Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UR VAN RIBBERS LIF.
»Nå», sade en af dem huttrande, »ni har inte
ihittat hunden, ser jag.»
»Nej», svarade van Bibber. »Åh, nej. Jag
har gifvit upp försöket. Jag kör bara omkring för mitt
nöjes skull. Luften är så uppfriskande och det
känns så skönt när det snöar ner mellan kragen
-och halsen.»
Klockan fyra var van Bibber så genomfrusen
en karl kan bli, sedan han sväljt en half butelj
konjak. Det var så kallt, att cigarrspetsen frös
till is, när han tog den ur munnen, och hans fötter
tycktes ha fastnat vid vagnsgolfvet.
»Jag tror, jag uppger saken», sade han till
slut och vände hästens hufvud hemåt mot
Southampton. »Jag tycker lika litet som någon annan
om att förlora trehundrafemti dollars, men jag
älskar mitt unga lif och jag har ingen lust att låta
förvandla mig till en isstaty för en hunds skull.»
Han körde hem till stallet och selade själf af
hästen, ty alla pojkarne voro ute och
genomspa-nade bygden, och därpå gick han utan att möta
någon upp på sitt rum och stängde in sig. Han
var inte angelägen om, att de andra skulle få veta
att han tröttnat på jagten så tidigt. Det var en
■stor öppen brasa i hans rum, han tog på sig varma
kläder, sträckte ut sig framför elden i den stora
länstolen och rökte och läppjade på konjaken,
i det han log af belåtenhet vid tanken på de fyra
andra som foro omkring i snön.
»De måste ha bättre nerver än jag», sade han
för sig själf, »och de kunna taga åt sig så mycken
ära och belöning de vilja, för jag är nöjd att vara
där jag är.»
Klockan sju såg han de fyra ryttarne komma
utmattade tillbaka — utan hunden. När de gingo
förbi hans rum, hörde han en af dem fråga om
van Bibber kommit tillbaka och en annan svara
att han hade det, eftersom vagnen var insatt, men
att en af betjäningen sagt att han begifvit sig ut
igen till fots.
»Har han? Verkligen?» sade rösten. »Nå, ja,
han har sportblod i sig och han kommer att
be-höfva hålla det vid febertemperatur, om han väntar
att få öfverlefva det. Jag är så genomfrusen, att
jag inte kan böja på fingrarne.»
Van Bibber log och lade sig ännu bekvämare
i länstolen. Han hade slumrat ett par minuter och
kände sig mycket väl till pass. Klockan half åtta
började han kläda sig till middagen, och när klockan
fattades fem minuter stod han färdig vid fönstret
och blickade ut öfver den hvita planen som låg
därute i månskenet. Snön hade slutat falla och
allt låg stilla som hugget i marmor. Då kommer
där plötsligt öfver planen ett mörkt föremål på
fyra ben, ömkligt haltande och släpande sig fram,
som om fotterna varit af bly.
»Kors!» utropade van Bibber. »Där är ju
hunden!» Inom ett ögonblick var han ute och nere
i hallen. Han hörde mumlet af röster i salongen
■och hur damerna medlidsamt beklagade de
genom-frusna männen. Van Bibber tog på sig sina stora
galoscher och en ulster, som räckte från öronen
ned till tårna, och skyndade ut i snön. Hunden
hade nog kraft och intelligens kvar att försöka
springa undan för honom och med ett hopp åt
sidan begaf han sig åt andra hållet Van Bibber
visste att klockan bara fattades tre minuter i åtta,
och hunden måste han ha. Den hoppade först åt
ena sidan och sedan åt den andra samt högg åt
honom, men van Bibber var nu uppiggad och
rusade blindt på hunden. Han fick ett tag rundt
om kroppen på djuret och de rullade båda öfver
ända. Van Bibber upp på benen i en blink, upp
för trappan och in i matsalen, just som de stodo
uppställda till middagsbordet och minutvisaren
pekade på en minut före åtta.
»Hvad sägs om det?» utropade van Bibber
med ena handen i luften och hållande hunden under
sin andra arm.
Miss Arnett flög på hunden och omfamnade
den, våt som den var, så att hon förstörde sin
klädning, och alla herrarne tittade instinktmässigt
på klockan och sade:
»Ni har vunnit, Van!»
»Men ni måste vara ihjälfrusen», sade miss
Arnett med ögonen lysande af tacksamhet.
»Ja, ja,» sade van Bibber och började darra
af köld. »Jag har haft förfärligt långt att gå och
jag måtte bära honom hela vägen. Om ni ursäktar
går jag och byter om.»
Han kom igen på en misstänkt kort tid och
man beundrade hans uthållighet och betalade vadet.
»Hvar hittade ni honom?» frågade en.
»Ja», ropade alla i korus, »hvar fanns han?»
»Det är någonting som endast två varelser
veta,» sade mr van Bibber, »Duncan och jag.
Dun-can kan inte tala om det och jag vill det inte.
Om jag gjorde det, skulle ni säga att jag försökte
spela duktig och jag skryter aldrig af hvad jag gör.»
EN HISTORISK FOTOGRAFI.
Moltke och grefve Waldersee.
När Moltke skulle högtidligen föräras Fältmarskalkstafven
togs en del fotografier af denna scen, att tjäna som hjälp för
den tafla häröfver som målaren Prof. Werner fått i uppdrag
utföra. — Prof. Schirm i Breslau tog äfven, på Waldersee’s
begäran, ofvanstående grupp, som emellertid på kejsarens
befallning, i likhet med de öfriga fotografierna, icke fick
offentliggöras af hänsyn till taflans mästare.
Moltke, som utan att ana något blifvit lockad in i ett
mörkt rum, blef så öfverraskad af blixtljuset vid fotograferingen
att han för första — och väl för sista — gången lär blifvit
»skrämd».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
