses och
lutade sig vårdslöst mot balkongräcket.
»Miss Egerton?» frågade Arbuthnot, bländad af
ljuset därinne. »Är hon här? Åh, är det du?»,
sade han, när han såg den hvita dräkten röra sig.
»De voro rädda att något var på färde». Han
vände sig till Gordon, som för att förklara sin
fäst-mannaoro. »Det har varit en ansträngande vecka
och jag tyckte att miss Egerton såg trött ut vid
middagen.»
Flickan skyndade emot honom, lade sin arm i
hans och fattade hans hand. Han såg på henne
förvånad öfver denna känsloyttring och drog henne
intill sig. »Du är trött eller hur? Jag kom för att
säga till att lady Arbuthnot är pa väg att gå.
Hon väntar på oss.»
»Det är mycket vackert och fridfullt härute»,
fortsatte han. »Det är synd att gå härifrån.
Godnatt, Gordon, och tack för er historia.»
Han stannade med en fot på tröskeln och log.
»Och ändå, vet ni», sade han, »kan jag inte låta
bli att tycka att ni gjorde er skyldig till just hvad
ni anklagade Phillips för. Jag tror bestämdt att
ni bättrade på den verkliga händelsen en smula,
Var allt såsom ni berättade den? Eller har jag
orätt?
»Nej», svarade Gordon, »ni har rätt. Jag
ändrade den verkligen något, i en detalj?»
»Hvilken då, om jag törs fråga?»
»Mannen dog icke», svarade Gordon.
Arbuthnot lät höra en lätt suck af medkänsla.
»Stackars karl!» sade han sakta, »stackars karl!»
Han fattade sin fästmös hand, liksom för att
försäkra sig om sin egen lycka. »Men», sade han
tvekande, »om han icke är död, hur kunde ni
komma i besittning af kedjan?»
Flickans arm i hans gjorde en rörelse och
hennes fingrar grepo fastare om hans hand.
»Åh», sade Gordon likgiltigt, »den betydde
ingenting för honom, förstår ni, när han erfor att
han förlorat henne, och kunde ju ej vara något
för henne heller. Den betyder ingenting för någon
— utom kanske för mig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
