Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 14, den 3 januari 1909 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK WILHELM CHRISTIAN ARESCHOUG, f
TILL PORTRÄTTET Å FÖREGÅENDE SIDA.
Den 21 dec. ingick underrättelse, att den svenska
botanikens nestor, f. d. professorn vid Lunds
universitet F. W. C. Areschoug, därstädes samma dag
aflidit. Dödsbudet kom icke alldeles oväntadt.
Alltsedan i sommar hade sjuttioåttaåringens krafter börjat visa
ett märkbart aftynande och då han för ett par veckor
sedan nödgades inställa sina forskningsarbeten på
Botaniska institutionen, var det tydligt både för honom
själf och för andra, att de icke skulle komma att
återupptagas. Vid hans bortgång lägger sig sorgen tung
öfver det sydsvenska universitetet: med honom
förlorade det en af sina hängifnaste söner, hvilken som
lärare varit att räkna bland dess yppersta och som
vetenskapsman till dess inom den internationella
forskningen högst uppskattade.
Fredrik Wilhelm Christian Areschoug var född i
Simrishamn den 9 oktober 183Ö. Fadern — Peter
Julius Areschoug — var köpman, men släkten
saknade icke förbindelser åt det lärda hållet. Dess
stamfader hade i slutet af 1600-talet varit kyrkoherde
just i Simrishamn och äfven andra medlemmar af
densamma hade tillhört det stånd, som på den tiden
bildade öfvergången till det vetenskapliga. En kusin
till Fredriks fader — John Erland — hade, året före
dennes födelse, i Lund begynt-den studiebana, som
slutligen förde honom till botaniska lärostolen i
Uppsala, något som måhända i sin mån verkade sporrande
på den unge släktingen. För öfrigt hade denne på
mödernet direkt naturvetenskapligt påbrå, i det hans
moder var dotter till den berömde Lundazoologen,
prof. Fallen. Huru som hälst — Fredrik Areschoug
valde studievägen och kom 1847 till Lund för att
stanna där för alltid. Efter sju års vistelse vid
universitetet, under handledning bi. a. af lärare sådana
som Jacob Georg Agardh och Sven Nilsson, mottog
han 1854 förordnande som docent i botanik, hvarpå
1858 följde utnämning till akademisk adjunktur i
samma ämne. På denna underordnade, illa aflönade
post kvarstod Areschoug under icke mindre än 21 år,
i det han först 1879 kallades att efterträda Agardh
som innehafvare af det ordinarie professorsämbetet i
botanik. Efter att i nära två årtionden hafva beklädt
detta, afgick han 1898 med pension. Äfven efter
afskedstagande! har häri emellertid med oförminska dt intresse
ägnat sig åt den botaniska forskning, åt hvilken han
med aldrig svikande trohet och kärlek vigt alla sina
krafter tmder en ovanligt lång och arbetsam lefnad.
Det är icke den lättaste sak att inom de trånga
gränser här äro uppdragna gifva en allmäntfattlig
teckning af Areschougs vetenskapliga och akademiska
betydelse. I förra afseendet bör väl främst märkas
hans banbrytande arbeten på artforskningens område.
Redan från dess första framträdande en ifrig
anhängare af den Darwinska utvecklingsläran — det var
icke för inte han till ämne för den föreläsning,
hvarmed han tillträdde sitt professorsämbete, valt just en
framställning af denna och ett bemötande af kritiken
af densamma — blef han i tillfälle att genom sina
specialforskningar öfver släktet Rubus (hallon-,
björnbärsris etc.) föra denna afsevärdt vidare genom sina
påpekningar af, att artbildningen i regeln sker icke
genom småningom försiggående summering af en
mängd obetydliga variationer, utan "stötvis"; att nya
arter vanligen uppstå sällskapligt, d. v. s. flera från
samma stamart; att samma art kan själfständigt
uppstå på flera geografiskt skilda områden o. s. v.,
påpekanden, hvilka, då de 1885 framlades, i förhållande
till den härskande uppfattningen voro synnerligen nya
och djärfva, men sedermera i hufvudsak vunnit
bekräftelse och numera till god del ingå som principi-
ella beståndsdelar i De Vries’ först öfver ett tiotal år
senare framställda mutationsteori.
