Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 7, den 15 november 1908 - David Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAVID BERGSTRÖM
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
När den svenska rösträttsreformens historia en gång
skall skrifvas, kommer det törhända att visa sig, att
densamma långt mindre framdrifvits af personliga
krafter, än man för närvarande är böjd att föreställa sig.
Måhända, ja sannolikt kommer därvid att stå fullt
klart, hvad man redan nu kan ana, nämligen att
rösträttsfrågan i själfva verket under 1900-talets första
årtionde höll på att lösa sig själf tack vare stigande
arbetslöner, i sin ordning en följd dels af den
allmänna höjning af varuprisen, som väl icke saknat allt
samband hvarken med införandet af 1888 och 1892
års nya tulltariffer eller med Transvaals ökade
guldproduktion, dels af fackföreningsväsendets allt
allmännare utbredning. Det blir under sådana
förhållanden mindre oförklarligt, att detta gamla vänsterkraf
vid genomförandet i lagstiftningens form vardt slutligt
formuleradt af en högerregering och högern. Men
äfven om allt skulle förhålla sig så, som nu här antydts,
lär säkerligen ingen draga i tvifvelsmål, att bland denna
rösträttsreforms främste drifvande personliga krafter
är att nämna nuvarande generalkonsuln i Helsingfors,
fil. doktorn David Bergström. De
hedersbevisnin-gar, som på hans nyligen inträffade 50-årsdag kommo
honom till del från hans meningsfränders sida, utgöra
i sin mån ett vittnesbörd härom.
David Kristian Bergström är född i Brunneby
församling af Östergötlands län den 5 november 1858.
Hans föräldrar voro slussinspektören Christian
Bergström och Sofia Charlotta Dahlgren, en syster till
nuvarande statsminister Lindmans moder. Vid aderton
års ålder kom han (1877) till Uppsala universitet, där
han från början ägnade sig åt statistiska och politiska
studier och aflade fil. kand. examen 1882. Därefter
ägnade han sig under ett par år åt tjänstgöring i
Statistiska centralbyrån under samtidigt
medarbetarskap i prässen. Han återvände sedan till Uppsala,
där han nu tog liflig del i studentlivet, icke minst i
den därstädes 1883 bildade frisinnade
studentföreningen Verdandis arbeten och sträfvanden. Bland annat
har han äran af att ha varit organisatören och den
förste redaktören af de "småskrifter", hvarmed denna
förening inledde sina insatser i det allmänna
folkupplysningsarbetet och som allt framgent utgöra en af de
mest framträdande seriepublikationerna på detta
område. Bergströms litterära bidrag till denna
småskriftsserie afhandlar betecknande nog den allmänna
rösträtten, i hvars tjänst han redan vid denna tid och
före fullt afslutade examensstudier trädde. Han aflade
emellertid filosofie licentiatexamen 1889 och blef 1892
filosofie doktor i Lund på en afhandling å den
historiska statistikens område.
Härefter ägnade sig Bergström helt åt politik och
politisk journalistik. Efter att 1892 - 93 ha varit
medarbetare i "Dagens Nyheter", inträdde han 1894 å
"Aftonbladets" politiska afdelning, hvarjämte han 1897
blef biträdande redaktör för denna tidnings
morgon-afläggare "Dagen". I "Aftonbladet-Dagens" redaktion
kvarstod han sedan ända till sommaren 1905, då
politiska meningsskiljaktigheter med de båda nämda
tidningarnes hufvudredaktör föranledde hans utträde.
Ehuru icke utan förtjänster äfven på det
journalistiska området, ligger dock d:r Bergströms
hufvudsakliga betydelse på annat håll: i hans partipolitiska
organisationsförmåga och i hans parlamentariska insatser.
Organisationsförmågan fick han framför allt visa under
sitt framgångsrika arbete på 1890-talet att drifva fram
rösträttsfrågan till aktuell betydelse. Det var
svår-bruten mark han här hade att rödja. Tullstridens
förhärjande vindar hade nyss gått fram Öfver landet och
bränt bort de sista resterna af idealiteten från
århundradets midt. Bland de ledande männen på det
andliga lifvets område hade intresset för politik gått
förloradt redan under 1870-talets sterila kompromisspolitik.
