Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CELIBAT ÄRER.
För HVAR 8 DAG. Af NO NAME.
■» IT amratskap, säger fröken! Ja, det ska vi snart
få uppklaradt hvad det är emellan en kvinna
•öch en man. Är hon ung och vacker, så är det
bara otäckt koketteri för att få så många fiskar
som möjligt i nätet, är hon gammal och ful, så
räddar hon alltid en slags möjlighet till förströelse
åt sig, och är hon midt emellan håller hon
kamratskapet som en svafvelsticka, med hvilken hon i
alla fall tänker tända ljuset; hon må nu säga nej
hundra gånger om. Det är för resten så innerligt
naturligt: att vara en gammal flicka är väl inte
vidare eftersträfvansvärdt, det är som en surkart,
kastad, därför att — ja, därför att den var en
surkart.»
»Jo, det är tydligt nog.» Hon drog på
munnen åt direktör Vejles hetta och skrattade godt
inom sig vid tanken på, att det där utfallet, som
för-anledts af hennes ord, väl egentligen från början
skulle varit ett frieri, fast det förvreds som träd i
storm. Hon, Maini Odner, hade för resten aldrig
tänkt sig, att detta skulle hända, att det öfver
huf-vud taget alls skulle komma något fartyg till henne.
Hon trodde den traden var glömd.
De sutto vid hafvet. Den promenaden hit ned
hade de gjort hvarje kväll nästan regelbundet nu
i ett helt år, eller åtminstone trekvarts, alltsedan
direktören börjat äta på Hushållsskolan, där Maini
var inackorderad. Deras vanor voro mycket
regelbundna, någon gång afbrötos de af, att hon
blef bjuden pa ett kafferep, han till ett spelparti,
men det inträffade som sägdt sällan.
Vinteraftnarna, när hafvet låg stilla och hvitt,
häddadt med snöbolstrar, hade direktören och
Maini pulsat sig fram genom drifvorna och talat
förstånd hela tiden, om kyrkmusiken, som han
skulle förbättra, om hennes bankplats, som
intresserade henne lefvande, och när december led mot
sitt slut, vände de en smula på julminnena från
förr.
Våren, islossningstiden, då det strömmade och
brusade där ute kring fyren, af vågor, som oroliga
jagade hvarandra, eller af dyningar, som skälfde
och dånade likt upprörda hafsjättar, då hade de
också gått här, och ibland nästan måst skrika
till hvarandra för att öfverrösta stormens väldiga
jubel att ha lyckats befria de isiga böljorna. De
■ hade talat om mycket, men aldrig om längtan.
Kanske bodde den inom dem, men de ville i alla
fall inte ge den luft. Det var som skämdes de, att
komma med förlegade känslor ut i den friska, unga
våren.
Sommaren, när vattenytan glänste som blått
stål och solen doppade sig, ännu brännande röd
och het efter en lång dag, ned i det svala djupet,
när de glimmande stålknippenas radier förgyllde
hafvet, da sutto både lilla fröken Maini och
direktören tysta, och de önskade nästan, att solen snart
skulle dala; det de hade att tala om, kunde
knappast sägas, förrän solen gått ned.
Och nu var det höst. Ungt folks känslor äro
som saf om våren, de äldres däremot som höstens
oroligt prasslande torra löf, och däraf kom det sig
väl också, att stämningen så grep direktören, att
, han talade om, hur ensligt en gammal ungkarl har
det, och hur tomt det ibland kan vara efter ett
verkligt hem, isynnerhet då man ser en liten blid
kvinna gå lika ensam som en själf dag efter dag.
Att då ingenting vara för hvarandra, det är som
att ha jord och inte bruka den. Att bara gå som
ett par hyggliga kamrater det är–––––-
Ja, därifrån är det lätt att kombinera
brottstyckena af samtalet. Och nu var det hunnet till
en punkt, där direktörens vanliga saktmod svek
honom.
»Direktören glömmer, att jag får räkna mig
till surkarten», sade Maini stilla.
»Säg, att fröken vill det. Det är mig en gåta,
hur kvinnor kunna vara så hårdhändta och så —
litet förstående, som de äro.»
»Är det här ett nytt uppslag, eller är det bara
en förgrening af ämnet?» Hon såg på honom,
inte egentligen öfverlägset, men i alla fall långt
ifrån med det uttryck han skulle velat.
»Vi kunna ju kalla det en förgrening»,
framkastade han nästan barskt, »och jag upprepar, att
fruntimren veta minsann att både salta och peppra,
så det förslår. När inte »han» konvenerar henne,
kommer hon stickande med sin vänskap som med
ett dåligt nödmynt, och så följer den gamla visan:
’han tröstar sig nog . . . han har så många andra
att välja på!’ — Ja, Gu’ bevars, hvad han tröstar
sig, men hon, som obarmhärtigt splittrade
hjärteroten, hon får kanske gå där sedan och så
småningom i ensamheten lära sig, att den största
förlusten var hennes.»
»Men det kan ju hända hon inte kunde handla
annorlunda», inföll Maini sakta, »öfver sitt hjärta
befaller man inte».
»Hör nu, min bästa fröken, när man kommit
till vår ålder, är det hams att prata om att hjärtat
befaller så mycket.»
»Är det om oss vi tala igen?»
»Ja visst. Hör nu, fröken Maini, vi trifvas ju
godt tillsammans eller hur?»
»Jo mycket, jag sätter stort värde på
direktörens — vänskap.»
»Vänskap! — Nå ja, låt gå för det då. Det
är inte så noga med ord. Skulle vi inte — nu
talar jag rent ut — skulle inte vi två slå oss ihop.
Bli min hustru, Maini!»
Hon reste sig helt förfärad, som om hon fått
en raketstång i hufvudet. Han var verkligen litet
burdus.
»Direktören får förlå ;–––-»
»Vi kunde ha det så trefligt med vår
sympati-patience om kvällarna efter téet, en liten speljunta
till förströelse, och så gemensamma intressen.»
Maini stod och såg utåt hafvet och sedan
riktade hon blicken långsamt mot den gamle egoistiske
Adam, som fått hemlängtan efter paradiset.
Slutligen skakade hon på hufvudet och sade stilla:
»Nej, direktör Vejle, er — er idé är mycket
smickrande för mig, men den är outförbar. Jag
förblir — surkart.»
Han blef icke vältalig eller frestande nu, den
åldrande ungkarlen. Ville hon ej, så kunde ju
ingen hjälpa det. Han reste sig också, något
mödosamt. Gikten tog till framåt höstsidan.
»Nå, nå», sade han, »så låta vi det här vara
glömdt, och allt får bli vid det gamla. Jag hade
gladt mig åt sympatipatiencen», tillade han
skämtande.
»Den är det inte något hinder för», svarade
Maini leende.
»Och vi ta väja promenader som vanligt?»
»Visst !■>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
