Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR VAN BIBBERS LIF.
Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Miss Arnetts hund.
Unge van Bibber hade en tid vistats hos bekanta
i Southampton på Long Island och äfven
varit inbjuden till herrskapet Arnett. Miss
Ar-nett, hvilkens mor såg en del gäster hos sig, var
en tilldragande ung dam, med en beundrande svit
af unge män, hvilka visade uppmärksamhet men
inga afsikter och af hvilka miss Arnett ej syntes
gifva någon särskild företrädet. Hela hennes
intresse var i själfva verket koncentreradt på en
hund, en skotsk »Collie» som löd namnet Duncan.
Hon tillät denna hund alla möjliga friheter och
gjorde den till en plåga för alla i hennes
omgif-ning. Han följde henne alltid, när hon gick, eller
sprang bredvid hästen när hon var ute på ridt.
Han sträckte ut sig framför brasan i matsalen och
kom folk att hoppa till vid bordet, när de kände
hans kalla nos på handen eller tassarne på sin
klädning. Han ansågs allmänt för ett ytterst
obehagligt bihang till familjen, men ingen vågade
göra minsta antydan därom till miss Arnett,
eftersom hon endast höll af dem som tyckte om hunden
eller låtsade göra det.
Morgonen efter sedan van Bibber anländt
försvann hunden och kunde icke anträffas. Van
Bibber fann hela huset i största uppståndelse af
denna orsak, och den välkomsthälsning han fick
blef helt kort. En ankommen gäst kunde icke
tagas hänsyn till, när det var fråga om en
bortkommen hund. De andra herrarne talade om för
van Bibber i förtroende, att den allmänna lättnaden
bland gästerna i följd af hundens förvinnande
närmade sig exstas, men denna försvagades snart
betydligt af miss Arnetts dystra uppsyn och hennes
oförmåga att kunna tänka på något annat än att
återfinna hunden. Stämningen blef så tryckt och
nervspännande, att gästerna för lugnets och
husfridens skull beslöto att samla ihop ett belopp för
den som lyckades hitta hunden — trots allt var
den ju icke så obehaglig som det skulle vara, ifall
deras besök förstördes af miss Arnetts nedslagna
lynne.
»Jag tycker», sade den unga damen efter
lunchen, »att några af er, mina herrar, kunde vara
nog artiga att erbjuda er att söka efter honom.
Jag är säker på, att han icke kan ha gått långt
eller, om han blifvit stulen, att de inte häller hunnit
så långt bort. Hvilka af er vilja anmäla sig? Jag
är säker på att ni gör det för min skull. Ni, mr
van Bibber, som är så duktig! Vi höra alltid talas
om era bedrifter. Hvarför visar ni er inte som en
situationens man?»
Den hånfulla ton, i hvilken dessa ord yttrades,
stack van Bibber.
»Jag har aldrig ställt upp mig som särskildt
duktig», sade han, »och att söka efter en
bortsprungen hund öfver hela Long Island är inte
någon synnerligen lätt sak att göra med framgång,
skulle jag tro.»
»Jag trodde inte, att ni ej skulle taga emot en
sådan utmaning», sade en af herrarne, »det är just
ett företag i er stil.»
»Ja», sade en annan, »jag skall garantera
pängarne för vadet, om ni försöker hitta den.»
»Tack!» sade van Bibber kort. »De unga
männen tyckas vara hågade att utnämna mig till
hundfångare, men jag tviflar på, huruvida detta
är helt och hållet af oegennytta. Jag vill inte
säga att de hällre skulle stanna inomhus och lära
de unga damerna att spela biljard, men jag
uppskattar till fullo deras skäl hvarför de inte vilja
pulsa kring i snön och hvissla efter en hund. I
hvarje fall skall jag, för att göra den förtviflade
ägarinnan till denna värdefulla medlem af familjen
mig förbunden, riskera lunginflammation — och på
samma gång vill jag göra saken intressant för alla
här genom att själf slå vad om, att jag skall ha
skaffat hem hunden till klockan åtta i kväll. Om
någon af er, oegennyttiga ungdomar, nu har något
sportsmannablod i er, så bara säg summan!»
Man nämnde hundra dollars och det gjordes upp,
att van Bibber skulle vara tillbaka med hunden till
klockan åtta eller just strax före middagen, ty van
Bibber sade, att han inte ville gå miste om sin
middag för alla hundar på de två halfkloten, såvida
inte hundarne händelsevis vore hans.
Van Bibber tog på sig sin stora vinterrock
och sade till att spänna för vagnen. Därpå fyllde
han sina fickor med cigarrer och stoppade en
flaska konjak under sätet, hvarpå han svepte
fil-tarne om benen.
»Jag känner mig just som på en
undsättnings-expedition till nordpolen. Jag tycker jag borde ha
några följeslagare», sade han.
»Topp», utbrast en af herrarne, »antag att vi
göra en »pott» och bidraga med femti dollars hvar
och den som kommer hem med hunden i tid får
alltihop?»
»Men mitt vad står väl fast?» frågade van
Bibber.
Ja, det gjorde det. De fyra herrarne skyndade
att taga på sig riddräkt, hästarne sadlades och
leddes fram. Hvar och en af de fyra
upptäcktsresandena fick ett långt rep att binda vid
»Dun-cans» halsband och leda honom hem med, om de
hittade honom. Damerna, som de tvungits att
öfvergifva, höjde ett ironiskt hurra och miss Arnett
sände dem ett allvarsamt leende.
Därpå skildes de åt och togo olika vägar.
Det snöade stilla och var mycket kallt. Van
Bibber körde på utan mål, såg sig om till höger och
vänster och undersökte hvarenda bakgård och
gränd. Då och då ropade han an någon
farmare-vagn och frågade den åkande om man sett till någon
vilsegången »collie», men svaret blef alltjämt
nekande. Snart hade han den lilla staden bakom
sig och begaf sig uppåt höjderna. Vinden var
bitande kall och drog från hafvet med en kyla som
trängde genom kläderna.
»Ab, detta är storartadt», sade van Bibber till
den tåliga hästen framför sig. »Detta är sport,
det är det. Nästa gång jag kommer till denna
del af världen, skall man då släpa mig hit med ett
rep. Trefligt gästvänligt folk, de der Arnetts,
hva’? Bjuda en att känna sig som hemma och
jaga hundar på en isfjord. Vet minsann inte, när
jag någonsin haft så angenämt.»
Då och då reste han sig upp och blickade
forskande rundt öfver höjder och dalar för att se om
han inte kunde upptäcka något mörkt föremål som
sprang öfver den hvita snön, men han såg
ingenting som liknade en hund eller ens spår af någon.
Två gånger träffade han på de andra, som
skallrade tänder af köld och svuro i sadeln.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
