Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖRÄLSKELSE.
För HVAR 8 DAG.
I-H il. kand. Sten Lindgren kastade sig ned på
soffan hos sin vän e. o. hofrättsnotarien Ulrik
Widström.
»Råd mig, stöd mig, hjälp mig!» stönade han.
»Hvi stönar du sålunda? Är nu all kovan slut
igen?» frågade hans vän, i det han vände sig
från ett juridiskt kollegium af oomtvistelig
tråkighet.
»Jag har sett det mest intrikat stiliga i hela
Upsala––––- — i
»Jaså, s. k. kärlekshistorier nu igen. När
tänker du bli allvarlig?»
»Ännu är det ingen kärlek, ty sådan är
ömsesidig. Men afbryt mig inte! Jag mötte henne
alldeles nyss, tre, fyra gånger, jag gick fram och
tillbaka, hänförd, utom mig af beundran. Hvilken
härlig uppenbarelse! Men hur ska’ jag nu få
göra hennes bekantskap? För jag måste bli bekant
med henne.»
»Åh, nog kan väl du hitta på något. Med
din rika och skiftande föregående erfarenhet — —»
»Såra inte mina öron. Det finns bara en
kvinna på jorden och det är hon. Råd mig i
stället!»
»Nåja, jag ska’ ge dig ett råd. Nästa gång
du möter henne, ska’ du gå fram till henne, som
om du kände henne mycket väl. Du hälsar
vördsamt och säger: min fröken, tillåt mig hälsa er
från Heinrich Heine. Hvarpå hon naturligtvis
svarar mycket förvånadt, kanske till och med lite
harmset: den herrn har jag inte äran att känna eller
något dylikt. Då tar du till orda helt lugnt: det
var en tysk skald som sade: hvar ros ni möter på
er väg, ska’ ni hälsa ifrån mig! Hon ler — och
er bekantskap är gjord.»
»Jubelidiot, galaidiot, praktidiot, orkanidiot,
kanon- och mitraljösidiot!»
»Tackar så mycket. Du är för febrilt
öfver-drifven, för att kunna verka öfvertygande. Eller
också, när du går förbi henne, säg högt och
tydligt : denna skönhet skall döda mig genom sin köld
eller ge mig lif genom sin glöd. Ser du då att
hon rodnar, skall du helt plötsligt vackla hän till
första bästa husknut och stöna: blind! blind! Hon
springer fram naturligtvis och frågar hur det är
med dig; du svarar: ni har bländat mig med era
ögons glans. Saken är klar.»
»Skona mig för denna platthet! Hör du inte
att jag säger jag blir tokig, om du inte kan hitta
på något.»
»Du är en dumbom! Skrif någonting
hjärt-slitande på ett visitkort och tappa utanför hennes
fönster. Det är nästan fyndigt.»
»Håna mig inte! Jag menar verkligen
allvarligt. Kanske — Sten sprang opp med ens —
kanske du känner henne?»
»Hvem vet? Hvar bor hon?»
»Bara några hörn härifrån! Kom mecl!»
De bägge vännerna gingo ut. Den förälskade
drog ifrigt den flegmatiske vännen med sig. »Här»,
utropade han dämpadt, då de kommit till ett
hörnhus vid Odengatan ute på Luthagen, »här. Tredje
fönstret! Hvilka ögon hon har!»
»Sannerligen», utropade Ulrik, »kusin Lisa.
Nyss utsläppt ur pension och hitkommen för bara
en vecka se’n. Jag anhåller verkligen att du inte
drifver någon sorts kurtis med henne eller
söker förrycka henne på något sätt. Inga konster,
hör du!»
»Ulrik, presentera mig! Jag älskar henne!»
»Din femtionde flamma för i år. Nehej du!
Nu fräcknar du till för mycket på en gång. Det
blir inget flirtförhållande af, ska’ jag säga dig.
Förrästen ska’ jag dit i morgon pa middag, om
det roar dig att veta.»
Hvarpå notarien försvann in på Valhalla för
att äta frukost, tämligen förargad öfver sin flaxiga
väns senaste flickförtjusning, af skäl som han inte
riktigt kunde göra sig reda för.
Kärleken och hämden stredo om Sten
Lindgrens själ. Genom en listig kombination
hoppades han emellertid att kunna få tillfredsställa
bägge. Han småhvisslade för sig själf och tänkte:
vänta du tills i morgon!
Vid tretiden följande dag ringde han på hos
Ulriks kusin — han visste med säkerhet att
vännen inte skulle infinna sig förrän half fyra. Det
öppnades, men inte af henne, som Sten hoppats
pa, utan af en äldre dam — fastern gissade han.
»Är det möjligt att träffa notarien Widström?»
sporde Sten, som bugade med den största
artighet.
Den gamla frun såg något förvånad ut. »Han
skulle komma hit till middag», sade hon med det
största mått af köld som hon kunde åstadkomma
— hvilket inte var mycket, ty hon var den allra
välvilligaste människa under solen —• »men har
inte kommit ännu, fast han lofvade att vara
tidig.»
»Är han inte här, hvad ska det betyda?» sade
Sten och konstbleknade, ett af hans bästa
dramatiska effekter, och lyckades åstadkomma ett så
för-färadt utseende, att han lyckades skrämma den
goda gumman in i hjärtat. Hon drog honom in i
tamburen och öfverhopade honom med frågor om
hvad han var rädd för, och hvarför de skulle
träffas där.
»Ja, åhnej, det förstås — men — emellertid
— fastän —» stammade Sten, som icke ville
äfven-tyra en förklaring åt galet håll och ingen ledtråd
hade, men på grund af tidigare dunkla aningar från
Ulriks sida vädrade byte, han behöfde, sade han,
klockan tre, han föreföll mycket orolig, Ulrik har
förefallit mig så dyster, så underlig på sista tiden,
jag vet inte, men jag fruktar någonting.»
Nu var gumman så ifrig, att han nästan
skämdes för sin hst. Han blef ombedd att stiga in och
stanna kvar till midda’n, presenterades för den
unga flickan, som han beundrade med sina blickar
och sina ord, så ofta han fick rådrum för fastern,
som måste meddela honom alla sina farhågor för
brorsonen, hans vigghistorier, som skrämde hennes
ordnade och stillsamma tillvaro, och hans ojämna
lynne. Hon riktigt bad Sten se efter vännen, så
att inget olyckligt skulle hända.
Innan Ulrik anlände, hade sålunda Sten redan
kommit långt. Han stod högt i den gamlas
ynnest och han hade redan hunnit börja en kraftig
attack mot den unga flickan. Ulrik, som vid
förefallande tillfällen plägade uppträda dyster och
världs-nedrifvande för att ge fastern en aning om en ung
mans bekymmer och lätta tillgången till några
kraftigare handlån med sväfvande
återbetalnings-skyldighet, hade underminerat sin egen position.
När han nu ringde på, gick Sten och öppnade.
Bulvanen förgrymmades vid den oväntade asynen
af sin vän, hans därvaro syntes honom lika
oförklarlig som misstänkt. Sten förklarade emellertid,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
