Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 12, den 20 december 1908 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄS PONTUS ARNOLDSON.
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Det namn, hvilket vårt folk helt säkert hälst skulle
velat sett som det andra i raden af svenska
Nobelpristagare, fick man den 10 december i år förgäfves
vänta på. I stället malde telegrafen, att det var norska
stortinget, som sörjt för, att Sverige dock icke blifvit
lottlöst. Det visade sig nämligen, att till mottagare
af fredspriset jämte dansken Fredrik Bajer utsetts
skriftställaren Klas Pontus Arnoldson. Och är det
sannt, att Alfred Nobel med sin stiftelse i främsta
rummet afsett att uppmuntra entusiastiska idealister, som
utan tanke på annat, än människosläktets väl offra sig
åt hängifvet arbete för en idé, hvilken härtill skulle
gifva bidrag — är detta sannt, då måste medgifvas,
att valet näppeligen kunnat falla på någon värdigare
man.
Kias Pontus Arnoldson är göteborgsbarn och född
den 27 oktober 1844. Hans första verksamhet var af
så omedelbart praktisk art som järnvägstjänstemannens,
och icke mindre än tio år — 1871—81 — var han
stationsinspektor vid Tumba. Redan i ungdomsåren
hade han emellertid mäktigt gripits af den
rationellt-idealistiska idéströmning, som vid denna tid utbredde
sig öfver vårt land med utgångspunkt i Chr. Jacob
Boströms filosofiska system och Viktor Rydbergs
religionsfilosofiska arbeten. Endast nittonårig utgaf han
sålunda en broschyr mot helvetesläran, som vann
erkännande af själf ve mästaren i Uppsala, och 1877
framträdde han ytterligare med en liten amatörfilosofisk
skrift, "Verkligheten, en lifsåsikt", hvari han på
bo-strömiansk botten bekämpade de materialistiska
åskådningar, som nu med större styrka började framtränga
äfven i vårt land. Samtidigt arbetade han i den af
honom 1878—81 gemensamt med A. F. Åkerberg
utgifna tidskriften "Sanningssökaren" mot den
traditionella statskyrkliga religionsläran, däri ifrande för hvad
han kallade "förnuftstro och praktisk kristendom":
redan under sin göteborgstid hade han varit med om
att där stifta "Sanningssökarnes" samfund.
Sedan han 1881 lämnat sin
stationsinspektorsbefatt-ning, blef det emellertid alltmera fredssaken, som
blef medelpunkten i Arnoldsons gärning. Nämnda
år blef han vald till riksdagsman i Andra Kammaren
för Södertörns domsaga, ett uppdrag, som han behöll,
tills han 1887 upphörde att vara valbar inom
valkretsen. Och vid riksdagen tog Arnoldson initiativet
till bildandet af Svenska freds- och
skiljedomsföreningen, hvilket skedde på två möten i Stockholm den
24 februari och 2 april 1883, närmast efter dansk
förebild, i det en liknande förening året förut
grundats af Bajer i vårt södra grannland. Föreningen,
som till en början omfattade endast ett 70-tal
riksdagsmän, däribland blott två från Första kammaren,
uppnådde snart tack vare Arnoldsons outtröttliga
verksamhet i tal och skrift ett medlemsantal af flera tusen
personer. En närmare förbindelse mellan densamma
och The International Arbitration and Peace
Association ingicks vid ett besök, som Arnoldson gjorde i
England 1885.
Det är väl närmast kvartsekelminnet af denna
svenska fredsförenings stiftande, som föranledt
Nobelprisets utdelning till Arnoldson just nu. Men äfven på
annat sätt ocho just i Norge har han satt märken i
fredsrörelsen. Åren 1889 - 90 företog han nämligen
en agitationsresa till vårt västra grannland, där han
inför hänförda åhörarskaror talade i icke mindre än
aderton städer. Betydelsefullare var emellertid, att
Arnoldson under denna resa hade glädjen se
skiljedomsfrågan för första gången bragt på tal i Stortingets
vänsterförening genom stortingsmannen Paul Kont.