Härtill komma vidare, särskildt under de senaste
årtiondena, omfattande växtanatomiska arbeten af
grundläggande art, genom hvilka han skapat sig ett inom
hela den botaniska världen oförgätligt namn. Hans
sista, år 1905 utkomna verk på detta område,
undersökningar öfver de tropiska växternas bladbyggnad,
belönades af Vetenskapsakademien med dess
Linnémedalj i guld. Ett annat stort arbete, behandlande
barkens anatomi hos tropiska och extratropiska
ved-artade växter, föreligger i manuskript med talrika
planscher och väntar blott på några tillägg, som
skulle ha gjorts under den gångna sommaren, då
krafterna emellertid sveko.
Slutligen bör i detta sammanhang nämnas hans
förtjänstfulla Skånes flora i två upplagor och de goda
läroböcker, hvarmed han ställt sig till det uppväxande
släktets tjänst.
Som akademisk lärare har Areschoug måhända i
främsta rummet kraf på ett vitsord för sin för nya
idériktningar inom vetenskapen städse öppna blick.
Vi nämde redan ofvan, hurusom han hörde till de
första i vårt land, som tillkännagåfvo sin anslutning
till den Darwinska artbildningsteorien. På samma sätt
var det han, som sedermera införde den modärna
växt-anatomiska forskningen i vårt land. Det var dock
först efter stora ansträngningar och mycket motstånd
han 1894 för första gången lyckades få till stånd en
växtanatomisk kurs för de studerandes räkning. Ehuru
själf hvarken kemist eller fysiker i modärn
mening, tröttnade Areschoug dock aldrig att erinra sina
lärjungar om de kemiska och fysikaliska studiernas
betydelse för den växtfysiologiska forskningen.
"Säkerligen", skrifver en af hans lärjungar, doc. B.
Lidfors, "har det vid Lunds universitet aldrig funnits en
man med mera öppet sinne för geniala upptäckters
räckvidd och med finare väderkorn för de berättigade
momenten i nya och omstridda teorier; och äfven på
det praktiskt-tekniska området har denna sunda
framstegsvänlighet dokumenterat sig på mångahanda sätt,
bi. a. i det intresse, hvarmed han ännu som
sextiosjuåring satte sig in i den modärna mikrotomtekniken."
Nya botaniska trädgården och Botaniska
institutionens byggnad bära i det yttre och för eftervärlden
vittne om hvad Areschoug * verkat och betydt för det
botaniska studiet i Lund.
Men hvad dessa icke kunna gifva uttryck åt är den
lärarepersonlighet, som med honom gått ur tiden.
Icke blott att han var en föreläsare som få, i stånd
att fängsla genom framställningens klarhet och
sakrikedom ej mindre än genom den kärlek till ämnet,
som snart nog kom åhöraren att helt lyssna bort från
det osköna dialektidiom, hvarpå föreläsningarne
framfördes. Han var därjämte en personlighet, som vigt
sitt lif åt vetenskapen och förstod ingifva ungdomen en
liflig känsla af, att det endast så var verkligt rätt.
Var lian en sträng herre, märktes det snart, att han
var det å vetenskapens vägnar, och hans lärjungar
fingo också från hans sida röna en välvilja, om
hvilken de icke ett ögonblick kände sig i tvifvel att den
kom från hjärtat. "För dem bland sina lärjungar, af
hvilka han hoppades något allvarligt för vetenskapen",
skrifver den ofvan citerade lärjungen, "var han som
en far, alltid intresserad och omtänksam, stundom
bister och sträng, men också i stånd att som ingen
annan stänka sol i sinnet." ’
Närmast sörjes professor Areschoug af efterlämnad
maka, född Ahlberg, med hvilken han varit förenad i
lyckligt äktenskap sedan 1865.
210 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
