- Project Runeberg -  Hvar 8 dag / Årg. 1 (1899/1900) /
834

(1899-1933)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

UR VAN BIBBERS LIF.

Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.

Ett försök att spara.

Naturligtvis förlorade van Bibber snart alla de
pengar som han vunnit på kapplöpningarne
den 4 juli. Han gick dit dagen därpå och han såg
hela högen smälta bort, och i sin ifver försökte han
»taga igen det» med det vanliga resultatet. När
han kom hem och räknat öfver sina förluster, fann
han sig stå på branten af ruin och att han skulle
bli tvungen »röka pipa» i stället för att fråssa på
»Regalia »-cigarrer. Han kunde inte begripa, hur
han kunnat bära sig så dumt åt och han undrade,
om han skulle återfå så mycket förtroende till sig
själf att han komme att ge ut en dollar på lyx
än en gång.

Ju mer han funderade på förlusten, desto
förfärligt större syntes honom beloppet. Han kände
det nästan som ett syndigt slöseri att betala
spår-vagnsafgiften och han kunde ej tänka på hyran
utan att hli ängslig. Det gjorde honom ondt att
göra sig af med fem cents till konduktören, och
när han såg de lyckliga vinnarne fara förbi i sina
enspännare lät han höra ett smärtfullt stönande.

»Jag måste spara», mumlade han för sig sjelf.
»Tjenar ingenting till att tala om saken! Jag
måste spara. Jag skall börja i morgon bittida och
hålla på en manads tid. Se’n är jag på fötter och
kan börja njuta af lifvet igen. Men aldrig några
kapplöpningar mer, aldrig, aldrig!»

Han var mycket belåten med denna sin
eko-nomiseringsidé. Han tyckte om den
själfbestraff-ning som den innebar. Och eftersom han aldrig i
sitt lif nekat sig någonting, tjusade detta honom
med nyhetens behag. Han insomnade mycket
lyckligare till sinnes än innan han fattat sitt beslut
och med afgjord föresats att börja i morgon. Han
steg upp mycket tidigt, vid i o-tiden, och han
erinrade sig sitt beslut att spara i en månad
eftersom han förlorat en hel månads »nålpengar».

Han brukade äta sin första frukost hos
Del-monicos hvaije morgon. Han beslöt sig för att
börja vägen till sparsamhet med att utlämna den
vanliga omeletten och endast dricka kaffe med
bröd. Instinktsmässigt gissade han, att det fanns
ställen i staden, hvilka voro billigare än hans
vanliga tillhåll, men han visste inte hvar de funnos. Till
slut ramlade han in på en restaurant vid en
tvärgata och beställde en kopp kaffe med bröd.

Kyparen tycktes anse att det var en mycket
klen frukost och föreslog en liten god kotlett eller
skinka och ägg, hvilket kom Van Bibber att rysa.
Till slut blef kyparen öfvertygad att Van Bibber
var fattig och inte hade råd till mera, hvilket
generade den unge mannen till den grad, att han,
när kyparen kom med en nota på femton cents,
gaf honom en halfdollar och bad honom »behålla
resten».

Den tillfredsställelse, han kännt, försvann snart
när han kom till insigt om, att under det han
ekonomiserat i fråga om frukosten så hade hans
fåfänga stått honom mycket dyrt. Han erkände
hur dumt det var när han erinrade sig att han
icke skulle ha gifvit ut mera om han gått till
Delmonicos genast. Han längtade efter en sådan
där stor mörk »Regalia», men de kostade alldeles
för mycket. Han genomsökte noga sina fickor,
för att se efter om han inte hade någon på sig,

men det hade han inte och beslöt då att skaffa sig
en pipa. Pipor äro alltid billiga.

»Hvad för slags pipa, sir?» sade mannen bakom
disken.

»En billig pipa», sade Van Bibber.

»Men hvilken sort?» envisades mannen.

Van Bibber trodde att en kort pipa med
munstycke af bärnsten och ett beslag af silfver skulle
falla honom i smaken. Mannen hade just en sådan
pipa, med fabriksmär-ken och ordet Sterling på
silfverbeslaget. Den låg i mycket vacker
siden-fordrad låda, och det fanns ett extra mimstycke
som man kunde skrufva in och en piprensare och
en pjes att trycka ned tobaken med. Den kostade
endast fem dollars.

»Är det inte väl mycket för en pipa?» frågade
Van Bibber.

Mannen svarade att det kunde han ej tro.
Det vore billigare att skaffa sig en god sak med
detsamma, ty den räckte längre. Och billiga
pipor göra ondt på tungan, you know J

Detta var mycket förståndigt räsonneradt,
tyckte Van Bibber. En
Oxford-Cambridge-tobaks-blandning tog han med för namnets skull. Den
kostade en dollar. När han lämnade butiken såg
han i fönstret en hel mängd olika pipor, ofvanför
hvilka hängde en skylt: »Hvilken som hälst af

dessa för 25 cents». Detta gjorde honom mindre
nöjd med sig själf, och han blef medveten om att
han inte lyckades vidare väl med sin sparsamhet.
Han vände om mot klubben, men det var så varmt,
att han trodde sig skola svimma, innan han kom
dit. Och därför tog han en droska i enlighet med
den mycket förståndiga principen att det var
billigare att åka och behålla hälsan än att gå och få
solstygn.

Han mötte en del bekanta i droska med en
mängd bagage på taket och detta erinrade honom om
att de bedt honom komma ner och följa af dem vid
oceanångaren på eftermiddagen. Men han ville inte
komma tomhändt, hvarför han stannade utanför
en blomsterhandel, där han köpte en stor korg
med blommor och en annan med frukt samt
stuf-vade dem in i droskan.

När han skulle betala kusken, fann han att
turen från Trettiofemte gatan ner till Frihetsstatyn
blef två och en half dollars. Frukten och
blommorna hade gått till tjugotvå. Detta gjorde honom
högligen ängslig och han kunde inte förstå hur
det gått till. Han for tillbaka på den upphöjda
järnvägen för fem cents och kände sig genast
mycket bättre. Därpå träffade han på klubben ett
sällskap som just kommit tillbaka från en segeltur.
De beställde in en hel mängd dricksvaror och
naturligtvis måste han göra detsamma. Sju dollars
ströko af sparfonden. Han lugnade sig med att
detta inte spelade någon roll, eftersom han gaf en
check i betalning och inte behöfde göra upp den
förrän i slutet af månaden, när
tvångsekonomise-ringen skulle vara öfver.

Likväl var hans samvete ej öfvertygadt, och
han blef orolig. Han kände på sig att han inte
skötte sig riktigt och han beslöt, att hans middag
skulle kosta så godt som ingenting. Han erinrade
sig med en rysning det ställe, där han bjudit den
tiggande »kolingen» på frukost, och han gaf sig
själf ett heligt löfte att hellre skulle han svälta
ihjäl än sjunka så lågt i gnideri. Men han hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Dec 21 14:35:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hvar8dag/1/0844.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free