Föreningen godkände nu en af Arnoldson förordad
fredsadress, som sedermera antogs af Stortinget. Det
antages, att just denna fredsadress skulle varit
närmaste anledningen till, att Nobel åt Stortinget
anförtrodde utdelningen af sitt fredspris.
För öfrigt har Arnoldson som skriftställare verkat i
fredssakens intresse som väl ingen annan, åtminstone
i kvantitativt hänseende. Särskildt är att märka hans
stora arbete "Seklernas hopp. En bok om
världsfreden", hvilket utkommit jämväl i engelsk, fransk, tysk
och norsk öfversättning och uppgifves vara den
utförligaste framställning af fredstankens växt, som
hittills föreligger.
Från Arnoldsons verksamhet som riksdagsman bör
i detta sammanhang särskildt erinras om den
neutralitetsmotion, han frambar vid 1883 års riksdag. Ehuru
medundertecknad af flera inflytelserika män i. Andra
kammaren, ledde den på grund af
meningsskiljaktigheter i detaljer icke till något kammarbeslut.
Betecknande för Arnoldsons fredsagitation har varit,
att han allt mer och mer sökt ställa fredssaken på en
fast, historisk grund. Uppenbart är, att om den
internationella freden någonsin skall kunna vinna ett
relativt förverkligande, såsom friden i staternas inre
ju redan det vunnit, i den mån de äro rättsstater,
måste ett slags internationell polis upprättas, som är
i stånd att sörja för den fredliga rättens förverkligande
med makt, i den mån motstånd däremot från något
håll skulle yppas. I Kristiania har han vid
fredsprisets mottagande anslutit sig till denna tanke, på
samma gång han härdat, att fredssaken skall bäras
fram af en allmän folkmenings oemotståndliga våg.
Han uttalade där, att ett upprop borde riktas till
jordens alla folk att underteckna en världsfredsadress
och inom hvarje land organisera ett arbete för, att
hvarje vuxen man och kvinna måtte underteckna
följande förklaring:
"Om alla nationer afskaffa sitt krigsväsen och nöja
sig med ett för hela jorden gemensamt ordningsvärn,
vilja vi undertecknade, att den nation, vi tillhöra, skall
göra detsamma."
Arnoldson väntar, att nästa Haagkonferens i en
dylik meningsyttring skulle vinna ett ryggstöd, som kunde
sätta den i stånd att komma från ord till gärning i
dess egentliga uppgift: den succesiva afväpningen.
Här skall icke närmare ingås på Arnoldsons öfriga
verksamhet som publicist och skönlitterär författare,
det sistnämnda visserligen hufvudsakligen i fredssakens
tjänst. Erinras må endast, att han 1883—85 var
hufvudredaktör för den stora radikala
huvudstadstidningen "Tiden", hvilken nog varit af väsentlig betydelse
för det vid denna tid infallande demokratiska
genombrottet i Stockholm, samt att han 1892—94 i
Sundsvall redigerat "Nordsvenska Dagbladet". För
fredsarbetet liar han tidigare tagit romanen till hjälp, den
1903 utgifna "Maria Magdalena". Nu senast
meddelas, att han fullbordat ett skådespel i samma syfte,
om hvars uppförande på in- och utländska scener
underhandlingar redan inledts.
Som bekant ha de sympatier, Arnoldson vid skilda
tillfällen lagt i dagen för de norska
själfständighets-sträfvandena, från olika håll gjort honom till föremål
för klander. Men ingen har ens ett ögonblick dragit
i tvifvelsmål hans afsikters renhet. Mången har
kunnat rycka på axlarna åt entusiastens och
svärmarens "omogna" idéer. Men alla utan undantag ha
erkänt det måls höghet, hvarför han sträfvat, den
hjärtats värme, hvarmed det omfattats, den
oegennyttiga uppoffring, hvarmed kampen förts. Och
därför är det Kias Pontus Arnoldsons landsmän nu vid
den hedrande utmärkelsen bringa den trofaste
idealisten samfälld hyllning.
- 178 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
