Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELLEN KEY.
o
Z\ tminslone en gång om året blåser det upp
till storm kring Ellen Keys namn, storm med
åska och hagel, som piska marken, storm, som
ränsar luften.
Det är rätt underligt, att Ellen Key med sitt
solskensvarma väsen, med sin försoningssträfvan
inför motsatser, som andra finna oförsonliga,
kunnat bli stormklocka. Hur frossar hon icke i varma
ord, så snart hon finner någon eller något att
slösa dem på! Och hon är icke svår att
tillfredsställa. Hvar yngling, som format en känslig dikt
— den må vara enkel nog — kan räkna på
hennes intresse och bevågenhet. Lika litet som
Viktor Rydberg näns hon att i sådana fall fälla ett
strängt omdöme. Alltid finner hon något vackert
— om ej annat, så den goda viljan. Och med
denna böjelse för att om möjligt visa sympati och
se allt från den bästa sidan sammanhänger
hennes sträfvan att försona och sammansmälta
motsatser. Hon har icke blott funnit föreningsbandet
mellan »individualism och socialism» naturligt och
påtagligt — därom är hon ju icke ensam — utan
hon har sökt åvägabringa principiell förlikning
mellan det demokratiska jämlikhetsidealet och den
aristokratiska öfvermänniskokulten. Hon skulle ha
varit en trollkvinna för att gå i land med denna
uppgift så väl, att hon icke utsatte sig för att
beskyllas för inkonsekvens. Ingen af de otaliga
förebråelser, som riktats mot henne, är väl så befogad
som denna. Men den snusförnuftige kritiker, som
tror sig omintetgöra henne med att plocka fram
inkonsekvenserna i hennes uttalanden, tar
grundligt miste. Ty utom det att många af dessa
inkonsekvenser förklaras genom hennes paradoxala
uttryckssätt, bör det ihågkommas att hon är
lyrisk propagandist och icke systembyggande filosof.
»Det vi älska hos henne», skref Oskar Levertin
härom dagen, »det är hennes rena, ädla vilja och
hennes blanka mod, hennes personligiets friska
■och impulsiva ärlighet, den allomfattande värmen
i hennes natur, som så ofta förlänar hennes ord
den frodiga sommarens lifsvänliga fullhet».
Bättre kan icke hennes diktarpersonlighets
starka sida tecknas. I denna karaktäristik ligger
också förklaringen till, att hennes namn fått klang
af stormklocka. Hennes friska och impulsiva
ärlighet har tvingat henne att med blankt mod säga
ifrån, när hon funnit andra missakta, hvad hon
själf lärt sig skatta högt. Kväfningsförsöken mot
1870- och 1880-talens religiösa och politiska
fri-hetssträfvanden drefvo henne in i den unga
demokratiens falang, till hvilken hon fann anknytning i
den åskådning, hvari hon uppfostrats af sin far,
den bekante landtmannapartistiske
oppositionsmannen Emil Key. Och kvinnosaksrörelsens första
stridsår, då dess medlemmar hånades och
häcklades, förde henne in bland dem. Men med åren
växte demokratien upp till en makt, som
åtminstone i diskussionen började få öfvertaget äfven
genom rösternas mångfald, medan den nya
intelligens-aristokratiska individualismen smädades så-
som en litterär snobbreligion. Inseende betydelsen
af en reaktion mot den nivelleringssträfvan,
hvar-till den demokratiska rörelsen där och hvar hotade
att urarta, slöt sig Ellen Key till aristokraterna,
utan att därför uppgifva sina gamla demokratiska
sympatier. Det är hennes försök att sammansmälta
dessa båda uppfattningar, som ådragit henne
be-skyllningarne för inkonsekvens. Liknande
förebråelser ha också drabbat henne för hennes
ställning till kvinnosaksrörelsen. När densamma vuxit
sig stark och började uppträda med anspråk på
att göra de nya banor, som öppnats för
kvinnoarbetet, till hufvud- i stället för reservvägar, bröt
hon därmed och gaf i sin väckelseskrift om
»missbrukad kvinnokraft» uttryck åt sin kätterska
mening. Så länge det gällt att tillkän.pa kvinnan
frihet att verka på hvilket område som hälst, hade
hon varit med. Men när det blef fråga om att
begagna den vunna friheten, fann hon tiden vara
inne att varna mot missbruk. Kvinnan bör ha
tillgång till hvilket verksamhetsfält som hälst, men
hon bör frivilligt stanna på de platser, som bäst
passa för hennes särskilda läggning. Hemmet bör
vara hennes egentliga sfär och den själfständiga
arbetskonkurrensen med mannen — utom för de
särskildt begåfvade — en nödfallsplacering af
hennes kraftkapital. Icke tvärtom,
I sitt förra året utgifna arbete, »Människor»,
framhåller hon på ett ställe, hur en gammal
förbisedd sanning genom att uttryckas på ett sätt,
som öfverensstämmer med tidskaraktären, kan få
en helt ny valör. Det är just, hvad hon själf
många gånger bevisat. Hennes stora konst har
varit att i det rätta ögonblicket gifva personligt
och ungdomligt uttryck åt sanningar, som
förgätits. Så har hon blifvit på en gång en reagerande
och väckande kraft. Man kan säga, att hon väckt
upp gamla sanningar och att hon knäsatt nya.
Det är i grund och botten ett och detsamma.
Hennes egen lifsgärning ger de bästa exempel på
»hur reaktioner uppstå», reaktioner, som bära
utvecklingen framåt.
Sådan, som jag här sökt antydningsvis teckna
den, ter sig Ellen Keys lifsgärning för dem, som
sympatisera med densamma. För sina vedersakare
— och de äro troligen hos oss vida fler än hennes
vänner — står hon som den antikristiska aposteln
för upplösning af allt samhälls- och familjelif.
Hennes starka betonande af känslan som högsta
moraliska måttstock på föreningen mellan man och
kvinna har uttolkats som propaganda för den fria
kärleken, hennes kosmopolitism och beundran för
den nors -a folkstyrelsen har ådragit henne
beskyllningen att vara en dålig patriot o. s. v. Men om
hon i sitt eget fädernesland, utanför den litterära
och konstnärliga krets, hvars sammanhållande länk
hon är, fått dela profeternas öde, så har hon
därutanför börjat tämligen allmänt uppskattas, och
den hyllning finnarne i höstas ägnade henne på
hennes 50-årsdag var af det slag, som icke
kommer på mångens lott.
V—d S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