Bland folkets breda lager åter rådde politisk slöhet
och likgiltighet rörande allt, som låg utanför
grundskatter, indelningsverk och lifsmedelstullar.
Kroppsarbetarne hade knappast ännu vaknat till politiskt
medvetande. Med denna tröga massa var det
Bergström hade att arbeta, när han nu gick till kamp för
sin älsklingsidé: den allmänna rösträtten. Och det
måste sägas, att han var outtröttlig. På
rösträttsföreningars bildande landet rundt och deras
sammanslutning under ledning af ett verkställande utskott, däri
Bergström själf var ordförande, följde agitationen för
de s. k. folkriksdagarne, d. v. s. sammanträden i
Stockholm af personer, utvalda till representanter genom
enligt den allmänna rösträttens principer för alla
tillgängliga val. I den första af dessa folkriksdagar (1893)
var Bergström v. ordförande, i den andra (1896)
ordförande. Två år senare hade han tillfredställelsen att
kunna presentera en jättepetition utan like i vårt land
till förmån för den allmänna rösträtten: den räknade
underskrifter af icke mindre än 400,000 myndige
medborgare. Det var tydligt, att rösträttsreformen nu icke länge
kunde låta vänta på sig: det fullständiga genombrottet
skedde, som man erinrar sig, också redan två år se- .
nare, vid 1901 års värnpliktsriksdag och kom följande
år (1902) till uttryck äfven i formligt riksdagsbeslut.
Bergströms organisatoriska sträfvanden ha sedan dess
riktat sig på åstadkommandet af ett målmedvetet
arbetande, borgerligt frisinnadt parti öfver hufvud. Dessa
sträfvanden ha satt frukt i bildandet af Frisinnade
Landsföreningen, i hvars förtroenderåd han framgent
intager en plats.
I riksdagen insattes Bergström genast vid sin
återkomst till Stockholm, i det han 1893 invaldes i Andra
kammaren af femte valkretsen, som han därefter
representerade i fjorton år. Att närmare redogöra för hans
parlamentariska verksamhet förbjuder utrymmet. Hans
viktigaste initiativ var väl den innehållsrika motion
om revision af arbetareskyddslagstiftningen, som
föranledde en skrifvelse till k. m:t af 1904 års riksdag
och tillsättandet af en kommitté, hvari Bergström
förordnades till ledamot. För öfrigt togos äfven i
riksdagen hans organisatoriska talanger i anspråk: i det
1895 bildade folkpartiet var han från början en af de
ledande krafterna, och då detta 1900 uppgick i det
nybildade liberala samlingspartiet, intog han snart
äfven inom detta en bemärkt plats. Hans nit för
partisammanhållning har varit synnerligen starkt: man
har ock kallat honom det liberala partiets "inpiskare"
efter de engelska partiernas officiella
whipper-in-ämbetes förebild.
Då Staaff 1905 kallades att bilda en liberal
ministär, försummade han icke att tillgodogöra sig
Bergströms betydande arbetsförmåga. Han fick därvid på
sin lott ett konsultativt statsråds sträf samma plats.
Att han fyllde den väl, har den forne regeringschefen
själf vitsordat genom hyllningsord i prässen på
femtioårsdagen.
Sedan det liberala försöket att lösa rösträttsfrågan
vid 1907 års riksdag slutligt strandat, lämnade
Bergström politiken och mottog utnämning till
generalkonsulsbefattningen i Helsingfors. Dessförinnan hade han
deltagit i den af K. M:t anordnade utredningen af den
uppseendeväckande, ännu icke slutligt afvecklade s. k.
Rindöaffären. Som generalkonsul har Bergström redan
genom flera rapporter hunnit ådagalägga, att han
äfven på denna plats har i behåll den
organisationsförmåga, energi och praktiska blick, som tidigare utmärkt
honom, och att han ej häller försummar att bringa
dem till användning. Att han med kärlek och intresse
fortfarande följer den politiska utvecklingen här hemma,
kan emellertid icke förundra. Hans ålder är ju ej
heller högre än att det kan förväntas, att han ännu
en gång skall bli satt i tillfälle att däri aktivt deltaga.
— 98 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
